Under belägring

Belägringen har inletts. Köket och serveringsrummet är ett minne blott. Istället har vi något som snarare liknar kratrar. Nu brer vi mackor på en bänk i matsalen (se bild), har kylskåpet i hallen och jag diskade just i badkaret ... Om cirka fem veckor kan vi flytta in våra kaffekoppar i det nya köket - men tills dess mottar jag gärna tips på nyttig och god mat som man kan åstadkomma med micro, skärbräda och kniv som enda redskap.

Det blir nog mycket hämtmat och mackor.

Växelvis

Den varierar verkligen, livsgnistan och fysiken ... På nätterna lider jag - av mitt monstruösa ryggonda som gör det än jobbigare att irra upp och hämta Livia för matning. Då är allt svartsvartsvart och jag förstår inte hur någonting någonsin ska kunna kännas roligt.

Men så kommer morgonen - Livia vaknar och skiner som en sol. Godmorgonpuss av J. Godmorgonkram av Virvelvinden. Efter en varm dusch och en stor kopp kaffe känns livet drägligare. Framåt lunch har vi riktigt kul, Livia och jag. Om det dessutom vankas mammapromenad eller liknande aktivitet stiger humöret ytterligare. Mailar, sms:ar eller pratar med J under dagen. Jag är fånigt nog lika betuttad i honom som när vi träffades. Fast annorlunda kär och nästan mer - nu när det är VI på riktigt.

Kvällen brukar fortsätta med samma glada anslag - vi fixar och donar hemma, planerar för kommande semster, dop och bröllop. Livia kiknar när Virvelvinden snurrar förbi. Hela familjen dansar och ler.

Sedan är det dags att gå och lägga sig. Förut älskade jag att krypa till sängs. Nu är det mest ångestfyllt - för jag vet att snart kommer det börja göra ont. Först nu förstår jag vad en gammal bekant menade med att de lyckligaste stunderna i hans liv var varje morgon när han vaknade och var vid liv ... För så svart kan det kännas. Men det är härligt att leva på dagarna.

Lilla spöket Laban?

Hon gillar att ha saker över huvudet, Livia. Gärna lägger hon ett gosedjur rakt över näsan, eller drar upp en kräkhandduk över ansiktet. Sedan ligger hon och vevar med armarna och låter hiskeligt mycket. Man tror minst att hon håller på att kvävas. Men när man tittar efter är hon bara lycklig.

Det gäller att njuta av det lilla i livet. Uppnå nirvana bakom filten, till exempel.

Lovebombing

Älskar är ett stort ord men låt oss säga att jag högaktar Louise Hallin, leg psykoterapeut och barnmorska – aktuell då och då i TV4:s morgonprogram och i ”Knattetimmen” i P4. Cool, sjysst och otroligt påkopplad. Hon är värd all beundran, all uppmärksamhet och allt smör i Småland, typ. Finns det någon som kan hjälpa en desperat själ med några väl valda ord så är det hon.

Förr fanns hon i min bekantskapskrets och jag glömmer aldrig när jag satt med den 9 dagar gamla Virvelvinden i famnen i en sommarhyrd stuga på Gotland. Han gallskrek sedan någon timma tillbaka, otröstlig. Jag började få panik. Då ringer mobilen:

Louise: ”Jag tänkte att nu är ju bebisen en dryg vecka gammal så då kan det hända att han börjar skrika. Han håller på och utvecklar en egen bakterieflora i magen så därför kan han få lite ont … Bara så att du vet varför, om han skriker.”

Synsk? Supersmart?! Ängel.

Mer lovebombing: Jag är av den fasta övertygelsen att det enda som kan få den förbisvischande tiden & livet att stanna upp en smula är att njuta av de små stunderna. Restaurangen Stallet på Djurgården hjälpte mig att göra detta häromsistens.

Småfrusna och galet hungriga med två pråmar till barnvagnar (och däri liggande potentiella gaphalsar) kände vi oss inte som drömgästerna direkt, jag och A. Men på Stallet fick vi plats, tak över huvudet och gudomlig mat med vrålgod salladsbuffé och nybakat – varmt! – bröd till. Lägg till snygg inredning och gullig personal så har jag nog beskrivit stället i in helhet. Mums. Min lilla port till himlen i förra veckan!

GLAD PÅSK ...

... önskar lilla dunkycklingen och hönsmamman. Må tonvis av godis och hälsosamt många ägg lysa upp er helg!

Mitt liv i punktform

• Jag har klippt av mig håret och är nu förvillande lik kom-och-skriv-mig-det-på-näsan-Hedvig i ”Från A till Ö” (dock utan lugg). Är SÅDÄR nöjd.
• Jag har fortfarande, oroväckande och knäckande nog, ont i ryggen på nätterna och sover följaktligen som en kratta.
• Jag har världens gladaste bebis – som nu även glatt äter grönsaksmos och tittar på omvärlden från sin nya sittinsats i vagnen.
• Vi har köpt en videokamera för att kunna dokumentera Livias liv. Och Virvelvindens virvlar.
• Vi har ångest för att vi ännu inte fått ordning i vår latent magnifika våning. Inga tavlor, inga blommor, inga mattor. Hur länge kan man gömma sig bakom ursäkten att vi ”nyss” fått en bebis?
• Jag är just nu sur för att kanal 5 inte sänder Jay Lenos show i repris på morgnarna. Hur kan jag straffa dem? Mer makt till tittarna/konsumenterna!

Hallå, personalen?

Ni vet den där osynliga personalen hemma som tömmer diskmaskinen, tvättar och viker kalsonger, fyller på kylen med frukostmat, tar bort tomma toapappersrullar osv …? (J är övertygad om att de finns men jag anar en annan sanning.)

Nåväl – jag inser nu att jag, på min kant, nog tror att denna tjänstvilliga hemliga personal ska skriva min blogg också. Ibland händer det att jag går in på bloggen och tror att jag ska kunna läsa något nytt … Silly me! Jag erkänner härmed mitt fulla ansvar för illa uppdaterad blogg. Försök till skärpning pågår.