Se upp i backen … Eller snarare brevid

På söndag bär det av till fjällen. En veckas samkväm och friluftsliv väntar. Och alla väntar sig att jag ska åka skidor. Inte minst jag. Jag skulle verkligen vilja lära mig – men det är något som bär emot att glida runt i liftkön som en överdimensionerad, påtänd Bambi VID MIN ÅLDER … Denna gång har jag visserligen en räddningsplanka i form av ständigt amningskrävande, tremånaders Livia – men samtidigt VILL jag ju komma över skidskräckströskeln …

För några år sedan tog jag min hittills första och enda skidlektion – i ett påsksolgassande Duved slirade jag omkring en timma i barnbacken. Av detta lärde jag mig:

1. Våga kräva att din kostbara skidlärare INTE är utklädd till påskkärring (!).
   
2. Man lär sig inte bromsa på korrekt sätt i barnbacken. Här var det snarare så att jag fick kasta mig omkull för att inte massakrera skidskolan ”Små Snöbollarna” om och om igen.
   
3. Om du till äventyrs missar att bromsa genom att kasta dig platt till marken så är det lika effektivt att styra ut där snön smält bort. På barmark kan man inte åka skidor. (OBS! Funkar bara framåt april när vårsolen gjort sitt.)
   
4. INTE att svänga till höger. Bara till vänster. Vilket kan förklara vissa av mina svårigheter i övrigt.
   

Nåväl – det som inte tar kål på en gör en starkare … Jag lärde mig också att jag visserligen åker skidor som en veritabel kratta, men det viktigaste är inte hur mycket eller lite snö man får innanför byxlinningen, utan hur stolt man är efter att ha antagit en ny utmaning ... Jag SKA lära mig åka skidor! Men kanske inte i år.

Oväntad reaktion

I fredags var det dags för Livias första vaccination - den härliga cocktailen mot polio och diverse andra tråkigheter, för dagen även spetsad med Hepatit B-vaccin. Man kunde vänta sig kinkighet, febergnäll och allmänt elände. Det var väl en viss baby S som var olycklig ända till tvåtiden på natten ... ? Bävande och fyllda av ovisshet mottsåg vi fredagskvällen.

Och visst reagerade Livia. Hon blev ännu gladare än vanligt. Fnittrade och fnissade sig igenom en uppspelt eftermiddag och en tydligen hysteriskt underhållande kväll, för att sedan somna som vanligt - lycklig - i sin säng ... Så kan det också gå.

Zonkad och zänkt

Jag är förkyld och orkar inte tänka långa tankebanor och framförallt inte formulera mig. Ska ägna de närmaste dagarna åt att kurera mig och ta hand om lilla friska, pigga Livia. Hörs efter helgen!

Atjooo & snorkel på er!
/Ztureplans-zombien alias Snoriga Mamman

Jag mötte Lassie!

I fredags var jag på Östermalmshallen och gnuggade päls med de andra Östermalmstanterna, en lite coolare än de andra - Knubbsälen! Med vänligt plirande ögon, silvervitt hår och sälpälsjacka stod denna människa ut från mängden. Helt plötsligt är jag grymt imponerad . Jag såg "Ett herrans liv" med honom som gäst igår. Stor integritet, mycket humor och intelligent självdistans. Och en intressant karriär!

Men det jag nog - just nu - är allra mest imponerad av när det gäller Jan Guillou är att han så självklart lämnade plats åt mig och Livia i fredagsträngseln på Hallen. En av få! Gulle dig, Guillou.

Detta inlägg är en fristående fortsättning på tidigare publicerade "Medmänsklighet hallå?". Efter en tids empiriska studier kan jag konstatera att män är bättre på att lämna plats åt mig och min vagn, medan kvinnor surt tacklas och stönar när jag kommer rullande. För att spä på Lassiedosen ytterligare vill jag ge Noppe (Lewenhaupt) en eloge för snygg parering och ett trevligt "ursäkta" häromsistens. Och för ett par grymt snygga öron (och jag är inte alls ironisk!).

Man undrar ...

... ju vem som ägnar sig åt att skriva en långlång lista med väldigt fula ord på italienska som kommentar till långkalsongsinlägget ... Nåväl - nu är den kommentaren borta. I min stora lilla värld är det i alla fall JAG som bestämmer :-)

Pinsamma Mamman gör entré

I och med att man blir förälder hamnar man i farozonen för att åtminstone någon gång bli den där pinsamma föräldern som man själv minns från sin barndom … Jag har gjort min blunderdebut.

Än är Livia för liten för att tycka att jag är något annat än underbart rolig och härligt mjölkdoftande. Men hon har en bror, en fartig sak i 9-årsåldern, vi kan kalla honom Virvelvinden. Han går på fritids och en dag när jag skulle hämta honom hade jag varit på H&M innan och handlat lite … Sådär spralligt shoppinghög som man kan vara hojtade jag glatt när jag hittade honom i fritidstamburen: ”Hej – titta vad jag har köpt till dig!” – och slet upp två par LÅNGKALSONGER för att visa honom. Och hans kompisar. Hallå, hur pinsam kan man vara?

Och jag minns att jag precis då, när jag började vifta med kallingarna i luften, insåg hur genant det var … Undrar om våra föräldrar, liksom jag, insåg pinsamhetsvidden i det de gjorde när det begav sig?

Virvelvinden har förlåtit mig nu. Jag bad om ursäkt direkt efteråt (ens innan jag packat ner kallingarna igen) och lovade att försöka lägga band på mig i fortsättningen. Så förhoppningsvis är detta Pinsamma Mammans första och sista inlägg.

(Även om jag inte kunde låta bli att redan dagen efter, när jag hämtade på fritids, rota i påsen och säga: ”Och nu ska jag visa de fina stringkalsongerna jag har köpt till dig!”. På skoj. Och det hajade han. Han har ärvt min humor, Virvelvinden, och det är bra.)

Det dåliga samvetet …

… stavas AD-droppar. Är det bara jag på hela jordklotet som har svårt att komma ihåg att mata bebis med de fem små rackarns dropparna VARJE DAG?

Hade jag inte barn själv så skulle jag nog tänka: ”Hur svårt kan det vara?”. Men med ackumulerad sömnbrist och ett minne som ett urkärnat körsbär så är det uppenbarligen hur lätt som helst att glömma. Skärpning, Slarviga Mamman!

(Och är det någon mer som ljuger för sin BVC-sköterska? "Javisst får hon AD-droppar!"; "Oh ja, jag tränar min bebis att ligga på mage minst tre gånger om dagen!")

Special price for you, and you, and you …!

För sex år sedan råkade jag ärva en blå skinnsoffa. Den har stått i en lägenhet som nu ska tömmas – jag måste således bli av med den. Den är av jättebra kvalitet och i hur bra skick som helst. Men den är blå. Väldigt blå. Om den skulle annonseras ut skulle det låta ungefär såhär:

”Soffa, design by Gargamel, säljes till fyndpris mot avhämtning. Annorlunda stilmöbel. Mycket exklusiv – 200 smurfer har fått sätta livet till!”

Så om ni känner någon som gillar väldigt blått väldigt,väldigt mycket och behöver en soffa – be dem kontakta mig och ange kampanjkoden: SMURFSOFFA så kan dom få den till ett väldigt attraktivt pris (närapå ingenting).

(Och ja, jag har en annons på Blocket!)

Utveckling pågår

Häromdagen tänkte jag skriva ett stolt inlägg om att vår bebis – den lyckligt leende Livia – aldrig skriker. Givetvis började hon i samma stund skrika … Och har varit sig ganska olik sedan dess. Som tur var hade jag precis läst en väldigt grundlig holländsk bok om spädbarns utveckling och misstänker att hon tar ett utvecklingssteg just nu. I boken illustreras den perioden med ett åskmoln. Mycket talande!

Min dotter Gnölande Molnet - jag gillar dig i alla fall! :-)