Mina föräldrar levde loppan innan de träffades och jag och min bror kom till världen. De möttes under ett bord på en fest hemma hos någon som hette Knutte. Min mamma hade kommit till partyt tillsammans med sin kille, en hornbågad herre vid namn Ragnar Hansson. Innan de gick in så sa han till henne: "Du, på den här festen behöver vi väl inte hänga varann i kjolarna hela tiden". Som en följd av detta, även om omständigheterna ändå inte är helt klara, hamnade min mamma under bordet och träffade min pappa. Detta var 12 december 1964. I januari 1965 var de gifta.
På något sätt måste min pappa ändå ha stört sig på den här Hansson. Och så gillade han att retas. Under hela min uppväxt nämndes mannen med viss periodicitet och hans namn skulle nödvändigtvis uttalas Ragnar Haaansson - med ett väldigt långt och nasalt a. Min inre bild av denne mytiske man var en välklädd och glasögonprydd dunderloser.
Min mamma dog för fem år sedan. Och för två jular sedan ringde det på min hemtelefon och en man frågade efter min mamma. Jag sa ju som det var - att hon tyvärr inte fanns längre och då började han gråta. Det var Ragnar Haaansson, som blivit krasslig på ålderns höst och börjat blicka tillbaka. Vi pratade en ganska lång stund. Ingen loser - men en artig, trevlig, sorgsen man, som någonstans ville ställa saker till rätta. Det är intressant när myter faller sönder och blir något annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, vilken varm, sorgsen, men ändå härlig berättelse!!! Hoppas det kändes bra för dig att han ringde...Av egen erfarenhet vet jag att slå hål på en del myter och "sanningar" man fått itutat sig. Skönt!
Shit! Jag fick en tår i ögonvrån!!!! Det kändes på något vis fint att denna Ragnar hörde av sig ändå på ålderns höst. Det låter ju iallafall som om du inte tog illa upp av det utan snarare tyckte det kändes lite fint? Tycker det på något vis är en otroligt fin komplimang till din mamma! :-)
Vilken fantastisk historia! Gjorde min dag :-)
Skicka en kommentar