I helgen hade vi Livialedigt. Från 11-11, lördag till söndag, hängde hon med sin faster & farbror.
Och jag och J var närvarande i njutningen att sällsynt nog bara vara två. Utmanande och intressant kommunal transport genom maratonstockholm. Lunch på Josefina. Liten titt på stockholmsbriggen Tre Kronor och ostindienfararen Götheborg. Promenad till Rosendals Wärdshus. Botaniska exkursioner. Minneskavalkader. Ett bättre nu.
Varm solsmekning på vinterknottrig hud. Doftstråk av syren i näsan. Efter en stånkvarm t-banefärd till festen på kvällen: tre sekunders total njutning när vi stiger av och en sval vind fångar den svettiga ryggen.
Det är livsviktigt att andas in nuet. För att få tiden att sluta bara rusa förbi. Och det är av nöden tvunget att vara frånvarande ibland - från barn, ansvar och måsten. (Om så än bara för ett dygn.)
Och Livia hade naturligtvis haft det toppen på sitt håll. Kollat film, gungat, mumsat miniköttbullar och kört järnet med sina värdar. Det var väl bara den olyckliga snubblingen in i nässelsnåret som hamnade på minuskontot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mmmm låter underbart!!!!!!
Man ska alltid försöka njuta av livet, så sant så sant!! Ibland går de dock bättre än annars...
Kram!!
Känner så väldigt väl igen den där frihetskänslan, om den så bara varar ett dygn. Men visst är det otroligt hur allt kommer tillbaka till en, så snabbt. Allt det man gjorde innan barnen gjorde sitt intåg på arenan. Och att njuta järnet i en mikrostund ger massor av energi till alla de andra stunderna.
Skicka en kommentar