Nyårsritualernas mysterier del 1 av 1

Det kan börja redan på juldagen: smällandet i parken utanför. Jag har alltid undrat hur de tänker, de som går ut i parken och smäller smällare och skjuter fyrverkerier - i förväg ... Inte på själva nyårsnatten, utan kanske fredagen 28 december klockan 14.10. Varför? Det är ju (väl?) tillnärmelsevis inte lika festligt. Ingen runtomkring bryr sig, tittar inte ens (ja, utom jag då). Mitt på dagen ser man knappt de små rökpuffarna och stjärnsvansarna. Varför? Varför? Varför?

Dessutom vill jag tillägga att jag anser fyrverkerier vara ett i grunden omoraliskt slöseri med pengar. Så länge man inte är perverst intresserad av att sätta fyr på saker så kan väl inte upplevelsen av ett litet hobbyfyrverkeri uppväga en kostnad på, vadå, några tusen? Som Rädda Barnen FAKTISKT hade kunnat få istället.

Vänner av fyrverkerier: Kommentera gärna och förklara för mig exakt vad som är så hejsansvejsan!? Det enda argumentet jag kan förstå är att det är för barnens skull. För egen del tänker jag då på när mammagruppen (eller snarare papporna) så när tuttade eld på en (i och för sig imponerad) skara fyraåringar.

Einstein och jag

Jag blir så glad när jag bländar mig själv med matematiska lösningar på mina livsproblem. Jag stökade i garderoben och surade över alla kläder som jag inte är snygg i längre eftersom jag blivit lite fet. Tänkte på hur dyrt det blir att köpa nytt. Plötsligt stod det som i eldskrift framför mig:

Kostnad för träningskort på Sturebadet = Summan för inköp av ny fetgarderob

Alltså har jag nu logiskt resonerat mig fram till att jag får börja träna där jag helst vill träna. Att ha riktigt nära till gymmet är enda sättet för mig att verkligen komma iväg.

Genomförd träning = avsmalnade effekt = inget eller i alla fall mindre behov av ny garderob. Fabulous!

Nya friska tag

Nä, julstämningen kom aldrig, däremot en liten elak förkylning. Nu har den snart segat sig förbi och det är dags att börja tänka på NYÅR! Menyn är klar, gästlistan fix och färdig; vi blir åtta till för- och varmrätt (inkl. Livia) och sedan, intressant nog, 15 eller 16 till desserten och efterföljande firande (17 inkl. hunden Mira).

Och i min hjärna har det sakta mognat fram ett nyårslöfte. Min kusins man berättade på annandagskalaset att hans löfte var att bli trevligare mot människor. Mitt blir nog snarare tvärtom; jag kommer uppfattas som besvärlig - av vissa. Jag är nämligen snäll och ibland fånigt följsam, ofta till men för min egen sinnesfrid. Det är inte långsiktigt smart att jamsa med för att vara artig först, och sedan gräma mig i dagar efteråt. Men det sitter djupt rotat, det där väluppfostrade icke-ifrågasättandet. Nu ska jag börja sätta ner foten, i alla fall försöka. Ska ge mig i kast med de Rätt Uppenbart Ohyfsade först.

Jag misstänker att den uteblivna julstämningen berodde på att Virvelvinden inte var här. Han firade jul med sin pappa i år. Tidigare år har jag liksom kunnat tänka bort hela barnbiten när han inte varit hos mig, för att skona mig själv - men sedan Livia kom så går ju inte det. Hon är ju här hela tiden. Så saknaden efter Virvelvinden har blivit än större. Men snart är han mitt ibland oss igen - på nyårsafton!

GOTT NYTT ÅR-kram till alla!

Julens sista mysterium - och det största

Jo, det finns faktiskt en mystifikation till. Var är min julstämning? Trots herr Granlund, glöggdrickande, julklappsinköp och Virvelvindens julavslutning i kyrkan har den inte infunnit sig. Igår blev jag desperat och laddade ner 68 stycken julsånger från iTunes. Bing Crosby och Josh Groban i smörsöt blandning. Inte blev det bättre för det. Lite mysigare, javisst - men ingen julstämning. J är oroad.

Idag ska vi köpa de sista julklapparna och börja fixa med julmaten - trilla köttbullar, lägga in sill och koka skinka, knäck och kola. Och så ska jag göra årets edition av mina praliner.

Hallå, julstämningen ... Koooooom?! *Mjuk, lockande röst*

Julens mysterier, del II

Jag har förebådat, grunnat och väntat - men inga fler mysterier verkar dyka upp inför mitt julfirande. Pappstjärnan hänger på sned - som den alltid gjort - men lyser fint ändå. Flugsvamparna lyser rött och vackert i mossan i adventsstaken - men på söndag är det sista advent så sen är det ajöss med den i alla fall.

Den här julen verkar bli märkligt smärt- och stressfri. Julklappar syskon och syskonbarn emellan är bortrationaliserade. Vi firar julen borta (fast tar med oss lite smått & gott) och -kanske framför allt - J har tagit semester för att julmysa/julfixa med oss.

OCH jag har släppt på Christmas Nazi-tendenserna. Adventsljusstakens ljus måste INTE längre brinna i en perfekt tripp-trapp-trull-formation. Numera får man tända ljusen även till vardags. Granen (förlåt - herr Granlund, menar jag) får rentav ha lite dagisproducerat pynt bland köpeglittret. Julklapparna behöver INTE ligga i en antik tvättkorg under herr Granlunds kjolar (utan kan kanske ligga lite utspridda därunder). Men papperskruset på skinkgaffelskaftet kommer jag inte släppa i första taget. Det är min sista bastion.

Transan är här

Nu är vårt hem redo för julen. Den genommysige och oförskräckte transan herr Granlund har flyttat in. Med sin stickiga skäggstubb och sina glittrande bijouterier, omisskännligt härliga doft och rejäl stålhätta på skon har han kommit för att hjälpa oss att fira jul på rätt sätt. Han stannar till i januari, då han vinkar adjö efter väl förrättat värv.

Livia är betagen. Men lite blyg såhär i början. Med lysande ögon kryper hon närmare för var timme som går. Herr Granlund får nog hålla hårt i sina smycken såsmåningom. Som tur är sitter hans glammiga guldtomteluva för högt för att nås av klåfingrarna.

Vi hoppas han kommer trivas hos oss i år, herr Granlund. Det har varit lite si och så med det genom åren. En gång när jag var liten stannade han ända till i maj. Ingen hade hjärta att slänga ut honom, eftersom han frodades i vårt sällskap och nästan slog rot. Måttet var dock rågat, tyckte både herr Granlund och vi, när han fick på sig påskkostymen. Han gillar inte kycklingar och påskrosetter - och gult var definitivt inte hans färg, meddelade han oss innan han drog. Numera har han vett att tacka för sig efter någon månad. Han har väl annat att göra än att stå hemma hos oss i ett hörn och vara snygg.

Vardagens obetydligheter rymmer världens visdom

Eller!? När jag var ute och promenerade med Livia i vagnen i dag retade jag nästan upp mig till vansinne på folk. Folk som obekymrat kommer knatande, ser sig över axeln - bakåt - men fortsätter framåt, mot mig och vagnen. Vilket betyder att JAG måste väja. Sur som ättika var jag tills jag insåg att jag gör likadant fast på ett annat plan. Jag grottar gärna ner mig i oförätter från förr, historiska klavertramp som inte går att göra något åt nu. Min åthutning till de förvirrade fotgängarna gäller även mig: "Du kan inte titta bakåt och gå framåt!". Nej, just det.

Visserligen är framåtblickande bättre än tillbakaältande - fast det bästa är att leva i nuet. Jag och J drabbas ibland (varannan dag) av åldersångest och panik över att tiden/åren rullar förbi i allt snabbare takt. Men det är ju så att det enda sättet att hejda farten/njuta av tiden är att leva just här och nu.

Om man behöver träna på att njuta av stunden kan man skaffa sig en ettåring av Livias typ och en säck med klossar. Bygg ett torn. Nu har du mellan 1 och 5 sekunder på dig att njuta av din skapelse, innan Baby Godzilla känner vittringen och kommer för att slå tornet i bitar. Upprepa tills njutningsreflexen sitter i ryggmärgen. Man kan behöva många klossar. (Här är en länk till några väldigt snygga).

Virvelvinden vill tillägga att tornet på bilden är hans verk. Jag vill tillägga att det kan tänkas vara fusk att fotografera det eftersom man då kan njuta i efterhand ...

Mössan på, och sedan av ...

... för Nils och hans mamma som ordnar luciamyskalas idag för mammagruppen. Så kul ska det bli! Måste komma ihåg kameran för att föreviga en liten värdtomte och de fyra små gästande luciorna och tomtenissan. Och några mammor med av lussekatter bågnande kinder. Härligt-med-jul-insikt!

Bröllopsannons med förhinder

Det finns många hinder på vägen till den perfekta och publicerade bröllopsannonsen. Förutom den mest påtagliga obstruktionen i form av en uppmärksamhetsorienterad ettåring som gnager mamman i vaden varje gång mamman sätter sig med datorn har vi två problemområden:
1. Välja/fixa foto 2.Få iväg annonseländet till tidningen.

1. Fotot. Av fotografen fick vi 500 bilder - som till annonsen ska kokas ner till en ... Många går fetbort eftersom vi där ser ut som glada och galna kaniner i motljus (OBS! INTE duktiga fotografens fel!). Sen har vi bilder där jag är någorlunda nöjd med min uppsyn, medan J gnäller över att hans öron är genomskinliga - alternativt är han nöjd, men jag på något sätt tycker att det inte är lämpligt att jag plötsligt ska ha tre dubbelhakor och k-rufs på fotot i tidningen. Nåväl: Så småningom väljer vi kort. Då vidtar retuscheringen ... Det är så mycket man kan greja till nuförtiden - genomskinliga öron kan bli ogenomskinliga, t ex. Skuggor mindre påtagliga, plitor försvinna ... När jag börjar flytta mina ögonbryn så att jag inte längre ser ut som jag, hejdar jag mig.


2. Dags att få in den lilla rutan i tidningen. Det kan man hålla på med ganska länge. Man säger till varandra: "Du i kväll måste vi sätta oss ner och skriva annonsen". Minst fyra-fem veckor kan fördrivas på det sättet. Till sist börjar vänner och bekanta fråga om de missat annonsen. Slag i saken. Då går man in på annonssidan på Morgontidningens hemsida. Hittar ett webbverktyg där man ska bygga sin egen annons. Detta ägnar jag två dagar åt. Det funkar inte. Och jag är hyfsat teknisk (ni som vill testa - försök skapa en annons här, klicka på länken uppe till höger med det glada brudparet). Det slutar med att jag mailar text och bild till redaktionen så får de fixa. Men summan av kardemumman är att annonsen kommer nu - snart. Bäva månde ... ja vilka? Gamla ex, kanske. Till alla andra: Den som väntar på något gott ... :-)

Bilden ovan till höger kan även användas som korsstygnsmönster för den händige.

Den långa dagen

Det här blir en lång dag - det kände jag redan när jag vaknade. Inledde trist nog med ett surt gräl med J. Förmiddagen har fördrivits - lååångsamt. Med en allt kinkigare Livia i kölvattnet. Nu sover hon äntligen i vagnen på balkongen och jag sitter vid skrivbordet. Lägenheten förefaller härjad av hunner, och framförallt deras elefanter. Otroligt, men sant, är att det är en enda liten ynkebebis som orsakat all oreda. Välta papperskorgar - utslängd tvätt (från både rena högen och smutskorgen) - ett köksgolv konstfärdigt strösslat med majskorn, pasta och stekta äggslamsor. Förutom alla leksaker då. På något sätt känns det meningslöst att plocka undan - för snart vaknar hon igen.

Så jag surfar. Jag läser en bok som handlar om mat och i boken nämns en exeptionellt god krydda - den måste jag få tag i. Och så har jag bestämt mig för att köpa en miljard delar av min barndoms älsklingsservis och riktigt gotta mig i den. Så det finns lite googlingspyssel att sätta tänderna i ...

... för att distrahera mig från det faktum att det just idag är 5 år sedan min mamma dog. 6 december klockan ett. Jag satt där tillsammans med min bror och såg hur hon bara slutade andas. Hon som alltid funnits, hon som gjort så att vi fanns, hon som varit min spegelbild, mitt facit, min måttstock och min strängaste kritiker. Ibland min allra bästa kompis. Rolig, knivskarp, egensinnig, snäll, envis och tyvärr väldigt sjuk.

Jag saknar dig.

Lyckan har många ansikten

När Livia var ett par veckor gammal satt jag och Virvelvinden och pratade om henne.

Jag: "Undrar hur hon kommer bli - hon kanske kommer gilla djur ...?!"

Virvelvinden: "Jaaa ... hoppas bara att hon inte tvingar oss att skaffa katt. För då måste du flytta!" (allergi)

Nu har det gått en tid och Livias personlighet börjar utkristalliseras. Hon älskar djur. Stora som små. Tråkiga (typ fiskar) som roliga (typ katter). Men mest av allt älskar hon hundar. Alla raser, utan urskiljning; hett och passionerat - och högljutt. Det är "(V)off" med en stegrande/skenande volym när de visar sig - på gatan, i parken, på tv, i boken.

Idag var vi och handlade, bland annat speciella små svarta påsar att lägga äckelblöjor i. "Off!" hörs det från vagnen. Livia stirrar intensivt ner i varukorgen. "Off!". Och snäll som jag är låter jag henne sitta med paketet med hundbajspåsar ömt tryckt till kinden, hela vägen hem.

Julens mysterier, del I

När det lackar mot jul plockar vi fram pyssel- och boaregenskaperna från ryggmärgen någonstans. Även jag ... men det finns en del detaljer som jag ställer mig frågande inför:

• Hur ända in i glödheta GÖR MAN EGENTLIGEN för att få den stora papperstjärnan att hålla sig utvecklad på ett snyggt sätt och hur gör man för att - estetiskt - fästa eländet i lampsladden? Jag känner att jag HELT missade den lektionen på hushållskunskapen i skolan. Eller handlar det om en kosmisk hemmafrukunskap som av okänd anledning gått mig förbi?


• Man har adventsljusstakar. I dem ofta mossa. I mossan inte alltför sällan ... flugsvampar? Varför blev flugsvamparna en julsymbol? Liknar de tomtar (på långt håll, med dålig syn)eller är det så att de små giftiga skivlingarna ska mana till eftertanke när det gäller julsnapsens verkningar?

Jag har bara precis börjat julpynta & julfira ... så fortsättning följer i julmysteriernas tecken.