onsdag, maj 28, 2008

Stureplansdramat fortsätter

Fick detta på mailen:

Hej! Närpolisen på Östermalm har meddelat att de besökt restaurangen och att restaurangägaren har plockat bort utsmyckningen på trottoaren.

M v h Margaretha XXX-son
polismyndigheten i Stockholms län

Glad i hågen tittade jag ut och kunde konstatera att de förbannade blomkrukorna står kvar. Möjligtvis två decimeter längre in. Detta har nu blivit en principsak. De ska bort! Eller ha tillstånd. Denna bagatell går givetvis inte ens att nämna i samma andetag (se där gjorde jag det i alla fall) som Fritzlhelvetet - men det är mitt korståg.

6 kommentarer:

Unknown sa...

Imorgon ska jag visa dig hur man armbågar folk så att det inte blir blåmärken. Om arga tanten ska få fritt spelrum är det bara en tidsfråga innan du behöver armbågsskills ;-)

(Det ska bli jättekul att träffa dig!)

Märta Stewart/ Min stora lilla värld sa...

Lovar att visa dig de irriterande blomkrukorna (fast diskret, vill ju inte ha restaurangtorpeder efter mig).

Ska bli kul syrran!

Anonym sa...

Heja Östermalmstanten! Jag tycker det svåra är att jag eldar upp mig och bli arg på kuppen. Och så har jag svårt att släppa det. Kanske Östermalmstanten kan lära mig?

Märta Stewart/ Min stora lilla värld sa...

Det är bra att bli arg. Jag är aldrig så välformulerad sm när jag är lagom arg. Kanske kommer jag hålla kurser i "hur att hålla stadsbefolkningar i herrans tukt och förmaning". Ska prata med Folkuniversitetet om de vil köpa in ...

Anonym sa...

För övrigt var det en mycket hemlig dam med ett antal hemliga mexare som bad om arga tantlektioner här ovan.

Märta Stewart/ Min stora lilla värld sa...

Aha - Texmex-Karin. Detta med att vara en arg tant - det är så enkelt. Irritationen verkar stegras med åldern och så plötsligt bryter den bara igenom alla fördämningar. Knepet är att bara "go with the flow". Det är då man börjar sätta ner sin lilla fot, maila till högre instanser, ber att "få prata med chefen". Att sätta käppen i hjulet för puckocyklister är en bit bort än. Men inte långt!
Kram till Karin och Mexarna!