Vi har en drös av dem i vår familj - döingarna. Om ni ursäktar uttrycket - det är ganska avdramatiserat för oss, eftersom vi tyvärr blivit så vana. Man kan kalla dem Andar, Människor att minnas, Förfäder - det spelar inte så stor roll. De är och förblir döda.Hösten är inte bara vackra gula löv och krispiga promenader för mig - den är också den tiden mina släktingar brukar trilla av pinn (givetvis INTE den egensinniga Gammelfastern (juni), men de andra). Och mitt i alltihopa kommer Allhelgonahelgen. Det är då man ska defilera ute på kyrkogårdarna, tända ljus och minnas. Jag vill inte förringa någon annans sorgeritualer men för egen del känns det beteendet inte helt naturligt. Mina döingar är, så att säga, levande för mig året om. I stort och smått låter jag dem sitta på min axel, fladdra förbi i ögonvrån, eller göra sig påminda på andra sätt. När jag är vid havet är det min pappa jag tänker på; i solsken min mamma. När jag känner en doft av svartvinbärste gör mormor entré. Ibland tänker jag att det är väldigt sorgligt att min mamma aldrig fått se Livia (hon dog ens innan Livias pappa gjort ordentlig entré i mitt liv) - men sen tänker jag att hon nog sett henne ändå. De är liksom runtomkring hela tiden. Gammelfaster (död sen 12 år) är rätt missnöjd med min tomgångskarriär - hon hade trott mer om mig. Ja, ja - jag ska! :-). Och allt underlättas kanske av att jag bor i samma hus där de flesta av dem också bott. De finns i golvknaket, solens gång över väggpanelerna, bruset från gatan, hissens knirrande. Det är som att de bor kvar fast inte just i min lägenhet.
Blev just uppringd av två kompisar till min pappa som undrar EXAKT VAR hans grav är eftersom de skulle dit och tända ett ljus, gråta en skvätt och få en anledning att dricka gravöl. Lite rörande tycker jag, med två gamla sjökaptener som sladdar runt på Norra Begravningsplatsen och letar efter sin väns grav ... Så jag googlade lite och lotsade dem rätt tack vare en praktisk internetsida. Har jag vägarna förbi någon kyrkogård där jag har en döing så hälsar jag på - jag är inte dogmatisk på något sätt.
Trevlig Allhelgonahelg, alla - levande som döda!
2 kommentarer:
JJag blir alltid så varm i magen av att läsa det du skriver.
Jag känner likadant! Min pappa dog för många år sedan men jag har inte varit vid hans grav särskilt många gånger. Går dit med mamma ibland när man vill tända ljus vilket alltid blir allhelgona samt till jul. På sommarne kan man gå dit och sätta blommor. Men det är inte ofta, och jag känner inte att jag är "nära" pappa där. Inte alls. Han finns (precis som du beskriver att du känner med dina bortgångna föräldrar) när en i andra sammanhang i livet. Situationer eller händelser som man vet han skulle gillat eller avskytt eller bara tyckt varit konstiga. Men alla sörjer ju olika och jag tycker verkligen att just Allhelgonahelgen är en otroligt fin helg att gå på kyrkogården. Alla ljus. Känns ibland nästan lite magiskt! Så det får vi väl tacka katolska kyrkan för, samt att vi i Sverige tog oss an den traditionen!
Skicka en kommentar