Vardagens obetydligheter rymmer världens visdom

Eller!? När jag var ute och promenerade med Livia i vagnen i dag retade jag nästan upp mig till vansinne på folk. Folk som obekymrat kommer knatande, ser sig över axeln - bakåt - men fortsätter framåt, mot mig och vagnen. Vilket betyder att JAG måste väja. Sur som ättika var jag tills jag insåg att jag gör likadant fast på ett annat plan. Jag grottar gärna ner mig i oförätter från förr, historiska klavertramp som inte går att göra något åt nu. Min åthutning till de förvirrade fotgängarna gäller även mig: "Du kan inte titta bakåt och gå framåt!". Nej, just det.

Visserligen är framåtblickande bättre än tillbakaältande - fast det bästa är att leva i nuet. Jag och J drabbas ibland (varannan dag) av åldersångest och panik över att tiden/åren rullar förbi i allt snabbare takt. Men det är ju så att det enda sättet att hejda farten/njuta av tiden är att leva just här och nu.

Om man behöver träna på att njuta av stunden kan man skaffa sig en ettåring av Livias typ och en säck med klossar. Bygg ett torn. Nu har du mellan 1 och 5 sekunder på dig att njuta av din skapelse, innan Baby Godzilla känner vittringen och kommer för att slå tornet i bitar. Upprepa tills njutningsreflexen sitter i ryggmärgen. Man kan behöva många klossar. (Här är en länk till några väldigt snygga).

Virvelvinden vill tillägga att tornet på bilden är hans verk. Jag vill tillägga att det kan tänkas vara fusk att fotografera det eftersom man då kan njuta i efterhand ...