Ny bloggadress!

Den här bloggen har gått på tomgång ett tag. Förmodligen har ni märkt det. Nu har jag en ny blogg vars inriktning jag hoppas ska inspirera mig mer ... Hänger ni med?

http://maertastewart.blogspot.com/

Det är kärlek

Vi var på fest i lördags. Bussades till Uppsala för att partaja. Klädkoden var vit, vilket vi hade svurit över länge. Men faktum var att det var riktigt snyggt, effektfullt och kul med ett hav av vitklädda entusiaster i matsalen, på dansgolvet. Endast en person var klädd helt i svart - festföremålet, nämligen genommysige M. Och faktum är också att det var rätt rörande att tänka sig hur festens alla gäster rusat omkring på stan i flera veckor och försökt hitta vita festkläder i september - för att följa värdens önskan. Det är kärlek.

Jag gillar att dansa med J. Och han gillar att dansa. Punkt. Och som jag känner när han dansar till gamla godingen Y.M.C.A. ... Särskilt C:et är hjärtskärande fint! Min egen groda på grillen. Det är kärlek.

Jag blir nog vid min läst

Inspirerad av Tre stycken tog jag ett personlighetstest lite snabbt så här på söndagskvällen. Sån här är jag:

Personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Låter ju som om jag inte är helt ute och cyklar - sysselsättningsmässigt, i alla fall. Det blev jag glad av! Jag önskar alla en härlig arbetsvecka fylld av intressanta och stimulerande möten och uppgifter. Pusselipuss!

Upp till kamp - mot mig själv (och en och annan intorkad terrier)

Jag har aldrig sett mig som feminist tidigare. Har inte riktigt sett de strukturer som omger oss, formar oss, begränsar oss. Inte ordentligt, förrän nu. Och då inser att jag själv är min värsta förtryckare. I relationer har det minst lika mycket varit jag som TAGIT PÅ mig hushållsarbetet, inte släppt in mannen. Det är jag som trott att det ligger på mig att i hjärnan katalogisera barnens kläder, dess storlekar, vad som är på väg att växas ur, vad som behövs köpas nytt ... Det utrymmet och den energin hade jag kunnat använda till annat kanske.

I min frihetkamp mot min egen totalitära makt över barnbestyr så vinkade jag iväg Lyckokycklingens pappa när han gick till dagis första föräldramöte. Och ojade mig med honom när han kom tillbaka och berättade om skräckföräldrarna på sammankomsten. Jag skriver föräldrarna lite käckt könsneutralt - men i sanningens namn var det mest morsor där. Och vilka ena. Lyckokycklingens dagis är sockerfritt. Det är väl bra. Ingen glass & sylt i tid och otid. Men det fanns mammor som absolut ville ändra på det. Jag undrar bara varför? Om barnen - 1-3 år gamla - får god, näringsriktig mat som inte innehåller socker ... ? Som en vettig förälder på mötet tydligen uttryckte det (ung.): "låt det vara som det är, så kan man väl skyffla på socker när de kommer hem, om man vill!"

Sedan fanns det enligt uppgift en riktigt intorkad terrier som gnällde på dagisgruppens (brist på) aktiviteter. Till saken hör att det är många småttingar på avdelningen och barnen delas upp lite grann efter ålder och gör små utflykter inom ramen för tidsschemat (matar fåglarna nere vid vattnet - går och leker på en närliggande "äng", går till biblioteket). Morr-morsan ville ha längre utflykter - till skogen en kilometer bort, till Skansen, mer skapande, mer ... OM jag hade varit där hade jag påpekat att det kanske inte är dagis som ska stå för barnens hela kultur- och aktivitetskonsumtion. De allra flesta barnen är runt två år och egentligen fullt nöjda om de får släpa runt en kasserad barnvagn på dagisgården i en timma, få kladda lite med maten vid lunchen och sedan sova en stund. Dagis gör mer än så - men fortfarande inom ramen för det möjliga, med tre vuxna på 14 barn.

Hjärnklåda

Jag har slappnat av lite vad gäller min oro för dagispersonalens åsikter om mina konsumkassar. (Tyvärr råkade jag smitta J lite grann med den där neurosen innan jag lugnade mig, så nu oroar han sig för vad dagis tycker om han är iförd träningskläder när han lämnar Lyckokycklingen.)

Nu upptas min tankar och (mar)drömmar allt mer av LÖSS. Med både skol- & dagisbarn hemma så lever man ständigt under hotet av dessa små äckliga djur. Jag undersöker hårbotten på hela familjen, inklusive mig själv, så fort jag kommer åt. Tycker ständigt att det kliar på mig själv. Noterar omedelbart om något av barnen kliar sig i huvudet. Då är jag där och kikar. Vi har tre luskammar i olika modeller. Jag har funderat på att bunkra lusmedel i preventivt syfte. Jag har hört ett rykte om att löss inte gillar lavendeldoft (låter rimligt - därav alla lavendelpåsar i byrålådorna förr?) - så därför får barnen tvätta håret med lavendelshampoo. Fantiserar om att kamma in lavendelolja i håret på samtliga familjemedlemmar - året om, men inser att jag nog fixerat mig vid hela lusproblematiken. Jag menar, man dör ju inte av det i alla fall. Fast de är så äckliga ... Nu börjar det klia igen!

Bara så

Vissa dagar är man ännu mer kär. Idag t ex. En speciell skiva har snurrat hela dagen i iPoden. En speciell låt passar speciellt bra tillägnad en viss man.

Metafysikens två mest svårlösta problem

• Hur gör man för att sätta upp håret till något som liknar en frisyr på kvicksilversnabba Lyckokycklingen? Utan att hon sliter loss tofsarna och spännena? Och utan att skapa ett trauma för livet (både hennes och mitt).

• NÄR ska man egentligen lacka sina naglar? På morgonen: Hinner inte. Dessutom sabbar man ytan direkt på blixtlås, knappar, nycklar ... På kvällen: Inte bra då man förstör lackytan under natten. Går alla andra människor (läs: kvinnor (kanske?)) till manikyrister och sitter blick stilla i flera timmar efteråt?

Min lille riddare

... är min advokat. Jag älskar när han får till riktigt bitska meningar i sina skrivelser. Den förra advokaten var om möjligt ännu vassare - men nuvarande har tiden för sig att vässa ytterligare. Det senaste mästerverket:

Bakgrunden är att Skatteverket håller på och tjatar om förra deklarationen. Detta är trejde vändan. Det är något underlag för fastighetsskatt som oroar dem. Slutet av svarsbrevet till Skatteverket från min advokat lyder:

"Det är ett helt obegripligt påstående.

/--- siffror ---/

Nu återkommer Skatteverket till samma fråga, och vill fastställa det som fastställdes för tio månader sedan. Det synes föreligga något allvarligt fel i Skatteverkets organisation eller datasystem."

På dem bara!