Vi tog en liten promenad idag, Virvelvinden, Livia och jag. Fyllda med goda avsikter traskade vi längs med Strandvägen glatt svängande en påse gammalt bröd. Det var inte ens mögligt, bara lite torrt. Vi skulle gå och mata änderna i Nobelparken, vid Djurgårdsbrunnsviken. Vad vi inte visste var att de väntade på oss.Vi hann inte ens parkera vagnen ordentligt vid stranden förrän de kom emot oss. Stumt och själlöst gloende i en klunga om flera hundra. Närmare, närmare. Sen började de kvacka ondskefullt. Vi rev panikslaget brödet i allt större bitar - kastade det långt ifrån oss för att de skulle sluta komma närmare, och närmare ändå. Jag kände giriga nafs i byxbenen. Till sist ropade jag till Virvelvinden: "Släng sista mackan så sticker vi!". Pust!
Och Livia fattade inte ens vad vi gjorde från första början.
Sen gick vi hem och åt bullar. Det är förunderligt hur tröstande en klump av vetemjöl, smör, socker och kanel lägger sig i magen. Som Sobril.
3 kommentarer:
Haha!!! Jag kan se det framför mig! När M bodde i Solna så gick vi ibland längs vattnet vid Huvudsta (tror jag det heter) och där fanns jättemånga änder. De brukade också komma springande med sin vaggande gång och snäppa i luften med näbbarna. Kanske en uppföljare till "Hajen" borde blivit "Anden" istället?? Fast jag tycker svanar är värst. De är ju ännu mer aggro. Och så gör det satikens ont att bli biten av en svan.
Det där med att mata änder är ett av mina starkaste minnen från när jag var liten. Det var alltid så spännande, för det kändes som att man skulle bli biten, men det gick alltid bra. Och en gång blev Kicki biten av en svan. De har tänder som sågblad.
Fast det här var inte som "Hajen", snarare "Dawn of the Dead" med änder i zombiesarnas roller. Jag och Virvelvinden har fortfarande lättare chockskador.
Han sa direkt efteråt: Det här vill jag inte göra någon mer gång!
Skicka en kommentar