Kanske helt i onödan?

Insåg precis att en stor del av min tid och uppfinningsrikedom går åt till att i möjligaste mån maskera för dagispersonalen att jag handlar mat INNAN jag hämtar Lyckokycklingen på eftermiddagen. Det är tygkassar, väskor, små gömställen här och där. Det kan ju vara så att de inte alls bryr sig (för jag förmodar att de vet, trots mina ansträngningar) ...

Fast jag har ändå dåligt samvete.

Small talk?

Denna förmiddag funderar jag fortfarande på vad som fick spärrvakten i T-banan i morse att säga till mig: "Hej på dig var inte rädd det blir mörkt" (med mellanösternbrytning).

Det finns så många tolkningsmöjligheter.

Anledning till oro?

Min externa hårddisk luktar bränt. Det känns sådär.

(har precis tankat över allt från förra datorn till ext-hårddisken och tänkte systemåterställa för att sedan ge nyfräschad dator till Virvelvinden. Kanske ska avvakta lite med det ...?)

Livets sanna faktum

Såg på löpsedeln igår att min mobil kan vara en bakteriebomb. Låter ju skitläskigt! Detta sammantaget med alla andra faror som hotar den moderna människan gör ju tillvaron direkt livshotande. Vilken den ju faktiskt är. Livets enda sanna faktum är döden.

Vad som orode mig än mer fram till i går var hur jag skulle få tag i sargsprintar kortare än 20 mm (med M6-gänga, diameter 10 mm). Inte på Lundell & Zetterberg ("Beslagsspecialisten" - HA!), inte på Sandebergs Järn - där hänvisades jag till Theofil Carlsson AB. Gäckande nog så långt bort som i Hammarbyhamnen. De små rara sprintarna blinkade retfullt mot mig från Theofils hemsida och allt. Men avståndet kändes oöverstigligt. Vad gör då den moderna kvinnan? Tager sina alltför långa sprintar och går ner i källaren och rotar fram arbetsbänk och bågfil. Vips så hade jag kortare sprintar. Och Lyckokycklingen en ny säng!

Ateljén: Första sändningen

Och nu sitter jag här. Det mesta kom med, utom staffliet (Taxi Stockholm har inte så stora bilar). Får be brollan.

NU ber jag en stilla bön om att det ska bli så bra som det känns, det här. Mysigt småslammer från gatan, sol ute, iPoden inpluggad i örat. Skissblocket på bordet och det lilla bokdokumentet i datorn viskar mitt namn ... Splendid future ahead!?

Höstpyssel

Idag bär flyttlasset iväg till ateljén. Såvida man kan kalla en stor kartong innehållande en omonterad skrivbordsstol + ett staffli + en prasselkasse med blandade kreativa verktyg (pennor, block, sax och vaxduk) för flyttlass. Men det kanske man kan.

Har ägnat den senaste veckan till att röja upp i sommarens lämningar. Matsalen ser inte längre ut som en uppsamlingsstation för tillvaratagna effekter. Det är mer än skönt. Nu är jag redo att lämna nästet.

------------------------------------------------------------

Lyckokycklingens dagis skickade i våras, lite blåögt, med alla föräldrar en påse med pysselprylar eftersom de bestämt att vi alla skulle sy varsin docka över sommaren. Den ska efterlikna ens barn och användas på samlingen varje dag. Superpedagogiskt. Superstressande.

Jag är ju relativt van att sy och pyssla och skapa men sköt upp den här uppgiften i det längsta. Började sy förra veckan - mycket ångestfylld. Kanske tog jag det hela på för stort allvar. Men det var rätt svårt och pilligt och jag förstår faktiskt inte hur föräldrar med tummarna mitt i pysselhanden (de finns!) kommer greja det där.

Som ett litet uppror mot den fotriktiga sömnadsbeskrivningen och mässandet att ullgarn är allena saliggörande för resultatet kunde jag inte motstå att på sluttampen (igår kväll kl 23 efter ca 10 timmars nedlagt arbete) förfärdiga en klänning till dockan av en slaktad Polo Ralph Lauren-tröja. Den lilla polospelaren mitt på bröstet tog dockan till en annan nivå tycker jag. Alltid stressar det någon annan ytterligare. Ser fram emot att se andra föräldrar toppa detta med exempelvis Gucciväskor i miniatyr ...

På återseende snarast - då förhoppningsvis från ... ATELJÉN!

No-O* has entered the building

En rockstjärna har flyttat in hos oss. Med spretigt hår och pinnesmala byxben och en attityd som får det mesta att blekna. Och med en kravlista längre än Bibeln.

På morgonen tömmer hon systematiskt och högljutt alla leksakslådorna i sitt rum - ut på golvet - och dansar bland drivorna. Fortsätter i resten av våningen. Hade inte TV:n suttit fast i väggen hade den åkt ut genom fönstret. Varje morgon. Sedan crashar hon in på vår frukost: dricker ohämmat ur våra juiceglas, river sönder vår morgontidning och domderar familjen lite allmänt med sin torndönsstämma.

Men hon kommer undan med det. I likhet med sina rockstjärnekollegor har hon en sån karisma att vi förlåter det mesta. (Utom kanske överljudsskriken rakt på trumhinnan.)

*) No-O är hennes rock-alter ego. Kommer sig av att alla tror att hon heter Olivia. Men det ska inte vara något O. No-O.

Och här är låten som passar så bra hemma hos oss just nu.

Ny och förbättrad version!

Ö-malmstanten är tillbaka efter en glidarskön vecka i glada vänners lag. Vid sidan av matlagande och champagnepimplande föräldrar har ett gäng barn stojat friskt i princip dygnet runt. En liten magisk tänkare och jag har bildat en klubb (mer om den en annan dag ... tills dess: ledtråd). En dag i Paris för damerna hanns med också. Jag kommer vara top-of-the-pops med mina nya gummistövlar. Eller i alla fall ha de varmaste vaderna.

Men nu har vi packat ur våra välanvända sommartrunkar för en lång tid framöver. Dags att dyka in i partygarderoben istället - ett par hippor väntar. Kul, kul - i väntan på jul.

Som vanligt närmar jag mig hösten med ytterst goda intentioner. Ateljén som hägrar nästa vecka gör sitt till. Jag har inför nästa års jämna födelsedag lovat mig själv att bli mer glamorös (med hjälp av ett flerstegsprogram som jag eventuellt kommer avslöja inom kort). Givetvis ska jag också bli mer sportig. Idag köpte jag ett tennisracket i alla fall. Med ett vitt fodral.

Och dinkeln smakade lika gott idag.

Skönt att vara on-line igen på något sätt.

Min faktiska sommar just nu

Hemma igen efter andra landetvändan. Tvättar och ska packa för Frankrike. Matsalen: som ett bombnedslag i en klädfabrik. Alla pinaler som ouppackade gömmer sig i små bagar här och var. Teknikväskan: ett ormbo av laddare till två kameror, två telefoner och en videokamera + iPodanslutningar. Svetten ligger som en klibbig film över hela kroppen.

Man ska vara här och nu - och visst blir det kul med kompisveckan utanför Paris, men jag längtar också till höstens ORDNING. Skolstart. Dagisstart. Inflytt i ateljén. En matsal befriad från våra kläder (och prydd med nya gardiner och kanske en inspanad jubileumspokal på bordet)?

Inga fler Taikonsomrar för oss. Nästa år stannar vi längre, på färre ställen. Eller hur, J?