Ridå för resor ...

Nu har jag smält det hela, och börjat inse att livet kanske ibland tar sina vändningar för att göra det tydligt för en vad som är viktigt. På riktigt. Min – vår – bebis är givetvis perfekt. Men lite medicinskt defekt, såtillvida att hennes hjärta kan rusa iväg ibland, till uppåt 300 slag i minuten. Det heter takykardi och är inte jätteakut, men man måste få ner hjärtrytmen inom rimlig tid, annars kan det bli farligt. Problemet kan växa bort (vi hoppas ju det) och hon ska äta förebyggande medicin hela sitt första år.

Detta har fått mig att landa med en duns. Inte vill jag resa bort med henne. Till något främmande land där de kanske inte vet vad de ska göra med henne och hennes skenande hjärta. Där språket kan göra att vi missförstår varandra - sjukhuspersonalen och vi. Där sjukhuset ligger långt bort och kanske inte har den expertis som behövs. Till och med Italien i sommar känns skrämmande. Nästan vad som helst utanför en svensk storstad känns oöverkomligt läskigt.

Plötsligt är inte resorna så viktiga längre. Förr kunde jag längta bort, och verkligen resa dit, till nästan vilket pris som helst. Men nu skulle resan förmodligen kosta mer än den skulle smaka. Om inte annat så i valutan ORO.

Förmodligen kommer jag känna annorlunda när det gått en tid, när och om hennes hjärtrusningar inte kommer tillbaka. Kanske börjar jag längta ut då; till de nya vyerna; längta att visa henne världen – den tuffaste sandstranden, roligaste lekplatsen, godaste frukterna, snällaste elefanterna ... Men till dess slutar horisonten vid vårt lilla hjärta och hennes lilla hjärta. Och så får det bara vara nu.