
Jag har ont i ryggen. Jag går till husläkaren. Min husläkare visar sig vara gammal klasskompis till min storebror. Jag får ta av mig tröjan. Där står jag i bara behå inför Frasse som jag bombade stan med när jag var tolv (eller snarare: Brorsan och Frasse sprayade och jag fick vara med); Frasse som hade skrotklubb med brorsan i vårt förråd; Frasse som inte vågade vara med på Ryska Posten. Sen ska doktor Frasse känna på min rygg när jag står rakt, när jag böjer mig framåt och när jag ligger ner. Obekvämt och pinsamt som sjutton till en början – men sen inser jag hur jag ska hantera det hela: Det är ju bara en läkare och han bara råkar heta Frasse.
Frasse som köpte en femöring av mig för femtio öre. Han blev läkare. Jag borde ha blivit försäljare.