Pinsamma Mamman gör entré

I och med att man blir förälder hamnar man i farozonen för att åtminstone någon gång bli den där pinsamma föräldern som man själv minns från sin barndom … Jag har gjort min blunderdebut.

Än är Livia för liten för att tycka att jag är något annat än underbart rolig och härligt mjölkdoftande. Men hon har en bror, en fartig sak i 9-årsåldern, vi kan kalla honom Virvelvinden. Han går på fritids och en dag när jag skulle hämta honom hade jag varit på H&M innan och handlat lite … Sådär spralligt shoppinghög som man kan vara hojtade jag glatt när jag hittade honom i fritidstamburen: ”Hej – titta vad jag har köpt till dig!” – och slet upp två par LÅNGKALSONGER för att visa honom. Och hans kompisar. Hallå, hur pinsam kan man vara?

Och jag minns att jag precis då, när jag började vifta med kallingarna i luften, insåg hur genant det var … Undrar om våra föräldrar, liksom jag, insåg pinsamhetsvidden i det de gjorde när det begav sig?

Virvelvinden har förlåtit mig nu. Jag bad om ursäkt direkt efteråt (ens innan jag packat ner kallingarna igen) och lovade att försöka lägga band på mig i fortsättningen. Så förhoppningsvis är detta Pinsamma Mammans första och sista inlägg.

(Även om jag inte kunde låta bli att redan dagen efter, när jag hämtade på fritids, rota i påsen och säga: ”Och nu ska jag visa de fina stringkalsongerna jag har köpt till dig!”. På skoj. Och det hajade han. Han har ärvt min humor, Virvelvinden, och det är bra.)