Snigelpaus

Nu mina kära vänner försvinner jag över helgen. Vi ska till Normandie och vältra oss i kulturella kvarlevor från en vackrare tid, samt krafsa i sanden på Omaha Beach. Äta ostron, sniglar, möglig ost och andra skumma delikatesser, dricka calvados, bli nonchalerade/förolämpade av infödingarna ... Det vill säga, helt enkelt RESA. Vilket är lika med att leva. See you soon!

Inredningsmiffona kryper till korset

Visst ska väl en riktig kvinna kunna inreda sitt eget hem på ett smakfullt sätt ...? Det är i alla fall den alltmer tyngande tron jag har haft sedan vi flyttade. Men nu erkänner jag: Det är helt omöjligt att få någon rätsida på detta hav som är mitt hem. Det dyker ständigt upp nya katastrofhörn och rumslösningar som skulle kunna få Feng Shui-trogna att börja kräkas på ett Exorcist-likt sätt. När dessutom J vill vara delaktig i alla beslut så är det bara att ge upp: vi kommer ingen vart. Vi måste ha hjälp!

Och hjälp får vi. Kvittrande Marita kommer som en frisk höstvind och flyger genom rummen ... Ser. Pekar. Tipsar. Utan köptvång. Det är ju enkelt detta ...!

När hon flugit vidare står vi omtumlade i hallen, med en lapp med en tid inför nästa vecka då gardinmätartjejen ska komma. (Hon får saker att hända, Marita. Att hitta någon att sy gardiner hade tagit oss minst ett år. Till.) I huvudena har vi massor av bilder av hur våningen skulle kunna se ut. Men på ett osökt sätt så kommer nog transformeringen börja med att vi köper den där blekrosa Howard-soffan.

Summa summarum: Småsur

Festen med exet gick rätt bra. Men allt som har med henne att göra ÄR ganska traumatiskt. Massor av trista minnen väcks till liv och måste ventileras med J – som inte vill ventilera alls. Hmmm. Har haft bättre helger. Jag är duktigt trött på hela ex-paketet. Hon måste flytta ut ur vårt liv och det börjar med kartongen med deras gamla bröllopsbilder(!). Den ska bort.

Pissig dag

Sömngångartrött. Livia far omkring som en genmodifierad iller - rycker i sladdar, tömmer papperskorgar, bänder upp öppna spis-spjället så askan flyger runt i luften. Hon vägrar äta mer än miniportioner och gnäller sen på ett hungrigt sätt. Vi går ut på stan; jag hittar inte det jag ska köpa, allt är fult och för dyrt eller för billigt. Livia börjar vråla, vi går hem och försöker äta mellanmål. Det är tråkigt. Vi går och lägger oss och försöker vila. Det är väldigt svårt att sova när man är tio månader och sprätter runt i sängen som en gräshoppa. Får ligga i sin säng i stället. Skriker - med vissa avbrott för att snällt låta sig klappas på huvudet - i fyrtiofem minuter. Jag har inte druckit kaffe än. Till slut tar jag upp henne och vaggar henne i famnen (en aktivitet hon inte har accepterat sedan hon var två månader). Hon snyftar dramatiskt ett par gånger och somnar som klubbad.

Nu kan jag dricka kaffe.

Ex-faktorn – No more drama

Alla har dem, och alla hanterar dem olika. Exen. Vissa träffas och lunchar, vissa tål inte varann, vissa tassar på tå för att inte såra, vissa låtsas att den andre inte finns. Jag har varit med om alla dessa varianter, med mer eller mindre lyckade resultat för den pågående relationen.

Jag orkar faktiskt inte dribbla längre. För mig är det EN sak som gäller nu: Avdramatisering. Egentligen är det inte mina ex som är problemet; för mig är de just ex som jag valt att inte längre vara tillsammans med. Det är hans ex som spökar.

J:s ex och han var tillsammans i över 10 år. De har gemensamma vänner som också blivit mina vänner. Det tackar jag för. Däremot är jag lite störd över J:s och exets fortsatta kontakt och deras luncher. Visserligen – han kommer ju hem till mig sen. Det är ju vi nu. Men det skaver någonstans … förmodligen på samma ställe som där det känns för honom när jag har kontakt med någon man från förr. ”Vad är människan ute efter ...?”

Till helgen ska vi alla tre drabba samman på en fest, J och jag – och hans ex. Nej, nej – ingen sammandrabbning var det ju. No more drama. Det går bra, intalar jag mig. Faktum är dock att hon nog anser att jag, oförtjänt, fått det som borde tillhört henne. Och jag anser att hon stod i vägen för min lycka ganska länge. Men nu är nu. Hon har gått vidare. Jag måste bara se till att vara rackarns snygg (och blunda för mördande blickar och parera flygande dolkar – eller martiniglas).

Det är vi nu. Han och jag. Exen är just ex …

Grön puré

Plötsligt finns den där: Ekologiska Barnmatsbutiken. Det är klart jag går in. Och det är klart jag shoppar loss. Det finns ju liksom inga motargument när en snäll person står och vill sälja ekologisk puré utan socker, men med smak, för min lilla lyckokyckling att äta. Någon sorts risifrutti med äpple- & kanelsmak.

Det är klart jag går tillbaka och köper halva lagret. Det handlar ju mer om att Livia glupar i sig den och gillar den benhårt, snarare än att den är ekologisk. Fast det är ju en bra bonus, förstås.

Rekommenderar ett besök! Och ett provköp av ovannämnda puré. Om ni har barn i den åldern. (Fast det händer att jag mumsar i mig en bägare ibland också. Den är ju ekologisk.)

Oväntad shoppingkompis

Min bror är två år äldre än jag, har alltid varit en sportkille (medan jag är tjejen som satt inne med ritblock och böcker). Han är snäll och sjysst och alltid på språng. Jag har aldrig liksom fått audiens hos honom - tid att umgås, komma inpå livet.

Nu, sen sommaren, bor han två trappor upp i vårt hus och vi ses plötsligt hela tiden. Speciellt på fredagar för då är han ledig. Idag har vi fikat hos honom (han dricker inte kaffe men är barnsligt förtjust i att göra kaffe åt andra i sin superduperkaffemaskin) och sedan gick vi och fyndade på BOSS' utförsäljning tvärsöver parken. En ny shoppingkompis - lite oväntat.

Även Livia är förtjust. Hon kan inte se sig mätt på vare sig honom eller hans högst intressanta hund, Mira. Min bror är nämligen något av en barnmagnet - alla småttingar älskar honom. Och hunden ... för vissa räcker det att vara hårig, vänligt ordlös och gå på fyra ben för att göra succé hos Lyckokycklingen.

Vikten av att komma bort

Jag har aldrig upplevt samma befrielse förr - som nu i helgen då J och jag gjorde en Här och nu och lämnade Livia hos faster och farbror och drog till Strängnäs för att sova. Nja, inte bara sova förstås. På det något bedagade hotellet badade vi (fnissande, i ett dånande) jacuzzi, drack inkluderat bubbel, gonade oss framför öppna spisen och hade sedan en sån där vråltrevlig middag - bara vi två. Lagom på snusen somnade vi klockan 11 och sov hela natten.

Ett dygns bara-vuxen-liv gör under för tvåsamheten mitt i familjekarusellen.

Djupdykning i verkligheten

För två veckor sedan rodnande brud - i dag hanterar jag TVÅ livliga 10-månaders. Mammakompisen ska flytta så jag bidrar med barnpassning så inte lilla E. hamnar under en flyttkartong. Det går ganska bra - just nu sover de - men man vet att man lever. Innan de somnade bitchade de runt på golvet och kivades om samma leksak (redan!). Jag sitter redan och försöker tänka ut hur matningen ska gå till ... Det gäller att hela tiden ligga ett steg före, med tanke på att man är i numerärt underläge.

Tideräkning E. Br. (Efter Bröllopet)

Nu är det gjort. Vi har stressat, fnissat nervöst, bröllopsriggat oss, tagit en styrkesmutt ur fickpluntan och njutit oss igenom vigsel och ett härligt party efteråt. Det skulle kunna kännas tomt, men det känns bara rikt. Rikt på minnen, skratt, pirr och upplevelser.

Det blev inte alls som jag hade trott – utan bättre. Och den mest överraskande delen i det hela: jag var alls inte nervös i kyrkan. Jag bara njöt av musiken vi valt och prästens ord om kärleken och äktenskapet. Och den plötsliga insikten vid altaret: det gamla ”singeljaget” som jag ömt vårdat minnet av och ibland längtat lite tillbaks till – poff! Borta. Nu är det VI, han och jag. På gott och ont. I vått och torrt. I glädje och sorg. Dörren till det där gamla är stängd nu. Äntligen.

Jag njöt också av det magiska i alla man tycker om stod där i kyrkan och väntade på oss, hade klätt sig fina och ville fira allt med oss. För ett firande blev det: Från lite sofistikerat bubbelmingel, via en uppknäppande förrättssnaps, gulliga tal, kaffe- & tårtamys och med ett avslutande vråldisco.

Och nu är vi gifta. Förvånande nog är skillnaden betydande. Han är min man. Jag hans fru. Inga omskrivningar som partner, kille, sambo (har aldrig gillat det ordet!), fästmö ... Bara man och hustru. Så enkelt, till sist.

Och ni som råkat se tröttmösseintervjun i TV4 om min brudbukett – buketten (se bild) blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag är nöjd ändå. Egentligen – vem bryr sig om det är några rosor för mycket och några gröna blad för litet? Den var något att hålla i handen när jag gick uppför altargången. :-)