Tideräkning E. Br. (Efter Bröllopet)

Nu är det gjort. Vi har stressat, fnissat nervöst, bröllopsriggat oss, tagit en styrkesmutt ur fickpluntan och njutit oss igenom vigsel och ett härligt party efteråt. Det skulle kunna kännas tomt, men det känns bara rikt. Rikt på minnen, skratt, pirr och upplevelser.

Det blev inte alls som jag hade trott – utan bättre. Och den mest överraskande delen i det hela: jag var alls inte nervös i kyrkan. Jag bara njöt av musiken vi valt och prästens ord om kärleken och äktenskapet. Och den plötsliga insikten vid altaret: det gamla ”singeljaget” som jag ömt vårdat minnet av och ibland längtat lite tillbaks till – poff! Borta. Nu är det VI, han och jag. På gott och ont. I vått och torrt. I glädje och sorg. Dörren till det där gamla är stängd nu. Äntligen.

Jag njöt också av det magiska i alla man tycker om stod där i kyrkan och väntade på oss, hade klätt sig fina och ville fira allt med oss. För ett firande blev det: Från lite sofistikerat bubbelmingel, via en uppknäppande förrättssnaps, gulliga tal, kaffe- & tårtamys och med ett avslutande vråldisco.

Och nu är vi gifta. Förvånande nog är skillnaden betydande. Han är min man. Jag hans fru. Inga omskrivningar som partner, kille, sambo (har aldrig gillat det ordet!), fästmö ... Bara man och hustru. Så enkelt, till sist.

Och ni som råkat se tröttmösseintervjun i TV4 om min brudbukett – buketten (se bild) blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag är nöjd ändå. Egentligen – vem bryr sig om det är några rosor för mycket och några gröna blad för litet? Den var något att hålla i handen när jag gick uppför altargången. :-)