Mitt andra liv

J kommer hem från jobbet och pratar om Second Life – ”den virtuella världen där allt händer just nu”. De har blivit uppmanade på jobbet att kolla runt där, i affärsstrategiskt syfte. J föreslår att jag också ska bli medborgare i Second Life-landet Linden – så att vi kan träffas där … Låter kul! Jag ägnar halvannan timma åt att installera programvara och registrera mig med mitt ihopknåpade hitte-på-namn.

Dags att göra entré i en ny verklighet. Mitt virtuella jag landar på en kulle och uppmanas att gå nerför en stenlagd stig och söka information … Bara det en utmaning, upptäcker jag. Mina piltangenter funkar inte riktigt som de ska. Min Virtuella Bimbo kan bara gå framåt och till vänster, vilket gör att hon mest står och stångar mot klippblock alt. snurrar runt på ett förvirrat sätt.

En svettig kvart senare har jag äntligen, med kramp i fingrarna, kommit någonvart och kommer på att jag ska modifiera Bimbons utseende något. Det tar en timma! Det ska väljas pannform, vinkling på mungipor, örsnibbsutseende … Jag försöker i möjligaste mån efterlikna mitt verkliga utseende – verkar enklast jämfört med att hitta på något alldeles nytt … Under den här knepiga timman blir jag ständigt störd av manliga Linden-medborgare med namn som liknar porrskådisars. Stud Ames står och rycker mig i den virtuella armen medan jag funderar på vilken typ av nästipp jag har egentligen. Hunk Bertolucci tjatar sitt ”Hi” tills jag skriker av irritation. Har inte tid med dom! Dessutom är J måttligt road av alla som limmar på mig. När jag väljer om Bimbons kläder mumlar han: ”Har du hört talas om burka?”…

När mitt nya jag väl är klart flyger jag runt en stund. Sen orkar jag inte mer. Hur ska jag klara av att hantera ett second life när jag knappt mäktar med mitt first life? Loggar ur och går och pussar på J. In Real Life.