Skumma familjen ordnar pass

J:s pass har gått ut. Mitt har gått sönder. Och Livias existerar inte (av förklarliga skäl). Alltså åker vi till passpolisen för att, effektivt som 17, ordna nya pass till familjen. (På tal om effektivitet - åk till Nacka, där är nästan ingen kö. Tack för tipset mammagruppen!)

Det är uppenbarligen många bebisar som är reslystna - hälften av alla i väntsalen är under sex månader, och får nogsamt uppge namn och längd. "Folke, 60 centimeter ...". Skumt - längden hinner ju bli inaktuell innan bebisen ens kvitterar ut passet.

Vi får problem redan när vi ska fylla i blanketten för passansökan för underårig - en förvirrad diskussion slutar med att vi gissar Livias sista siffror (rätt, faktiskt!). Sedan ska jag förklara för farbror passpolisen hur mitt pass gått sönder, och eftersom jag märker att han gärna vill ge mig ett gratis nytt pass så svarar jag medgörligt på hans ledande frågor. Bra service - det är man inte van vid!

Sedan vidtar fotograferingen. Kameran sänks till dvärgnivå och Livia uppmanas att slita blicken från farbror passpolisen intressanta uppenbarelse. När hon väl fastnar på bild lyckas hon se fullkomligt förvirrad ut. Och jätteskum. Så där riktigt tom i ögonen som psykopater kan vara. Baby Bader-Meinhof.

Själv får jag ett passfoto där jag ser ut som en korsning mellan den maktgalne ryske munken Rasputin och skräckankan Magica de Hex. Inte mindre skum jag, alltså. Kul värre att försöka snofsa & snajda på internationella flygplatser med den bilden ...

J har klara problem under sin fotografering, det blinkas och blixtrar från glasögon och blir inte bra förrän jag - som har skämtlynnet på "Eddie-Murphy-på-amfetamin"-nivå - går iväg en sväng. J är den enda av oss som inte ser direkt brottsmisstänkt ut på sin bild. Om en vecka kan vi hämta våra nya pass.

Kanske, kanske kommer jag framöver kunna skoja bort mitt skräckinjagande passfoto. Åtminstone kommer jag att försöka i 180. Jag och Eddie - mot flygplatspersonal världen över. Here we come. Ho-ho!

Världens vägvisare

Jag vet inte varför det är så - men jag kan inte gå utanför porten utan att det står en vilsen människa i ett gathörn och vill att jag ska peka ut vägen till Slottet, Hötorget eller kanske bara Kommendörsgatan. Till och med när jag är ute och reser i främmande länder och städer händer det att jag blir stoppad och tillfrågad. Min stoltaste fjäder i hatten är när några turister i New York (min första och enda gång där) frågade mig om vägen till en speciell affär. Och jag kunde svara! (För jag hade precis varit där.)

Jag har funderat på hur det kommer sig, detta universella utnämnande av mig som informationstavla ... Är det så att jag ser snäll ut? Mesig och ofarlig? Väldigt kunnig och välorienterad? Eller är det bara så att jag ser ut som om jag har all tid i världen att stanna och peka? Och just nu har jag ju nästan det - all tid i världen alltså. Så det kan ju vara rätt trevligt att prata med folk. Att vara hemma med en bebis kan göra värsta enstöring till en pratsugen socialdesperado.

Nu har jag dessutom börjat förekomma dem, turisterna med sina skrynkliga kartor. Häromdagen slog jag mig själv med häpnad när jag stegade fram mot ett par extra förvirrade exemplar och myndigt frågade om de behövde hjälp att hitta. Och de behövde de ju.

Så om ni känner er vilse - tveka inte att slå mig en pling!

---------------------------------------------------------

Jag måste delge er en av Virvelvindens succéhistorier på detta tema (typ):

Två hästar står och pratar.
Den ena säger: Jag har varit på besök i Stockholm.
Den andra: Nähä, hur var det då?
Den första: Jovars - men Hötorget var en besvikelse.

I de rostfria vitvarornas vidunderliga labyrint

Tjaba tjena. Tillbaks från sportlovet, härligt osportad och grundligt i avsaknad av skidträning. Jag och Livia hade det mysigt i stugan på hennes nyköpta lammfäll istället (vi lydde dig, Karin!).

Nu är det köksrenovering som hägrar. Eller hotar kanske man ska säga. Jag blir till att börja med nervös av tanken på att vara utan kök i de två till fyrtiofyra veckor som en köksrenovering kan ta … Men vi måste. Matlagning är ett av våra stora intressen, så då vill man ju ha det fint och praktiskt ordnat.

Men det är inte lätt. Man tar mått på köket och åker till den inbokade köksplaneraren som ritar in måtten i sitt köksplanerarprogram. Sen öppnas portarna till valmöjligheternas helvete … Vilka luckor och framförallt vilka handtag? Ska det vara bänkskiva av sten, trä eller rostfritt? Eller kanske härdat glas (man är INTE tacksam när de hitta på FLER material!)? Kakel? Och hur svårt kan det vara att välja den förbaskade vattenkranen … Och sen har vi maskinparken: Integrerad eller ej? Pyrolysugn? Extrabred häll? Planmonterad? Induktion! Tystgående diskmaskin, ja ja, men med bestickkorg eller bestickbricka? Ett beslut följs av en mängd nya valmöjlighter och begränsningar … Det blir kul med ett nytt kök. Men när det är klart ska jag ta beslutssemester, länge. Friheten att välja är faktiskt inte bara positiv.

Ibland fantiserar jag om gänget från Extreme Home Makeover. Tänk om de kunde komma galopperande en morgon – sådär hysteriskt energiska som bara de kan vara. Tänk om de bara kunde blåsa ut vårt fula åttiotalskök med löshurtssystem och på en vecka bygga ett nytt. Utan att jag behövde välja en grej. Det känns som om jag skulle kunna svälja de flesta av deras bombastiska och formsågade inredningslösningar i utbyte mot lite beslutsvila. Eller?

Och sen mina kära vänner – sen är det dags att renovera badrummet …