För mig och J är midsommar speciellt. Det som allting startade med; det och en lånad röd fleecetröja.
Midsommar 1999. Vi möts för första gången. Midsommarfest på någons land. Vi är tillräckligt lyckliga i andra relationer. Egentligen händer inget, förutom att jag packat dåligt och fryser i min tunna blus. J lånar mig sin fleecetröja hela kvällen, trots att jag ser att han huttrar sig igenom firandet. Men jag minns honom, länge. Och tänker på honom emellanåt. Som en räddare, riddare.
Tre år senare. Midsommar, med samma gäng, på samma ställe – men plötsligt är våra livslögner inte hållbara längre. Jag vet inte om det är den trolska naturen vid midsommartid som manar på, den där frodiga grönskan som pockar: lev, lev lev! Hursomhelst är det som en naturkraft som inte går att stoppa; det säger pirr, klick och KRASCH! när världar vänds på ända, löften bryts och livet får en ny riktning.
Passionen är sällan enkel och passande – och kräver både beslutsamhet, energi och offer. I förrgår – på midsommarafton – hade jag på mig den igen, fleecetröjan. Medan vi satt i soffan på ett annat lantställe och drack ett glas rödvin i skymningen och planerade för vårt bröllop.
Att det verkligen blev vi! Jag är fortfarande överväldigad. Av livet som ville mig väl ändå. Överrumplad av att kärleken hittade mig. Den där som får allt annat att förblekna. Den här fleecetröjan är för livet.
På något sätt tror jag att det är något väldigt stort att som svensk låna ut sin fleecetröja på midsommarafton. Som en skeppsbruten på en flotte att låna ut sin flytväst. Nästan en kärleksförklaring. Och det var det ju – på sikt.
Regnet öser ner över sommarparadiset utanför Trollhättan. Men det gör inget, för vi åker in till stan och gör en happening kring att hämta ut min nya medicin. Vi går på shoppingcentrat Oden, fyndar fina barnkläder till Livia, äter lunch med svärisarna nere vid vattnet och dricker en stooor kopp kaffe. Se bild. Med tanke på att det är en muffin brevid så förstår ni kanske hur rackarns stor den där koppen var ...?
