Tillbaka!

Nu är vi tillbaka från vår lilla resa. Den blev längre än planerat - en vecka istället för en weekend - och med oss i bagaget har vi en ny liten person, typiskt mandelögd med borstig hårtofs i nacken och omisskännlig sötvarm doft. Hon har ännu inte berättat för oss vad hon heter - men det är vår bebis, ingen tvekan!

Hon verkar vara en sympatisk och humoristisk liten människa den här. Det känns som om vi kommer ha mycket roligt ihop, inte bara hemma och på våra promenader utan även i flygplan, på djungelfärder och paradisiska stränder, i orientaliska basarer och på shoppingraid i SoHo.

Men först måste vi landa i landet hemma. Packa ur väskan ordenligt - så att säga. För första gången i modern tid är det riktigt roligt att komma hem!

Väntan ...

Det är som att sitta på en tågperrong i Indien och vänta på ett tåg. Där kan tågen nämligen vara rejält försenade. Och då snackar vi inte minuter eller timmar, utan dagar - så liknelsen är inte helt fel.

The Baby Train är nu sex dagar sent ... Men som tur är har jag sällskap i min väntan. Barnets far verkar minst lika otålig som jag. Den framtida storebrodern tar det hela med jämnmod men väntar likväl. Och snart kommer de blivande farföräldrarna och ställer sig på perrongen för att hålla storebror sällskap om och när vi måste kliva på tåget. Vänner och bekanta ringer, mailar och sms:ar: "Hur går det?". Intet är som väntans tider, och inget är bättre än att vara fler som väntar - tillsammans!

Samtidigt är det inte alls som att vänta på ett tåg - såklart. Att vänta på ett barn som dröjer gör konstiga saker med ens hjärna - även denna min andra gång börjar jag övertyga mig själv (och det går lekande lätt) att det inte kommer bli någon bebis. Nähä. Hade ett tåg varit sex dagar sent hade jag för länge sedan börjat fundera på alternativa färdvägar från punkt A till punkt B. Eller åkt någon annanstans. Men i väntan på babytåget så finns det liksom inget annat att göra. Än att vänta - tillsammans.

Resa med fördröjd avgång

Long time - no see. No write. No birth. No nothing. Har varit lite handlingsförlamad de senaste veckorna och bara väntatväntatväntat på det där lilla tecknet som skulle få oss att börja vår lilla stora resa till Danderyds Förlossningsavdelning. Men signalerna uteblir och jag får väl börja pyssla med annat.

En gång satt jag vid gaten på flygplatsen i Trivandrum (Indien) och väntade på att få gå ombord. Det hände ingenting. Sedan ingenting. Ingenting. I sju timmar. Sedan fick vi veta att planet som vi skulle åka med tyvärr gått sönder lite när det landade. Så att flyga hem just den dagen gick inte. Lite av det tålamodet önskar jag att jag hade nu. Men jag läste ut min bok igår och det brukar ta ett tag innan jag hittar en ny som jag känner att det är OK att ersätta den gamla bekanten med ...

Men jag kan ju till exempel planera sommarens begivenheter. Resor! Det blir nog Italien igen! Vi fick ett förslag från kompisar igår om att vara med och dela på att hyra ett slott. Det behövde vi inte fundera så länge på ... Taget. Men eftersom det ändå bara handlar om en vecka så behövs det ju planeras, drömmas, tänkas en massa om sommaren i övrigt. Samtidigt som det känns fruktansvärt tidigt att börja med det nu - i november. Men vad ska man göra annars?