Idag bär flyttlasset iväg till ateljén. Såvida man kan kalla en stor kartong innehållande en omonterad skrivbordsstol + ett staffli + en prasselkasse med blandade kreativa verktyg (pennor, block, sax och vaxduk) för flyttlass. Men det kanske man kan.
Har ägnat den senaste veckan till att röja upp i sommarens lämningar. Matsalen ser inte längre ut som en uppsamlingsstation för tillvaratagna effekter. Det är mer än skönt. Nu är jag redo att lämna nästet.
------------------------------------------------------------
Lyckokycklingens dagis skickade i våras, lite blåögt, med alla föräldrar en påse med pysselprylar eftersom de bestämt att vi alla skulle sy varsin docka över sommaren. Den ska efterlikna ens barn och användas på samlingen varje dag. Superpedagogiskt. Superstressande.
Jag är ju relativt van att sy och pyssla och skapa men sköt upp den här uppgiften i det längsta. Började sy förra veckan - mycket ångestfylld. Kanske tog jag det hela på för stort allvar. Men det var rätt svårt och pilligt och jag förstår faktiskt inte hur föräldrar med tummarna mitt i pysselhanden (de finns!) kommer greja det där.
Som ett litet uppror mot den fotriktiga sömnadsbeskrivningen och mässandet att ullgarn är allena saliggörande för resultatet kunde jag inte motstå att på sluttampen (igår kväll kl 23 efter ca 10 timmars nedlagt arbete) förfärdiga en klänning till dockan av en slaktad Polo Ralph Lauren-tröja. Den lilla polospelaren mitt på bröstet tog dockan till en annan nivå tycker jag. Alltid stressar det någon annan ytterligare. Ser fram emot att se andra föräldrar toppa detta med exempelvis Gucciväskor i miniatyr ...
På återseende snarast - då förhoppningsvis från ... ATELJÉN!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
lägg av - har ni varit tvungna att SY. Vilken jävla tur att jag inte har Signe på det dagiset, för då hade det inte blivit någon docka. Jag är usel på att sy. Verkligen.
Och du är verkligen usel på att svara på mejl. K och jag vill ju träffa dig. Nu!
Den där sygrejen är ju gammal som gatan, redan för 17 år sedan satt en totalt avmätt mamma och förfärdigade en waldorf-wannabe-docka som skulle efterlikna den numera 19-årige sonen. Lite civil olydnad kan passa bra i sådana sammanhang...som att ikläda den lilla i polo-klänning:) You rock.
Shit! Kan man verkligen kräva att föräldrar ska kunna sy!!!!! Eh, jag tror jag hade bildat en "våga-vägra-syjunte-klubb" om någon gett mig ett sådant uppdrag. Sedan ahde jag nog gjort en docka av nt annat. Typ en tomflaska. Frågan är om man skulle använt en tom champagenflaska eller en tom Absolut????
kram!
Jag har också sytt en docka när sonen var två. Nu är han elva.
Bara jag som är kärring mot strömmen och älskar att sy dockor?
Om någon vill ha hjälp så langa över your stuff till mig så jäklar ska jag sy!
(Snyggt jobbat med klänningen btw, det är sån 'olydnad' som ger dockorna själ!)
Skicka en kommentar