Dop ombord

Jag berättade det inte för prästen i lördags - men jag är inte jättereligiös. Jag ville döpa Livia kyrkligt för att det är en trevlig tradition, och för att vara på den säkra sidan ... om det nu ändå skulle ligga och lura någon gubben Gud där uppe bakom någon molntuss.

Trots det försiktiga tvivlandet så var det inte utan att det kändes lite extra fint på dopet i lördags. Lite heligt, liksom. Ens egen lillebebis i fina, ärvda dopklänningen - i J:s famn, familj och de allra närmsta runtomkring. Och så en gullig präst som sa allt så där lagom högtidligt. På finlandsvenska. Vid det fina och fiffiga lilla mobila altaret som snickaren på Stockholmsbriggen hade ordnat till oss. För Livia var den allra första att döpas ombord på skeppet (och hennes morfar var en av initiativtagarna till skeppsbygget så det passade ju ganska bra).

Hemma står nu vackra blommor och fina presenter och väntar på att placeras på rätt plats i Livias rum. Men dopdagens största gåva var faktiskt - med risk för att låta Oprahblödig - att alla kom och firade Livia tillsammans med oss. På Stockholmsbriggen.

Hennes namn är nu Livia Eva Ingrid (Eva efter farmor och Ingrid efter några i min släkt, t ex mormors farmor. Och Livia bara för att det var fint).

Och förresten: Cateringen - god mat, men de glömde att leverera dukarna som vi hade beställt ...