Jag vet inte varför det är så - men jag kan inte gå utanför porten utan att det står en vilsen människa i ett gathörn och vill att jag ska peka ut vägen till Slottet, Hötorget eller kanske bara Kommendörsgatan. Till och med när jag är ute och reser i främmande länder och städer händer det att jag blir stoppad och tillfrågad. Min stoltaste fjäder i hatten är när några turister i New York (min första och enda gång där) frågade mig om vägen till en speciell affär. Och jag kunde svara! (För jag hade precis varit där.)
Jag har funderat på hur det kommer sig, detta universella utnämnande av mig som informationstavla ... Är det så att jag ser snäll ut? Mesig och ofarlig? Väldigt kunnig och välorienterad? Eller är det bara så att jag ser ut som om jag har all tid i världen att stanna och peka? Och just nu har jag ju nästan det - all tid i världen alltså. Så det kan ju vara rätt trevligt att prata med folk. Att vara hemma med en bebis kan göra värsta enstöring till en pratsugen socialdesperado.
Nu har jag dessutom börjat förekomma dem, turisterna med sina skrynkliga kartor. Häromdagen slog jag mig själv med häpnad när jag stegade fram mot ett par extra förvirrade exemplar och myndigt frågade om de behövde hjälp att hitta. Och de behövde de ju.
Så om ni känner er vilse - tveka inte att slå mig en pling!
---------------------------------------------------------
Jag måste delge er en av Virvelvindens succéhistorier på detta tema (typ):
Två hästar står och pratar.
Den ena säger: Jag har varit på besök i Stockholm.
Den andra: Nähä, hur var det då?
Den första: Jovars - men Hötorget var en besvikelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Heeeej här kollar man typ varenda dag om det kommit något nytt, och så plopp äntligen kommer det en ny liten rolig historia. Virvelvindens var en liten pärla.
Jag älskar också att prata med turister! Bla bla bluttan blä tills de ryggar tillbaka och smiter runt knuten med ett "thenk yu, enuff alredi kreisi leidi"
Skicka en kommentar