Veckans napptrixare!

Bara fyra veckor och redan en nappekvilibrist. I brist på intryck från den stora, vida världen så ägnar vi oss just nu åt navelskådande Liviabejakande utan dess like. Hon ler, pratar med oss och nya bästisen Kristallkronan, vevar med armarna på ett kommunikativt (och trafikpolisliknande) sätt, är årets bubblare i "SM i skiftande grimaser" ... Hon är rolig att vara med helt enkelt. Lilla världen rules!

Ridå för resor ...

Nu har jag smält det hela, och börjat inse att livet kanske ibland tar sina vändningar för att göra det tydligt för en vad som är viktigt. På riktigt. Min – vår – bebis är givetvis perfekt. Men lite medicinskt defekt, såtillvida att hennes hjärta kan rusa iväg ibland, till uppåt 300 slag i minuten. Det heter takykardi och är inte jätteakut, men man måste få ner hjärtrytmen inom rimlig tid, annars kan det bli farligt. Problemet kan växa bort (vi hoppas ju det) och hon ska äta förebyggande medicin hela sitt första år.

Detta har fått mig att landa med en duns. Inte vill jag resa bort med henne. Till något främmande land där de kanske inte vet vad de ska göra med henne och hennes skenande hjärta. Där språket kan göra att vi missförstår varandra - sjukhuspersonalen och vi. Där sjukhuset ligger långt bort och kanske inte har den expertis som behövs. Till och med Italien i sommar känns skrämmande. Nästan vad som helst utanför en svensk storstad känns oöverkomligt läskigt.

Plötsligt är inte resorna så viktiga längre. Förr kunde jag längta bort, och verkligen resa dit, till nästan vilket pris som helst. Men nu skulle resan förmodligen kosta mer än den skulle smaka. Om inte annat så i valutan ORO.

Förmodligen kommer jag känna annorlunda när det gått en tid, när och om hennes hjärtrusningar inte kommer tillbaka. Kanske börjar jag längta ut då; till de nya vyerna; längta att visa henne världen – den tuffaste sandstranden, roligaste lekplatsen, godaste frukterna, snällaste elefanterna ... Men till dess slutar horisonten vid vårt lilla hjärta och hennes lilla hjärta. Och så får det bara vara nu.

Tittut: Livia!

Så här ser hon ut, vår nya medresenär - Livia. Imorgon blir hon tre veckor. Nästa vecka tar hon studenten. Känns det som.

Tillbaka!

Nu är vi tillbaka från vår lilla resa. Den blev längre än planerat - en vecka istället för en weekend - och med oss i bagaget har vi en ny liten person, typiskt mandelögd med borstig hårtofs i nacken och omisskännlig sötvarm doft. Hon har ännu inte berättat för oss vad hon heter - men det är vår bebis, ingen tvekan!

Hon verkar vara en sympatisk och humoristisk liten människa den här. Det känns som om vi kommer ha mycket roligt ihop, inte bara hemma och på våra promenader utan även i flygplan, på djungelfärder och paradisiska stränder, i orientaliska basarer och på shoppingraid i SoHo.

Men först måste vi landa i landet hemma. Packa ur väskan ordenligt - så att säga. För första gången i modern tid är det riktigt roligt att komma hem!

Väntan ...

Det är som att sitta på en tågperrong i Indien och vänta på ett tåg. Där kan tågen nämligen vara rejält försenade. Och då snackar vi inte minuter eller timmar, utan dagar - så liknelsen är inte helt fel.

The Baby Train är nu sex dagar sent ... Men som tur är har jag sällskap i min väntan. Barnets far verkar minst lika otålig som jag. Den framtida storebrodern tar det hela med jämnmod men väntar likväl. Och snart kommer de blivande farföräldrarna och ställer sig på perrongen för att hålla storebror sällskap om och när vi måste kliva på tåget. Vänner och bekanta ringer, mailar och sms:ar: "Hur går det?". Intet är som väntans tider, och inget är bättre än att vara fler som väntar - tillsammans!

Samtidigt är det inte alls som att vänta på ett tåg - såklart. Att vänta på ett barn som dröjer gör konstiga saker med ens hjärna - även denna min andra gång börjar jag övertyga mig själv (och det går lekande lätt) att det inte kommer bli någon bebis. Nähä. Hade ett tåg varit sex dagar sent hade jag för länge sedan börjat fundera på alternativa färdvägar från punkt A till punkt B. Eller åkt någon annanstans. Men i väntan på babytåget så finns det liksom inget annat att göra. Än att vänta - tillsammans.

Resa med fördröjd avgång

Long time - no see. No write. No birth. No nothing. Har varit lite handlingsförlamad de senaste veckorna och bara väntatväntatväntat på det där lilla tecknet som skulle få oss att börja vår lilla stora resa till Danderyds Förlossningsavdelning. Men signalerna uteblir och jag får väl börja pyssla med annat.

En gång satt jag vid gaten på flygplatsen i Trivandrum (Indien) och väntade på att få gå ombord. Det hände ingenting. Sedan ingenting. Ingenting. I sju timmar. Sedan fick vi veta att planet som vi skulle åka med tyvärr gått sönder lite när det landade. Så att flyga hem just den dagen gick inte. Lite av det tålamodet önskar jag att jag hade nu. Men jag läste ut min bok igår och det brukar ta ett tag innan jag hittar en ny som jag känner att det är OK att ersätta den gamla bekanten med ...

Men jag kan ju till exempel planera sommarens begivenheter. Resor! Det blir nog Italien igen! Vi fick ett förslag från kompisar igår om att vara med och dela på att hyra ett slott. Det behövde vi inte fundera så länge på ... Taget. Men eftersom det ändå bara handlar om en vecka så behövs det ju planeras, drömmas, tänkas en massa om sommaren i övrigt. Samtidigt som det känns fruktansvärt tidigt att börja med det nu - i november. Men vad ska man göra annars?

Resa med lätt bagage

En favoritfantasi jag har när det gäller resor är att resa med extremt minimerat bagage. Två-tre veckor till Långtbortistan med endast en liten rullväska. En specialgarderob med snygga, kombinationsvänliga, lättvättade, snabbtorkande och strykfria kläder. En necessär med småförpackningar av det man använder hemma. En anteckningsbok och ett gäng pennor. STOP.

Förenklat, förädlat är målet. Min farfar var upptäcktsresande författare och förmedlade en enkel packningsregel som man borde följa lite oftare: man lägger alla saker man vill ha med sig i en hög och de pengar man tänker ta med sig i en annan hög (detta var före kreditkortens tid), sedan tar man bort hälften av allt i högen med packning och dubblerar pengahögen.

Hur ofta har man inte stått där på hotellet sista dagen för att packa inför hemresan och insett att man använt ungefär hälften av alla älsklingsplagg "man inte kunde vara utan i två veckor".

Jag skriver om resor och livet. Tills nu har jag mest fokuserat på resor av det enkla faktum att jag försökt förtränga att jag ska föda barn om fyra veckor. Men det är dags att ta tjuren vid hornen och börja tänka på "det där" ... Även här skulle jag väl kunna tillämpa lätt-bagage-tänket?

Förberedelse inför förlossningen (to do-list de närmsta fyra veckorna):

• Rensa ut gammalt junk ur hjärnan innan. Så att dammsamlande sorger inte tynger, sinkar och stör den nya upplevelsen (= halvera prylhögen).
  
• Bomba med positiva tankar, drömförlossningar, målbilder (= dubblera pengahögen).
  

Detsamma gäller faktiskt våra förberedelser rent materiellt inför nedkomsten:

• Bara det allra mest nödvändiga är inköpt - vagn, åkpåse, skötbädd, startpaket med några babyplagg, och så snart en bilbarnstol. För övrigt dubblerar vi pengahögen så att vi kan frossa i mer - när vi vet vad vi behöver. Och i vilken färg.
  

Tack farfar! Det kunde man inte tro - att du skulle bli min förlossningsdoula! Du har ju ändå varit död i 50 år.

------------------------------------------

PS. Jag ljuger lite. Det första plagget jag köpte till bebin var faktiskt en brun sammetskavaj i storlek 80 ... Motsäger väl i princip allt jag skrivit här - det är ju som att packa ner en balklänning i sitt minimalistiska bagage. Av den händelse man skulle bli bjuden på stor galafest på sin charterresa ... :-) /DS

Resa till en låtsasvärld?

Mauritius - kan det vara något? I min ständiga jakt på resmål har jag snuddat vid tanken några gånger. Jag vill åt det klara vattnet, den vita sanden och den färska ananasen på min tropiska resa. Men vill samtidigt inte bli helt innesluten i en färdigpaketerad och konstruerad turistverklighet. Jag vet - är man resenär så är man faktiskt ofrånkomligen alltid turist. Men man kan vara det mer eller mindre. Jag vill ha stillsam exotisk flärd men med möjlighet att uppleva något annat än välkrattade rabatter och paljetterade infödingsdanser på hotellscenen.

Finns det riktiga människor där - brukar min frågeställning angående tilltänkta resmål vara. Riktiga människor som arbetar, går i skola, lever ett vanligt liv - och som man kan få uppleva möten med ...? Enligt en lockande artikel i SvD nu i helgen så verkar det finnas just det på Mauritius. Men är det någon som varit där och kan vittna?

Att det lever riktiga människor där borgar väl kanske också för en fungerande sjukvård ... Nog så viktigt om man reser med barn som vi kommer att göra. Jag menar: på riktigt plastiga turistorter är de säkert jättebra på att ta hand om golfarmbågar och pace-makerkollapser. Men vet de något om en bebis med tredagarsfeber?

Och det är ju inte bara den sköna tropiska värmen jag vill åt. Det är aningen om ett annat liv, andras verkligheter som lockar med hela tanken med att resa. Om det fanns en resebyrå som hade som affärsidé att arrangera resor som inkluderade inhysning hos eller i alla fall ordentliga möten med "infödingarna" så skulle jag vara deras främsta stamkund. Alla gånger!

Jag kanske ska sätta in en annons i Mauritius Morning Post: "Barnfamilj söker inackordering i familj, mitt i den Mauritiusianska verkligheten. Viss glamourfaktor önskas. Likaså havsutsikt. Annars normala krav på komfort."

Resenostalgi

Idag är jag lite nostalgisk. Minns mina bästa resor ... Alla tre till Grekland - vilket är mycket konstigt eftersom jag inte ens gillar Grekland. Eller inte så konstigt förresten - det är ju självklart: Drömresan beror snarare på sammanhanget kring själva resan. Livet just då. Behovet. Förväntningar. Sällskapet inte minst.

Den kronologiskt första på bästlistan:
Mammagruppen (jag och mina två mammakompisar + våra tre 4-åriga barn) på en extremt spontan badvecka på Samos i september. Vi bestämde, bokade och reste inom en vecka. Sista-minuten-javisst. Vi hade inte ens behövt hamna på samma ort på den där ön - men tack vare en överjordisk försyn fick vi varsitt rum bredvid varandra, med små balkonger omgivna av blommande klängväxter. Barnen njöt, paddlande i en rad som ankungar i sina likadana simringar - medan mammorna låg på solstolar och pladdrade, läste modemagasin och drack frappe. Inga konflikter på en vecka. Inga överambitiösa äventyrspappor som ville för mycket och presterade för lite (tillsammans med barnen i alla fall). Bara sol, skratt och lugn och ro. Avspänt.

Nästa:
Jag rymmer till Skiathos tillsammans med en hemlig man på en hemlig resa - även här i september. Vi har bara ögon, händer och kroppar för varandra - för första gången har vi också tid. Allt på ön är som förtrollat - utsikter, solnedgångar; musslorna är plötsligt världens godaste för att de är där och då. Stranden den bästa för att vi ligger där. Tillsammans. Jag tror det är här vi sluter vår pakt, fast vi inte vet om det då.

Tredje:
Som en allmän självständighetsförklaring från allt vad män heter åker jag och E på mamma-son resa - en lyxsegelkryssning i Medelhavet. Under en vecka studsar vi flärdfullt mellan Grekland och Turkiet. Mobiltelefonen har fullt sjå med att hälsa oss välkomna till ömsom det grekiska och det turkiska telenätet. Och vi har ett tufft jobb att arbeta oss igenom de läckra frukost-, lunch- och middagsbufférna. För att inte tala om besväret med att välja vilken däcksstol man ska spendera dagen i tillsammans med boken/Game Boy:et. E verkar också ständigt och samvetsgrant upptagen med att sprida sina gracer mellan de olika medpassagerarna - alla glittrande pigga filurer i 60-90-årsåldern. Medan jag sitter som en annan arvtagerska och sippar på en drink i aktern. Socialt. Glamouröst. Stilla. Värdigt. Och hur kul som helst.

Underbara resor alla tre - på vitt skilda sätt. Ge mig mer!

Ressuget

I 35:e veckan får man inte resa. Med flyg alltså. Inget flygbolag vill väl transportera någon som kan misstänkas för att plötsligt börja skvätta ner kabinen med primitivt fostervatten. Så inga spännade flygresor på tapeten med andra ord. Följdaktligen har jag aldrig varit mer ressugen ... Drömmer om week-endar I Palma, Rom ... Någon vecka i härlig eftersommarvärme i Grekland. En liten avstickare till New York för shopping av de fantastiska barnkläderna som finns där (om man nu visste vilken sort det blir).

Men, men. Det blir väl till att tjata sig med i bilen till ett föga lika upphestande affärsmöte i Mjölby. Bara fem veckor kvar (eller tre eller sju). Sedan FÅR man i alla fall flyga. Fast då vill man väl inte - inte just då mitt i hormonkokongen efter nedkomsten/hemkomsten av den lille resenären ...

Å andra sidan har man en hel lång vinter på sig att planera den första resan för den nya familjen. Vart? Hur? När? Att planera resor är NÄSTAN lika roligt som att göra dem. Och det tråkigaste är att packa ur väskan när man kommer hem. Det är verkligen JÄTTEtråkigt. Skönt att jag slipper det just nu. :-)

En resa börjar

Jag älskar att resa. Hur långt eller kort spelar ingen roll. Jag kan till och med bli avundsjuk på min sambo när han får resa till Linköping över dagen i jobbet ... Den här bloggen kommer handla om resor - stora och små, inre och yttre resor.

Snart börjar vi en riktigt spännande resa, J och jag. Om fem veckor (eller tre eller sju) åker vi till BB och får (förhoppningsvis) med oss en alldeles ny liten medresenär hem. Och jag hoppas att vår lilla familj kommer kunna göra många fysiska, faktiska resor tillsammans ... snart. Att resa är livet. Livet är en resa. Välkommen ombord!