Skillnader i fascinationen över dörrar på glänt

Det fanns en tid i mitt liv då jag hade intrikata internationella kontakter. Det var i sanning en uppgiven och frustrerad tid - eftersom den jag egentligen ville ha inte var tillgänglig då. Så jag försåg mig med några tröstpris; tröstpris som jag länge höll kvar kontakten med - för under lång tid visste jag inte hur mitt liv skulle gestalta sig ens veckan efter. Då var dessa kontakter - dessa dörrar på glänt - livsviktiga för mig. Som möjligheter till omedelbar bekräftelse. Som löften om att livet kanske kunde fortsätta någon annanstans, i värsta fall ... Nu är ju allt annorlunda. Men ett av tröstprisen - Geschäftsführern - hörde precis av sig och vill bjuda på invigningsparty då hans företag ska öppna ett Sverigekontor. I samma stund som jag får hans SMS så vet jag att jag inte kommer gå på den festen. Jag har givetvis inget behov av den dörren längre. Visste inte att han hade lämnat den på glänt. Härmed stänger jag den för gott. Jag vet utan tvekan att jag har mitt liv med J nu.

Livias liv går just nu väldigt mycket ut på att hålla koll på när dörrar till spännande ställen lämnas på glänt - kylskåpet, skafferiet, badrummet, Virvelvindens rum, gästtoaletten ... Om hon hinner dit på sina trinda små ben så är himmelriket nära. Ibland låtsas vi glömma att stänga en dörr, låter henne pinna in i skafferiet och sitta där på golvet och bara vara lycklig. Hennes fascination över halvöppna dörrar är helt klart mer sund än min var förut.