Väntan ...

Det är som att sitta på en tågperrong i Indien och vänta på ett tåg. Där kan tågen nämligen vara rejält försenade. Och då snackar vi inte minuter eller timmar, utan dagar - så liknelsen är inte helt fel.

The Baby Train är nu sex dagar sent ... Men som tur är har jag sällskap i min väntan. Barnets far verkar minst lika otålig som jag. Den framtida storebrodern tar det hela med jämnmod men väntar likväl. Och snart kommer de blivande farföräldrarna och ställer sig på perrongen för att hålla storebror sällskap om och när vi måste kliva på tåget. Vänner och bekanta ringer, mailar och sms:ar: "Hur går det?". Intet är som väntans tider, och inget är bättre än att vara fler som väntar - tillsammans!

Samtidigt är det inte alls som att vänta på ett tåg - såklart. Att vänta på ett barn som dröjer gör konstiga saker med ens hjärna - även denna min andra gång börjar jag övertyga mig själv (och det går lekande lätt) att det inte kommer bli någon bebis. Nähä. Hade ett tåg varit sex dagar sent hade jag för länge sedan börjat fundera på alternativa färdvägar från punkt A till punkt B. Eller åkt någon annanstans. Men i väntan på babytåget så finns det liksom inget annat att göra. Än att vänta - tillsammans.