torsdag, december 06, 2007

Den långa dagen

Det här blir en lång dag - det kände jag redan när jag vaknade. Inledde trist nog med ett surt gräl med J. Förmiddagen har fördrivits - lååångsamt. Med en allt kinkigare Livia i kölvattnet. Nu sover hon äntligen i vagnen på balkongen och jag sitter vid skrivbordet. Lägenheten förefaller härjad av hunner, och framförallt deras elefanter. Otroligt, men sant, är att det är en enda liten ynkebebis som orsakat all oreda. Välta papperskorgar - utslängd tvätt (från både rena högen och smutskorgen) - ett köksgolv konstfärdigt strösslat med majskorn, pasta och stekta äggslamsor. Förutom alla leksaker då. På något sätt känns det meningslöst att plocka undan - för snart vaknar hon igen.

Så jag surfar. Jag läser en bok som handlar om mat och i boken nämns en exeptionellt god krydda - den måste jag få tag i. Och så har jag bestämt mig för att köpa en miljard delar av min barndoms älsklingsservis och riktigt gotta mig i den. Så det finns lite googlingspyssel att sätta tänderna i ...

... för att distrahera mig från det faktum att det just idag är 5 år sedan min mamma dog. 6 december klockan ett. Jag satt där tillsammans med min bror och såg hur hon bara slutade andas. Hon som alltid funnits, hon som gjort så att vi fanns, hon som varit min spegelbild, mitt facit, min måttstock och min strängaste kritiker. Ibland min allra bästa kompis. Rolig, knivskarp, egensinnig, snäll, envis och tyvärr väldigt sjuk.

Jag saknar dig.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är ledsen för din mamma.

Verkligen inte vara någon superdag för dig idag, men då kan det å andra sidan bara bli bättre. Kram!

Anonym sa...

Jag förstår att det är en ledsam dag för dig...

kram

Anonym sa...

Ååh vad ont det gör i hjärtat. Jag minns precis när du berättade det för oss. Och efteråt har jag tänkt att vad konstigt det var att jag inte fattade vidden av det. Det räcker ju med att tänka sig i situationen för att förstå att världen skulle komma att se helt annorlunda ut. Stora kramar till dig idag.

Anonym sa...

Låter som en deppig dag, Anna. Jag kanske kan få (försöka) pigga upp med lunch imorgon? Om du och Livia inte är upptagna förstås. M.EHR.

Anonym sa...

Hittade inlägget först idag.. vill bara skicka några stärkande kramar... och lovar att fortsätta försöka ta vara på relationen med mina egna nära och kära så länge de finns med i jordelivet.

*jättekramar*

Saltistjejen sa...

Kram till dig även omd et inte längre är "årsdag" när jag skriver. Jag vet hur det känns. Förlorade min pappa för många år sedan och det var oerhört jobbigt.

Kraaam!

Yogamamma sa...

Jag håller med Karin. Vi förstodde liksom aldrig vidden av det. Inte ens jag. Jag som verkligen borde ha gjort det. Jag, som förlorat min pappa.
Kram. Lite i efterskott. Och alltid.

Yogamamma sa...

förstod.
Jag kan inte ens skriva längre, så förvirrad verkar jag vara.
Så kram, igen.