Visste väl att veckan skulle sluta bra ...!

Natten gick och småningom kom tiden för att åka och ta bort Livias hjärtslagsdosa. Om man frågar henne själv har sjukvården nu förbrukat förtroendekapital för lååång tid framåt. Fastguckade klisterlappar skulle tas bort och hon klamrade sig fast vid sin pappa som en vettskrämd apunge ... Och jag var inte där!

Jag var någonannanstans. För att det var bestämt sen länge - och för att jag utan att veta om det gått och behövt just detta ... i evigheter. Tack söta H för initiativet! Lunch, ångbastu (med eucalyptus - och något annat ... botox i ångform?), simtur i varma poolen. Och hela tiden: småprat. Sedan 80 minuters exklusiv spa-massage. Det finns ett ord: divine. Efteråt ett glas bubbel hemma i mitt vardagsrum. Det finns ännu ett ord: välbefinnande. Kroppen är alldeles mjuk och varm och doftar av goda oljor, och bubblet gör sitt. Nu har H farit vidare till sitt julbord och jag hoppas hon mår lika bra som jag!

Nu ska jag ägna några timmar åt att gnossa Livia i halsgropen.

Trevlig helg, min kära läsare. Vissa av er kommer jag träffa innan måndag! Puss!

Råddig dag

Min dag startade med att Liva väckte mig genom att skalla min näsa så att det knakade. I nästa ögonblick kom Virvelvinden farande in i sovrummet vrålandes, med ett anklagande tonfall: "Klockan är SJU!!! Och idag ska man ha med sig en julklapp till skolan. Den ska kosta 30 kronor. Jag måste ha den när jag går!".

Jag får lätt dåligt samvete och prestationsångest när det handlar om allt som har med Virvelvindens skola att göra. Så jag for upp och började rota i gömmorna, febrilt funderande på vad vi kunde tänkas ha hemma att slå in och ge bort ... Det löste sig, någorlunda. Hittade ett pennskrin och en fin linjal. Båda splitt nya och inplastade i alla fall. Tur att man är en hamster.

Sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Livia. För hon skulle få sig en holterdosa på magen. Hon var sådär nöjd med det tilltaget. Hem igen. Äta. Gnälla (både Livia och jag). Ha lite panik över Skattemyndighetenas nyvaknade intresse för mina privatekonomiska tilltag. Skyffla över bördan på familjeadvokaten. Beställa kakel till köket (det är ju inte riktigt klart än - men det har ju bara gått 7 månader). Tramsa med kakelförsäljare vs hantverkare om leveransen. Snart försvinner J på styrelsemöte och jag och Virvelvinden ska ensamma försöka bemästra kvällen och Livia - som med sin dosa fasttejpad/surrad på magen makabert nog påminner om en liten självmordsbombare. Det gäller nog att hålla henne på väldigt gott humör ... Bemöta alla krav och önskningar med ett leende. Annars?

Dagens bästa: En expressdejt med M & Å som lunchat på Vapiano. De ringde och jag och Livia sprang ner och träffade dem i en kvart till kaffet. Guldkorn.

Årets tillkännagivande

Egentligen tycker jag det är helcorny med vuxna som skriver önskelistor, men i mitt allmänna självrannsakningstillstånd insåg jag att jag faktiskt går och längtar efter vissa saker. Här är min önskelista inför julen:

1. Armband se Brommabos handled
2. Tidningsprenumeration
3. Sjal Missoni. Eller väska, eller strumpbyxor. Eller i princip vad som helst ur accessoarkollektionen höst/vinter 07.
4. Päls – vit eller nougatbrun. Kort.
5. En snygg korsett. J vet vilket material och vilken färg.
   

Jag hyser inte mycket hopp om att bli bönhörd på alla punkter - men det var kul att skriva listan. Lite drömskt sådär.

Sakta tuggar bebin

Måltidskarusellen som jag gnällde över för ett tag sedan har avstannat. Nu ska Livia äta själv. Då är ätandet underhållning i sig. Vi har nyss avslutat en 45 minuters sittning inmundigandes brässerad, smörslungad kycklingfilé, avocadobitar samt potatismos. Lyckligt babblande slukade hon alla bitar. Potatismoset fick hon i sig stora delar av tack vare att hon noga rullade varje kyckling- och avocadobit i det innan hon åt den. Till denna delikata måltid: vatten ur en allt potatissträvare pipmugg. Sedan: sittande på diskbänken sköljandes kladdiga knubbeben och dito armar. Krafsa bort lite potatismos ur lyckokycklingshårtofsen. Det går som tåget, detta! :-)

Livia måste dessutom ha cred för att hon gnager på så bra - med sina endast två undertänder. Och att det tar 45 minuter gör inget alls. Vi har all tid i världen nu.

Motvind och småkakor

Man ska tänka gott om sig själv, det är positivt och energigivande. Men det är viktigt att känna till sina svaga punkter. Av någon anledning tycker jag nu att det är dags att även ni känner till mina svaga punkter (om inte annat så för att jag då har svårare att bortse ifrån dem):

• Jag har lätt att hänfalla åt melankoliskt tillbakablickande. Ältande, skulle nog J kalla det. Det finns inget positivt i det. På något sätt tror jag att jag kollar av om ett själsligt sår har läkt eller ej; oftast har det inte det. Eftersom jag pillar på det hela tiden.


• Småkakor. Jag är en sucker på småkakor. Det blev en del över efter Livias tårtkalas. Än så länge. Det blir mycket häng i skafferiet. Ajsing, bajsning lilla Tanten!


• Jag HATAR när det blåser. Verkligen hatar. Håret flyger i ansiktet på mig, det blir otäckt kallt och ordningen rubbas på ett irriterande sätt. Jag känner mig motarbetad och personligt förolämpad. Men - under över alla under - det här börjar lätta. Jag har nämligen begåvats med en liten ny person som ÄLSKAR att ha vinden i ansiktet. Hon bara skrattar. Det är (nästan - snart) så att jag glädjs med henne. Hon blir nog en seglartjej. Och det är ju faktiskt jag också någonstans hur märkligt det än kan låta. Det är väl på sjön det får blåsa.


• När jag blir riktigt arg eller riktigt ledsen så kan jag inte prata. Jag säger fel ord utan rim och reson och utan inbördes sammanhängande betydelse. Väldigt irriterande för en verbal människa. Och förmodligen väldigt förvirrande för motparten.


• Min kropp kan inte ta instruktioner. Säg att jag ska testa bågskytte - jättekul, verkligen. Det går inte så bra. Experten glider upp och säger hur jag ska hålla bågsträngen och att något finger ska ligga vid hakan och så vidare. Jag hör vad han säger men jag KAN INTE översätta det till motorik. Skumt. Jag har inte körkort.

Nog om detta. Nu vill jag att ni som kommenterar tar fasta på mina STARKA punkter. Tack.
:-)

Efterlyses: Hopp-Ragnar

Som del två i serien "mytiska Ragnars vi minns" (se del 1) har vi kommit till Hopp-Ragnar. För 12 år sen pluggade jag etnologi på Stockholms Universitet. En av mina kurskompisar var Ragnar. Ja, han var kanske inte där så ofta, men han gjorde ett oförglömligt intryck. Ragnar gillade att hoppa. Han var en kortväxt skejtaraktig kille med ljust bockskägg, och som sagt verkade hans hobby vara oväntade hopp. Han gjorde någon sorts stagedive-hopp på Melody - vilket kanske inte låter så djärvt, om man inte betänker att Melody var en nattklubb i två plan, inrymd i en gammal bio på Birger Jarlsgatan. Ragnar hoppade från "balkongen" ner på parkett.

Ragnar var också ute på en promenad på räcket till Västerbron tillsammans med en likasinnad kompis. De blev approcherade av en kvinnlig poliskonstapel som tyckte att de skulle hoppa ner från räcket och gå som folk på trottoaren istället. Då tittade de på varandra, nickade, och hoppade - åt andra hållet, ner i vattnet. Från Västerbron. Det hade kunnat gå fullständigt åt fanders - men de hade tur och spräckte bara trumhinnorna.

Det är min uppfattning att Ragnar hade hoppandet i blodet; hans pappa skulle en gång ta säsongens sista skärgårdsbåt från landet, insåg att han var sen, sprang i vild galopp över ön och kom fram till bryggan när båten lagt loss och börjat glida ut. Vad gör Ragnarpappa? Hoppar.

Ragnar hade en tvillingbror som jag träffade en gång. Han kan ha hetat Gunnar? Han verkade säreget nog betydligt lugnare till sinnet. Vad jag nu undrar är om någon därute vet hur det har gått för Ragnar? Jag minns tyvärr inte efternamnet för då hade jag kunnat googla. Jag hoppas (haha!) verkligen att han mår bra, sin hobby till trots.

Personen på bilden har naturligtvis inget med Ragnar att göra. Tror jag. Men kanske är det just så han ser ut nuförtiden: Hoppandes på 5th Avenue?

Myten Ragnar Haaansson

Mina föräldrar levde loppan innan de träffades och jag och min bror kom till världen. De möttes under ett bord på en fest hemma hos någon som hette Knutte. Min mamma hade kommit till partyt tillsammans med sin kille, en hornbågad herre vid namn Ragnar Hansson. Innan de gick in så sa han till henne: "Du, på den här festen behöver vi väl inte hänga varann i kjolarna hela tiden". Som en följd av detta, även om omständigheterna ändå inte är helt klara, hamnade min mamma under bordet och träffade min pappa. Detta var 12 december 1964. I januari 1965 var de gifta.

På något sätt måste min pappa ändå ha stört sig på den här Hansson. Och så gillade han att retas. Under hela min uppväxt nämndes mannen med viss periodicitet och hans namn skulle nödvändigtvis uttalas Ragnar Haaansson - med ett väldigt långt och nasalt a. Min inre bild av denne mytiske man var en välklädd och glasögonprydd dunderloser.

Min mamma dog för fem år sedan. Och för två jular sedan ringde det på min hemtelefon och en man frågade efter min mamma. Jag sa ju som det var - att hon tyvärr inte fanns längre och då började han gråta. Det var Ragnar Haaansson, som blivit krasslig på ålderns höst och börjat blicka tillbaka. Vi pratade en ganska lång stund. Ingen loser - men en artig, trevlig, sorgsen man, som någonstans ville ställa saker till rätta. Det är intressant när myter faller sönder och blir något annat.

Ett år i dag HURRA!

Trumpetfanfarer! Livia ett år idag. Det har gått absurt snabbt samtidigt som det varit kolasegt emellanåt. Men nu är hon ett och det händer saker hela tiden. Nya ljud, nya roliga moves. Bara hennes galna aptit på intryck och människor är inspirerande. Hon kan säga gack, gack (tack, tack – samtidigt som hon bockar lite), da, da (god dag, god dag – samtidigt som hon bockar lite) tidda dä (titta där). Och hon kan morra som tigern, vinka som en prinsessa, klappa händerna, göra slängpuss (nästan i alla fall). Hon gömmer sig bakom pappas rygg och kiknar av skratt när han "upptäcker henne". Ja – listan kan göras lång, men ni fattar nog. Hon är helkul nu.

För ett år sedan: Jag minns mest förvåningen och glädjen när de smackade upp henne på min mage (med rumpan först – jag kunde således själv med all önskvärd tydlighet se vad det var för sort). Glädjen över att hon mådde bra och faktiskt för att det var en hon (vilket jag i hemlighet önskat). Förvåningen över att jag hade fått precis vad jag velat ha. Jag minns den första natten på BB när hon låg mittemellan oss. Innan jag somnade såg jag hur hon låg alldeles tyst och stilla på sidan och bara tittade på mig med sina mandelformade nyfödingsögon. Som om hon försökte lista ut var hon hamnat och vem jag var. Jag tror det var då den riktigt stora kärleken kom.

Från BB har vi ju jobbiga minnen också. Dagen innan vi skulle åka hem fick hon problem med hjärtat. Jämförelsevis inte så farligt men det fattade ju inte vi. I ett fullkomligt nattsvart ögonblick trodde jag att hon skulle dö (vad ska man annars tro när fyra-fem personer kommer rusande, sätter ekg på en dygnsgammal bebis och trycker krossad is mot henne ögon). Men det gick bra. Takykardi hette åkomman och hon har fått förebyggande medicin varje dag sedan dess. Nu vid ett år borde problemet växt bort så i tisdags slutade vi med medicinen. Skönt, på samma gång som lite läskigt. Min oro får lägga sig på ett annat plan. Medan glädjen över henne bara växer. Vi har ätit tårta i sängen, öppnat hälften av paketen och prasslat med pappret. Länge leve Livia!

Help!

Jag saknar bloggen och er mina kära besökare men just för tillfället är jag förhindrad att blogga. En terrorist (364 dagar gammal) har tagit min dator i besittning på det sättet att så fort jag närmar mig den så måste hon vara med och trycka på knapparna. Annars FLYGLARM. Hon verkar ha slutat sova dagtid (i alla fall sover hon inte längre tid än det tar för mig att gå på toaletten). Jag skriver detta i hemlighet (hon leker tillfälligt med en barnleksak). Känns som ett gisslandrama.

Tillbaks i verksamhet a s a p. I värsta fall får jag blogga på toa.

Insikt samt älgklappare - the New Generation

Nej, jag är inte bra på att shoppa. Framför allt blir jag inte på bra humör av det. Under min husmorssemester i lördags var det brunchen som lyste mest. Mycket riktigt god mat, sitta länge, prata hela meningar med C som också övergivit man och barn ett par timmar. Det ska vi göra om!

Däremot har jag (nästan) besatämt mig för att börja handla kläder på postorder istället. Det är ingen njutning att hetsa omkring i affärerna och stångas med provhyttsdraperier och den egna kantstötta kroppsuppfattningen (va, är det jag som är så där grönblek?). Dock köpte jag 4 toppar och 1 par byxor, 2 par tights och lite småpryttel så jag var rätt duktig. Duktig, men småsur.

Förövrigt bjöd helgen på helbra mat. På fredagen lagade vi egensinnige Per Morbergs senaste lilla TV-meny: Torsk i äggsås, till dessert lingonkokta päron med chokladkolasås. På lördagen: den sjyssta brunchen samt på kvällen godgod middag i Bromma (köttgryta med kanel i, bland annat).

I går gjorde Livia sin Skansendebut. Inga lemurer dessvärre (de tycker det är för kallt nu), men de svenska djuren kan man lita på. Fåren, getterna och de två trötta korna har aldrig varit roligare. Och så var det älgen då. En liten kalv som snällt stack fram sin mule till den glädjeskriande Livia att klappa på. Succé är rätta ordet. Skansen äger.

Börjar bli lite nervös. Min favorit Christoffer röstades ut ur Idol i fredags. Nu är det bara fem kvar. Jag har sedan länge avlagt ett löfte att om medelmåttan Andreas tillåts vinna så ska jag flytta utomlands ...

Fri som fågeln

... är jag imorgon. Jag har ansökt om, och fått beviljat, husmorssemester i bästa 50-talsstil och ska ägna dagen åt:

• 11-12 Affärscanning, ev lite mjukshopping


• 12- 14 Brunch med väninna på hotel Kung Carls bakficka. Samtalsämnen: förmodligen babysar, kläder, sex samt relationer (inte många killar som kvalar in till den brunchen)


• 14 - ? Hard core shopping i utvalda affärer

Det ska bli så vansinnigt skönt att glida runt utan barnvagnen! In i alla affärer med trixiga entréer (såsom trappsteg och trånga, tunga dörrar). Bara två orosmoln på min himmel:

1. Jag har ingen aning om vad jag ska shoppa.


2. Hårdshoppingen börjar efter brunchen = efter alkoholintaget, vilket kan innebära risk för en mindre kritisk inställning till kläderna i butikerna, samt plötsligt, imaginärt no limit-förhållningssätt till det egna bankkontot.

Men känner jag mig själv rätt så kommer jag komma hem med max en ny sjal till mig själv (om jag har riktig tur kommer den från Missoni), samt några saker till Livia & Virvelvinden. Men spelar roll. I morgon är jag fri - som påfågeln.

Gröna inre rum

Nej, jag är faktiskt ingen riktig tant. Jag är nämligen hopplös på blommor och krukväxter. Jag köper dem. Jag får dem. De dör. Utan urskiljning. Nu senast lustmördade jag en hortensia på bara ett dygn (hur är det ens möjligt? Den måste ha varit defekt när jag fick den). Hemma hos oss finns följande:

• en liten kaktus (Virvelvindens. Fast den står i matsalen. Har inte fått vatten på ca ett halvår. Är misstänkt mjuk i konturerna)


• en liten orkidé (som jag köpt själv för ca två månader sedan. Badar den varannan söndag. Fast jag missade nu senast. Den har tappat två av fem blommor. Ska köpa en ny)


• en liten S:t Paulia i en tuff brun filtkruka (Den har under över alla under överlevt två månader i min vård. Men nu har Livia fått korn på den så vi får se hur länge den har några blad)


• två jättegulliga minikrukisar med orangea blommor (Fick dem i lördags och de lever än. Enligt givaren är de väldigt lättskötta. Jo, jo)

Men inombords är jag en trädgårdsälskare med gröna fingrar. En riktig hippietjej som drömmer om prunkande palmer i vrårna och av blomster översållade fönsterbänkar. Det är bara det att hon aldrig når ut till vattenkannan. Stackars flicka. Med den sladdriga kaktusen.

Östermalmstanten proudly presents: Gästskribenten

Vissa saker på Internet är beroendeframkallande - ett forum som jag hänger i, till exempel. Min favorittråd i det forumet handlar om barn - att vänta och att föda barn. Och själva anskaffandet/produktionen, svårigheter i konsten att bli gravid. I tråden finns en humoristisk stjärna vid "namn" Nenne. Hon är min gästskribent idag (saxat från tråden, givetvis med Nennes godkännande):

"Jag är sjukt trött på mina vänner som envisas med att säga att det är mina tankar som ställer till det för mig. Jag 'tänker fel'. 'Mental spärr'. 'Slappna av så ska du se att det ordnar sig'. 'Tänk på annat'. OK. Som att följande händer om man är för barnproduktionsfixerad:

1) ägget vägrar släppa och håller krampaktigt tag i foliklerna eller vad fan det heter, tills ägget förstår att det inte blir något nuppa på några dagar och lugnt kan segla ut i det mörka.

2) Ägget har redan släppt och märker till sin fasa att det stormar en massa spermier emot det, men känner då av denna önskan från moderkortet att man önskar att det bidde något, så det kastar ut spanska ryttare och retirerar snabbt tillbaka till utgångsläget alternativt smiter ut bakvägen och förintas bland tarmar och annat crap.

3) Spermierna känner av den hätska stämningen inuti och blir alldeles förvirrade, cirkulerar lite rädda utanför livmodertappen innan de bestämmer sig för att blöta ned sängkläderna och spela poker.

4) ägget och spermierna möts trots allt men pussar bara på kinderna och åker vidare åt var sitt håll utan att låtsas som någonting.

Kan min kropp alltså välja att INTE bli gravid pga att jag tänker så borde man ju använda det som preventivmetod."

citat Nenne

Lika som bär?

Är det någon mer som tycker att Lyckokycklingen (vänster) och hennes leksakskloss är väldigt lika?

Och tycker ni i såna fall att vi ska begära royalty från leksakstillverkaren?

Desperado Ducks

Vi tog en liten promenad idag, Virvelvinden, Livia och jag. Fyllda med goda avsikter traskade vi längs med Strandvägen glatt svängande en påse gammalt bröd. Det var inte ens mögligt, bara lite torrt. Vi skulle gå och mata änderna i Nobelparken, vid Djurgårdsbrunnsviken. Vad vi inte visste var att de väntade på oss.

Vi hann inte ens parkera vagnen ordentligt vid stranden förrän de kom emot oss. Stumt och själlöst gloende i en klunga om flera hundra. Närmare, närmare. Sen började de kvacka ondskefullt. Vi rev panikslaget brödet i allt större bitar - kastade det långt ifrån oss för att de skulle sluta komma närmare, och närmare ändå. Jag kände giriga nafs i byxbenen. Till sist ropade jag till Virvelvinden: "Släng sista mackan så sticker vi!". Pust!

Och Livia fattade inte ens vad vi gjorde från första början.

Sen gick vi hem och åt bullar. Det är förunderligt hur tröstande en klump av vetemjöl, smör, socker och kanel lägger sig i magen. Som Sobril.

Andarnas helg i Andarnas hus

Vi har en drös av dem i vår familj - döingarna. Om ni ursäktar uttrycket - det är ganska avdramatiserat för oss, eftersom vi tyvärr blivit så vana. Man kan kalla dem Andar, Människor att minnas, Förfäder - det spelar inte så stor roll. De är och förblir döda.

Hösten är inte bara vackra gula löv och krispiga promenader för mig - den är också den tiden mina släktingar brukar trilla av pinn (givetvis INTE den egensinniga Gammelfastern (juni), men de andra). Och mitt i alltihopa kommer Allhelgonahelgen. Det är då man ska defilera ute på kyrkogårdarna, tända ljus och minnas. Jag vill inte förringa någon annans sorgeritualer men för egen del känns det beteendet inte helt naturligt. Mina döingar är, så att säga, levande för mig året om. I stort och smått låter jag dem sitta på min axel, fladdra förbi i ögonvrån, eller göra sig påminda på andra sätt. När jag är vid havet är det min pappa jag tänker på; i solsken min mamma. När jag känner en doft av svartvinbärste gör mormor entré. Ibland tänker jag att det är väldigt sorgligt att min mamma aldrig fått se Livia (hon dog ens innan Livias pappa gjort ordentlig entré i mitt liv) - men sen tänker jag att hon nog sett henne ändå. De är liksom runtomkring hela tiden. Gammelfaster (död sen 12 år) är rätt missnöjd med min tomgångskarriär - hon hade trott mer om mig. Ja, ja - jag ska! :-). Och allt underlättas kanske av att jag bor i samma hus där de flesta av dem också bott. De finns i golvknaket, solens gång över väggpanelerna, bruset från gatan, hissens knirrande. Det är som att de bor kvar fast inte just i min lägenhet.

Blev just uppringd av två kompisar till min pappa som undrar EXAKT VAR hans grav är eftersom de skulle dit och tända ett ljus, gråta en skvätt och få en anledning att dricka gravöl. Lite rörande tycker jag, med två gamla sjökaptener som sladdar runt på Norra Begravningsplatsen och letar efter sin väns grav ... Så jag googlade lite och lotsade dem rätt tack vare en praktisk internetsida. Har jag vägarna förbi någon kyrkogård där jag har en döing så hälsar jag på - jag är inte dogmatisk på något sätt.

Trevlig Allhelgonahelg, alla - levande som döda!

Nä, vänta nu ... Vem är den där tanten?

En oroande insikt har skrapat mig på axeln ett par veckor nu ... Den där lilla bulliga magen som vägrar försvinna trots bra magmuskler och viktnedgång i övrigt ... skrap, skrap. Plötsligt en dag känner jag att jag måste dricka mitt kaffe i en kopp i stället för det sedvanliga stora glaset ... skrap, skrap. Jag blir ofta så arg på folk på stan (som står i vägen, spottar på trottoaren eller bara är allmänt slappa) att jag har lust att bita dem, eller säga något riktigt mördande ... skrap, skrap.

Rackarns bananer - har jag blivit TANT!? När hände det? Är det oåterkalleligt? Kan jag mota bort det med hiphopmusik och kortkorta kjolar? Eller ska jag helt enkelt ta och bli kompis med henne, den där tanten - och försöka uppfostra & fiffa henne lite, så hon blir en trevlig och snygg tant och jag inte behöver skämmas för henne ...?

Full rulle i tomheten

Härliga dagar, vädermässigt. Vårvarmt och soligt, fast det är november. Men det är något som saknas i våra liv just nu: Pappan, J, maken, LOML är bortrest för att förkovra sig i Birmingham av alla ställen. Det är fasligt tomt. Mest för mig; Virvelvinden och Livia är väldigt upptagna av att hänga på Virvelvindens rum och bonda.

Det gäller att fylla dagarna med väsentligheter:

• 7.30-9.30 någongång. Visa elkillen var elmätaren sitter (skulle underlättas av att jag själv visste var den är. Jag har hört rykten om att den kan sitta i källaren någonstans.)
• Gå ut och handla mat med båda barnen. (Mycket färdiglagat blir det - speciellt till lunch. Dåliga Mamman.)
• Gå hem till Virvelvindens farmor och dricka te. (Försöka koppla bort att det står porslinstrudelutter och kristallmojänger överallt i Livias klåfingerhöjd. Mantra: "Detgårsäkertbradetgårsäkertbradetgårsäkertbra")
• Fixa en näringsrik och lätt- & snabblagad middag. (Exakt vad?)
• Min och Virvelvindens högtidsstund på hela veckan: IDOL! (Christoffer rules.)

Jag gillar inte att vara gräsänka. Samtidigt så känns det lite futtigt att klaga på 3 dagar. Min pappa var sjökapten och borta ett halvår i taget. DET måste ha varit pest för min mamma (det var ju inte direkt roligt för mig och min bror).