Snälla doktorn, min sprayburk har tagit slut!

Årets märkligaste situation (men det är fortfarande bara januari):
Jag har ont i ryggen. Jag går till husläkaren. Min husläkare visar sig vara gammal klasskompis till min storebror. Jag får ta av mig tröjan. Där står jag i bara behå inför Frasse som jag bombade stan med när jag var tolv (eller snarare: Brorsan och Frasse sprayade och jag fick vara med); Frasse som hade skrotklubb med brorsan i vårt förråd; Frasse som inte vågade vara med på Ryska Posten. Sen ska doktor Frasse känna på min rygg när jag står rakt, när jag böjer mig framåt och när jag ligger ner. Obekvämt och pinsamt som sjutton till en början – men sen inser jag hur jag ska hantera det hela: Det är ju bara en läkare och han bara råkar heta Frasse.

Frasse som köpte en femöring av mig för femtio öre. Han blev läkare. Jag borde ha blivit försäljare.

Mitt andra liv

J kommer hem från jobbet och pratar om Second Life – ”den virtuella världen där allt händer just nu”. De har blivit uppmanade på jobbet att kolla runt där, i affärsstrategiskt syfte. J föreslår att jag också ska bli medborgare i Second Life-landet Linden – så att vi kan träffas där … Låter kul! Jag ägnar halvannan timma åt att installera programvara och registrera mig med mitt ihopknåpade hitte-på-namn.

Dags att göra entré i en ny verklighet. Mitt virtuella jag landar på en kulle och uppmanas att gå nerför en stenlagd stig och söka information … Bara det en utmaning, upptäcker jag. Mina piltangenter funkar inte riktigt som de ska. Min Virtuella Bimbo kan bara gå framåt och till vänster, vilket gör att hon mest står och stångar mot klippblock alt. snurrar runt på ett förvirrat sätt.

En svettig kvart senare har jag äntligen, med kramp i fingrarna, kommit någonvart och kommer på att jag ska modifiera Bimbons utseende något. Det tar en timma! Det ska väljas pannform, vinkling på mungipor, örsnibbsutseende … Jag försöker i möjligaste mån efterlikna mitt verkliga utseende – verkar enklast jämfört med att hitta på något alldeles nytt … Under den här knepiga timman blir jag ständigt störd av manliga Linden-medborgare med namn som liknar porrskådisars. Stud Ames står och rycker mig i den virtuella armen medan jag funderar på vilken typ av nästipp jag har egentligen. Hunk Bertolucci tjatar sitt ”Hi” tills jag skriker av irritation. Har inte tid med dom! Dessutom är J måttligt road av alla som limmar på mig. När jag väljer om Bimbons kläder mumlar han: ”Har du hört talas om burka?”…

När mitt nya jag väl är klart flyger jag runt en stund. Sen orkar jag inte mer. Hur ska jag klara av att hantera ett second life när jag knappt mäktar med mitt first life? Loggar ur och går och pussar på J. In Real Life.

Värsta präktiga mamman

Åt skogen med de glamorösa resorna - ur askan reser sig ... inte Fågel Fenix men väl Präktiga Mamman. Här är mina tips för varande och blivande mammor:

• Mot skorv: Nya salvan Borago (Apoteket). Inget skrapande läskigt nära lilla fontanellen behövs. Skorven ska enligt uppgift rasa bort av sig själv. Äntligen!



• Världens bästa filt - värmer när det är kyligt, lagom sval när det är varmt: Gallerfilten! Jag köpte mitt (eller snarare Livias) exemplar på Minimundus webbshop, men samma filt finns på Kiddies på Kommendörsgatan/Nybrogatan. Jag önskar att den fanns i vuxenstorlek.

Väl mött i baby-shopping-djungeln!

/Präktiga Mamman

Medmänsklighet hallå?

Jag kör barnvagn. Det är ett dj-a meck. Vad är det med Folk egentligen? När jag (både med och utan barnvagn) möter ett svårmanövrerat ekipage på trottoaren så ställer jag alltid in mig på att lämna plats om det skulle behövas. Det tror jag de flesta gör, så länge det gäller rullstolar, stackare på kryckor, människor som bär tunga, stora paket … Men INTE barnvagnar. Nej, barnvagnar står tydligen längst ner på rangskalan; det är barnvagnar som ska väja, stanna och tvingas ut i körbanan för att vanligt Folk ska kunna gå som de vill. Ni med barnvagn, glöm inte: Alltid på helspänn, alla känselspröt ute!

I min del av stan står barntillbehörsaffärer som spön i backen och barn anses väl allmänt vara gulliga … men kommer de åkande i vagn så ska Folk inte gå åt sidan. Det är som om de tycker att vi får skylla oss själva, vi som SKAFFAT barn och som tydligen måste köra omkring med dom PRECIS när Folk ska strosa på trottoaren. Att vi med barnvagn dessutom ibland kan ha bråttom och en tid att passa … HERREGUD, fnyser Folk, det är till att jäkta!

Jag vet att det finns en brigad av barnvagnsförare som kanske är roten till det onda – nämligen Barnvagnsidioterna. De som forcerar och knuffas, kör över tåhättor och parkerar barnvagnar mitt i överallt, i affärer och på kaféer. Antingen är de självgoda totalegoister, eller så är de det jag kommer förvandlas till om jag behöver tampas med Folk ett tag till. Från uppmärksam, smidig och medveten gångtrafikant till Barnvagnsidiot – hur lång tid kan det ta?

Nytt år, ny blogg - med mer frekventa inlägg ...

Jag dumpar reseperspektivet nu och ett tag framöver. Vi får se om det gör att jag skriver oftare, att jag blir friare i tanken. Är vi inte (in)låsta redan så är vi ganska duktiga på att bomma till själva … Tack för nyckeln (= rådet), Karin!

Från och med nu handlar bloggen om min värld i smått och stort – om irritationsmoment, lyckorus och livet i synnerhet. Välkomna igen!