Gästskribenten slår till igen: Nenne!

Mitt nätfynd Nenne roar alla i forumet där vi hänger. Nu delar vi med oss:


Hajen
Dumdum dumdum dumdum durum … Jag har siktet inställt på mitt byte för dagen, 200 m framför mig. Det är en 45-50-årig man på en 3-växlad Crescent. Iklädd sportjacka och med en bag på pakethållaren. En som skulle beskriva sig själv som ”ganska sportig, samma (om inte bättre) form än när jag gjorde lumpen, innebandyn hjälper ju till”. På väg hem från jobbet som skrivbordspolis, eller kanske som konsult i byggbranschen? En som ser det som sanning att tjejer är det svagare könet. Lilla gumman ...

Han blir perfekt till middag.

Jag trycker med mjuka rörelser på pedalerna för att inte höras när jag tyst börjar närma mig bakifrån. Moahahahaha! Flinar förtjust och fnissar tyst för mig själv hur löjligt det är men kan inte hjälpa det. Jag är snart ikapp. Ligger på rulle i 50 meter medan jag förbereder mig. Släpper ut mitt långa, honungsblonda hår. Rättar till axelremsväskan och sträcker på ryggen och svankar lite. Tur att jag har de här låga, tajta jeansen idag. Sen lägger jag ut till vänster och trycker på. Mitt bästa vapen är också det mest irriterande. Jag ser helt opåverkad ut och andas tyst genom näsan och ser ut att fundera på om björkarna inte är mer utslagna idag än igår. Ler som Mona-Lisa och glittrar med ögonen. Vilken dag!

Ha! Vad lätt det gick! Attacken fick avsedd effekt. Jag hann uppfatta hans vridning på huvudet när jag susade förbi, det lätt panikartade uttrycket av att bli omcyklad av en liten ärtig brud som om hon vore ute på en planlös tur enbart för att inandas doften av hägg och syrén. Va fan, tänk om någon av polarna såg det!

Och helt enligt planerna hör jag honom närma sig. Det pipande ljudet från hans ansträngda lungor, det rytmiska rasslet i kedjan, prasslandet i jackan när han lutar sig fram och tillbaka för att få mer kraft på pedalerna. Jag skrockar för mig själv. Inte långt kvar nu, håll honom lagom nära så att han tror att det finns en chans ...

Men vad f … Den jäveln genar! Han passar på vid busshållplatsen där han slipper köra över diket. Han cyklar stående tvärs över körbanan och jag hamnar bakom honom efter att ha följt cykelbanan över vägen. Det är svag uppförsbacke och nu börjar det ila i låren av mjölksyra. Men han borde vara tröttare. Han trampar yvigt och flåsar som en skadskjuten älg. Jag kryper ihop och gör mig så liten som möjligt bakom styret samtidigt som jag pressar allt jag kan med benen. Vid nästa busshållplats plockar jag honom igen, med samma min, kroppspråk och tysta andning genom näsan – tills jag har passerat honom. Nu är jag snart framme där jag ska svänga av. Nej! Vi bor i samma område. Fan. Jag kan inte släppa förbi honom nu, måste orka! Han ligger 5 meter bakom mig hela vägen hem. Jag bromsar in utanför min port och kliver lojt av cykeln och tar en kik i postlådan. Han åker förbi, blänger. Jag nickar och ler snällt mot honom. Jag stänger dörren, ställer ifrån mig cykeln mot väggen och lägger mig, helt slut, raklång i trappen. Triumf. Hajen älskar blodsmak.

av Nenne

--------------------------------------------------------------------------------

Jag tycker definitivt att Nenne ska skriva mer, ha en blogg för att träna (och roa typ mig) och försöka styra sina arbetsuppgifter även mot skrivande. Tänk om någon, någongång, kunde lyda mig ...