Den varierar verkligen, livsgnistan och fysiken ... På nätterna lider jag - av mitt monstruösa ryggonda som gör det än jobbigare att irra upp och hämta Livia för matning. Då är allt svartsvartsvart och jag förstår inte hur någonting någonsin ska kunna kännas roligt.
Men så kommer morgonen - Livia vaknar och skiner som en sol. Godmorgonpuss av J. Godmorgonkram av Virvelvinden. Efter en varm dusch och en stor kopp kaffe känns livet drägligare. Framåt lunch har vi riktigt kul, Livia och jag. Om det dessutom vankas mammapromenad eller liknande aktivitet stiger humöret ytterligare. Mailar, sms:ar eller pratar med J under dagen. Jag är fånigt nog lika betuttad i honom som när vi träffades. Fast annorlunda kär och nästan mer - nu när det är VI på riktigt.
Kvällen brukar fortsätta med samma glada anslag - vi fixar och donar hemma, planerar för kommande semster, dop och bröllop. Livia kiknar när Virvelvinden snurrar förbi. Hela familjen dansar och ler.
Sedan är det dags att gå och lägga sig. Förut älskade jag att krypa till sängs. Nu är det mest ångestfyllt - för jag vet att snart kommer det börja göra ont. Först nu förstår jag vad en gammal bekant menade med att de lyckligaste stunderna i hans liv var varje morgon när han vaknade och var vid liv ... För så svart kan det kännas. Men det är härligt att leva på dagarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Har själv stora problem med ryggont (fast mest på dagen, på natten gör det inte så ont, så i motsats till dig längtar jag efter att gå och lägga mig)och fasar för hur det vore om det kvarstår efter förlossningen när jag har en bäbis att ta hand om. Låter tufft för dig, hoppas att du blir bättre snart.
Din stackare! Usch och blä, ryggont påverkar verkligen allmän-måendet :-( Jag har precis börjat få ont i ryggen efter konstant kånkande av Peo i fem dagar...
Skicka en kommentar