Pest eller kolera? Eller barnvakt

Jag vet inte vad som är mest oroande:

när badrumspolackerna grälar och skriker till varandra (på polska) inne i nya duschen ... Jag menar: Kanske har något blivit kapitalt fel och så skyller de på varandra? Nagelgnag.

eller

när de skrikskrattar på ett galet sätt (och på polska) inne i samma duschutrymme? Det kan bli ett väldigt konstigt slutresultat av kaklandet om de typ börjar sniffa kakelfix ... Nagelgnag igen.

Framför allt verkar de vara oerhört lynniga. Samt ha väldigt kul på jobbet. Och bråkigt. Av någon anledning tror jag plötsligt att Livia skulle passa där inne med sina humörsvängningar. Knack-knack.

Sur och dammig bortavaro

Jag är på ett fruktansvärt humör. Sömnbristen gör sitt. Plus att all tid gå åt till att hålla ställningarna gentemot det feta badrumsbyggdammet som smygande breder ut sig i våningen. Och så den krypande Livia mitt i allt - och snart ingen tvättmaskin i tre veckor framöver. Ni kanske hajar.

Så bloggandet får bli när dammet få, korta stunder ligger stilla här hemma, när Livia sitter lugnt och leker och när datorn inte hänger sig hela tiden.

Det kan bara bli bättre!

Sur och dammig bortavaro

Korten på bordet

Livet mitt i livet har lite vänskapligt nyfiket utmanat mig i att berätta sju sanningar om mig själv. Den utmaningen måste jag ju bara anta. (Varför? Se #1.) Utan inbördes ordning:

1. Jag är väldigt snar med att anta utmaningar, vadslagningar och sånt. Tävlar gärna - men bryr mig i slutändan inte jättemycket om att vinna. Hemma har vi en vandringspokal som vinnaren i våra vadslagningar får ha i sitt rum. Den står nästan alltid hos Virvelvinden.

2. Jag är något av en expert på hundraser. I alla fall om man går efter 1982 års rasinventering från Svenska Kennelklubben (då hade min bästis fått en hund och vi memorerade hela raslistan). (Jag försöker hålla koll på alla nya raser också men jag är inte lika bra på att banka i mig saker utantill längre.)

3. Jag är rädd för nyckelpigor. Tycker de är superläbbiga - inte alls söta eller lämpliga som föremål för barnsånger eller barnklädesapplikationer. De bits (faktiskt!) och bajsar alltid på ens hand om man låter dem krypa på den. Usch!

Var tidigare om inte rädd för, så i alla fall reserverad i förhållande till, fjärilar. Skumma djur som är så lätta som fjädrar, inte kan vidröras utan att tappa flygförmågan och så utvecklas de i kokonger - som mumier ... (?) Fast jag har kommit över det där nu - de är vackra och intressanta.

4. När jag äter något riktigt gott (första gången) viftar min högerfot frenetiskt.

5. Jag ångrar massor av saker. Det jag inte gjort, och sådant jag gjort - i lika stora portioner.

6. När jag är i stan går jag aldrig ut osminkad. I princip, och av princip.

7. Jag tycker nunnor är väldigt spännande. En gång i tiden ville jag bli nunna och ta del av deras avskalade, trygga, enkla liv. Det föll på att jag inte är särskilt religiös alls. Och att det skulle bli svårt att avstå från män. En speciell man i alla fall.

Nuförtiden yttrar sig min nunnevurm så att dagar då jag ser en nunna på stan blir turdagar. (Vi har ett litet nunnekloster i kvarteret. Det är tur. :-) )

----------------------------------------------------------

Så - det var det. Utmaningen går vidare ... till mina kända läsare och de som ännu inte gjort något väsen av sig: Vilka är dina sju sanningar?

Mitt hem är min borg - fast just nu mer som Drottninggatan en lördag

Hela jag är upppfylld av obehagskänslor (gårdagens otroliga middag till trots). Vårt hem är belägrat av en badrumsbyggarfirma. Vi har visserligen själva såväl önskat oss nya badrum som bokat in deras arbete, men inte desto mindre är jag stressad.

Det är det här med min katastrofberedskap. Jag är alltid beredd på att det värsta ska hända. Så nu kommer det bli översvämning, elproblem och i värsta fall en kombination av detta så att lägenheten kommer fyllas med strömförande vatten. Livia kommer tugga på kakelsågar och kliva på spikmaskiner. De tre veckorna vi inte kommer ha tvättmaskin kommer hela familjen få kräksjuka och näsblod om vartannat. För att inte tala om att de utlovade fyra veckorna kommer tänjas till det dubbla innan allt är klart. OM det blir klart. Och vi kommer ALDRIG hitta några handdukstorkar.

Som tur är har jag en bra man som halar in mig till jordens yta igen när katastrofsnurren fått mig att fara iväg. Allt ordnar sig, intalar han mig. Tar kommando och är min sköld mot horderna av hantverkare. Tack.

Jag längtar tills att vårt hem är min borg igen.

Guldkorn!

Det finns glädjeämnen i livet som inte ska underskattas. Att gå ut och äta på tu man hand med mannen i sitt liv är ett. Att samtidigt bli serverad den mest perfekt tillagade bläckfisken är ett annat. Och att sitta och viskande hitta på historier om de andra gästerna är ju också helt fantastiskt kul. Vilken onsdagskväll!

Meny (för mig):

Stekt sepia (vitlök, citron, persilja) serverad med svart aioli
Grillat bröst av unganka (bovetenudlar, ingefära, vårlök)
Ugnsbakad vild choklad från Bolivia, nötkolacreme, färskostsorbet

Plötsligt händer det

I lördags blev jag upptäckt. Nej, det var ingen modellscout som hoppade på mig på gatan och viftade med ett fetingkontrakt (those glory days are over). Det var roligare än så. En konsthandlare i min krets såg mina målade alster för första gången och ville beställa ett gäng småtavlor. Väldigt stort för mig! När jag var 18 var jag helt inställd på att bli konstnär - men sen kom en massa andra saker ivägen, typ livet. Men nu? Lite grann? Jag är glad!

En fredag i rörelse

Lilla, blåa, onda vickevire har fått hänga med på en hel del begivenheter idag. Först studsade jag omkring i behå och trosor hos doktor Frasse - för att visa upp bland annat min onda rygg. Det var framgångsrikt; han formligen sprutade ur sig remisser till olika ställen.

Sen lockades vi utanför tullarna av Happy Muffin. Vrålgod vegolunch på Ulriksdals trädgårdscafé. Och snokrunda i växthuset/butiken. De icke gröna fingrarna kliade inspirerat. Maltemannen fick sin lilla promenad också.

Sen en expressröntgen på Sophiahemmet (ryggen - den ständiga onda följetongen). Och så hem, invänta Virvelvinden, shoppingräd (jakt efter kalaspresent för morgondagens kändisbowling på Svea Bowlinghall). fredagsmiddagsshopping på Hallen. Kvällspasset vidtar: barnmiddag, lek, vuxenmiddag, läggning av ett stycke barn (välling, bad, nattning), Let's Dance med andra barnet ...

En bra dag på det hela taget. Aktiv, effektiv. Lunchen med Muffin i topp.

And the winner is .... (*trumvirvel*)

Efter några dagar med gnuggade geniknölar och mer eller minde fantasifulla och skandalösa gissningar från er, mina kära läsare, kan jag nu berätta:

Ingen gissade helt rätt!

Men en hittills okänd förmåga vid namn "Marieiskogen" var snubblande nära. Så det är hon som vinner! Grattis! Och kul att du ville vara med och tävla! Jag ska fundera ut en lämplig vinst (och ett sätt att förmedla den eftersom vi inte känner varann :-) ) ...

Sanningen om Britt Eklands, Virvelvindens farmors och min klubb är denna: Vi är alla uppväxta på samma speciella gata i Stockholm. Det är en erfarenhet som sätter sina spår och därför blivit något av en egenskap om ni förstår vad jag menar. Eller som Virvelvindens farmors pappa (hänger ni med?) röt i telefon till SVT:s klagomur efter Per Oscarssons striptease i Hylands hörna på 60-talet: "Jag bor på XX-gatan så det är någon mening med det jag säger!"

Så det så.

Gissningsrespit

OK, era tröttmössor - ni får till i morgon på er att gissa. I morgon avslöjar jag den rafflande sanningen samt utser en vinnare om det roar mig. I så fall tjusig vinst att hämta!

Nu ska jag klä på nakenfisen Livia, utfodra henne med näringsrik sötpotatis + ärter + torsk samt glida iväg på lunch med lill-Fritzen. Hasta la vista, babies!

Vickevire Blues

Jag har stukat lilltån. Eller fått en spricka i den. Eller brutit den. Oklart vilket; blå och svullen är den i alla fall. Och gör vansinnigt ont.

Lilltån. Vilken fånig liten skada egentligen, på en fånig liten kroppsdel som ändå är på tillbakabildande i evolutionen. Men hur fånig den än är så hindrar den mig nu i mitt värv som promenerande lattemorsa. Jag får omskola mig till stillastående parkmorsa (med kaffemuggen i lattehållaren på vagnen). Och förr eller senare så blir väl tån bra igen, eller blir blåare och trillar av.

Och hörni, det är INTE detta med lilltån som förenar Britt Ekland, Virvelvindens farmor och mig. Ni är dåliga på att gissa! Bäst hittills har "A i Långbroparken" varit (inte rätt men tankeväckande intelligent).

Britt Ekland och jag

... är inte så lika. Men vi har en grundläggande sak gemensamt; en sak som gör att vi nästan har en liten klubb - tillsammans med andra människor med samma ... låt oss kalla det "erfarenhet" eller "egenskap". Virvelvindens farmor är också med i klubben. Visst är det spännande! Tänk om ni visste vår minsta gemensamma nämnare! Kan ni gissa?

Vad nu, har jag missat något?

Någon som såg Grammisgalan igår kväll? Jag häpnade plötsligt hemma i TV-soffan när jag trodde att Motörhead fått en ny trummis (se bild). Trodde det var Pernilla Wahlgren som kickat i gång en ny karriär. Men det var den gamla vanliga - Mikkey Dee. Lika som bär.

Ljuvligt doftande ytlighet

Glömde höja min parfym till skyarna. Denna lilla guldflaska (i dubbel bemärkelse)! Me and husband like.

Agent Provocateurs Maitresse (vilket rymmer lite komik i sig)

Ytligheter

När motvinden är stark och tillvaron känns sur så kan man (läs jag) fundera på hudvård och smink ett litet tag. Ibland känns det bättre då.

I morse sände jag efter en stunds kontemplation tacksamhetstankar till mina topp tre favoritprodukter vid handfatet:

• Krämernas kräm. Dag & natt. Jabu'she (Soft). Även ögonkrämen regerar.
• Krämernas krämkräm - typ dagen efter. Clarins Beauty Flash Balm. Den stramar till på ett bra sätt och fräschar upp den mest utvakade hy. Jag vann ett vad en gång på Menorca tack vare den ... Minns du det, H? Men hur blev det med Basil och kyssen?
• Den lilla räddaren i nöden - trollar bort plitor innan de ens blivit ett problem: Shiseido Pureness Blemish Targeting Gel.

Det var hudvård, det - nu ska jag gå och fundera lite på smink ... Auf Wiedersehen!

Och dagens empatipris går till ... Virvelvinden!

Vi håller - sent omsider, vi vet - på att lära Livia somna själv på kvällarna, med hjälp av den hederliga gamla 5-minutersmetoden. I går kväll hade vi precis börjat och satt framför TV:n och tittade på klockan. Livia skrek som en gast med tandvärk (stående i sin säng). Då kom Virvelvinden infarande, mycket upprörd och med tårar i ögonen:

- Men ska ni inte ta upp henne?
(Vi: Nej, hon ska lära sig att somna själv, så hon får skrika.)
- Men VAD TASKIGT! Tänk er själva om ni inte kunde gå och inte prata och blev instängda i en bur ... I MÖRKRET! (med darr på rösten)

Väldigt dåligt samvete fick vi. För att Livia var ledsen. Och för att vi inte hade förklarat metoden för Virvelvinden ordentligt innan vi började. Men hon fick skrika. Var femte minut gick vi in och välte omklull henne och sa Go'natt, go'natt, lila gumman. Och efter 45 minuter sov hon faktiskt. Med fötterna på huvudkudden visserligen, mitt i ett flyktförsök - men ändå.

Upp och ner

Det kommer verkligen inte gå helt smärtfritt förbi, mitt nyårslöfte. Det blixtrar både här och var, vilket gör att blogghumöret dippar just nu. Hoppas ni hänger kvar ett tag och inte raderar mig ur RSS-läsaren eller var ni nu har mig.

Ut på andra sidan

En veckas Liviagnäll senare. Magsjukan gick över fort men gnället blev bara värre och värre. Matproblem och sömntrams. Igår tänkte jag på allvar att hon måste ha fått en psykisk störning. Men i natt sov hon 12 timmar och vaknade som en ny bebis. Eller snarare som den gamla vanliga Lyckokycklingen. Hej! :-)

Förövrigt: Mitt oskyldiga lilla nyårslöfte rör om i grytan. Och får saker att hända. Nu är vi en osorterad gammal fotokartong lättare. Några sanningar och insikter rikare. Denna triumf toppades igår kväll med TV-filmen av Jane Austens "Övertalning". Hisnande romantiskt. Och han är världens bästa man som tittar lika inlevelsefullt som jag. Det lät nog som om vi snarare tittade på en landskamp i fotboll. Nästan i alla fall: "Aaaargh, nej - inte han!"; "Åh - pussa honom då!"; "Neeej - SÄG nånting till henne för bövelen!".

Och sen kom vi fram till att vår lilla historia nog skulle ha gjort sig i en roman den också.

Jäklar vad skönt det känns att säga ifrån

se nyårslöfte