Skumma familjen ordnar pass

J:s pass har gått ut. Mitt har gått sönder. Och Livias existerar inte (av förklarliga skäl). Alltså åker vi till passpolisen för att, effektivt som 17, ordna nya pass till familjen. (På tal om effektivitet - åk till Nacka, där är nästan ingen kö. Tack för tipset mammagruppen!)

Det är uppenbarligen många bebisar som är reslystna - hälften av alla i väntsalen är under sex månader, och får nogsamt uppge namn och längd. "Folke, 60 centimeter ...". Skumt - längden hinner ju bli inaktuell innan bebisen ens kvitterar ut passet.

Vi får problem redan när vi ska fylla i blanketten för passansökan för underårig - en förvirrad diskussion slutar med att vi gissar Livias sista siffror (rätt, faktiskt!). Sedan ska jag förklara för farbror passpolisen hur mitt pass gått sönder, och eftersom jag märker att han gärna vill ge mig ett gratis nytt pass så svarar jag medgörligt på hans ledande frågor. Bra service - det är man inte van vid!

Sedan vidtar fotograferingen. Kameran sänks till dvärgnivå och Livia uppmanas att slita blicken från farbror passpolisen intressanta uppenbarelse. När hon väl fastnar på bild lyckas hon se fullkomligt förvirrad ut. Och jätteskum. Så där riktigt tom i ögonen som psykopater kan vara. Baby Bader-Meinhof.

Själv får jag ett passfoto där jag ser ut som en korsning mellan den maktgalne ryske munken Rasputin och skräckankan Magica de Hex. Inte mindre skum jag, alltså. Kul värre att försöka snofsa & snajda på internationella flygplatser med den bilden ...

J har klara problem under sin fotografering, det blinkas och blixtrar från glasögon och blir inte bra förrän jag - som har skämtlynnet på "Eddie-Murphy-på-amfetamin"-nivå - går iväg en sväng. J är den enda av oss som inte ser direkt brottsmisstänkt ut på sin bild. Om en vecka kan vi hämta våra nya pass.

Kanske, kanske kommer jag framöver kunna skoja bort mitt skräckinjagande passfoto. Åtminstone kommer jag att försöka i 180. Jag och Eddie - mot flygplatspersonal världen över. Here we come. Ho-ho!