Ett år i dag HURRA!

Trumpetfanfarer! Livia ett år idag. Det har gått absurt snabbt samtidigt som det varit kolasegt emellanåt. Men nu är hon ett och det händer saker hela tiden. Nya ljud, nya roliga moves. Bara hennes galna aptit på intryck och människor är inspirerande. Hon kan säga gack, gack (tack, tack – samtidigt som hon bockar lite), da, da (god dag, god dag – samtidigt som hon bockar lite) tidda dä (titta där). Och hon kan morra som tigern, vinka som en prinsessa, klappa händerna, göra slängpuss (nästan i alla fall). Hon gömmer sig bakom pappas rygg och kiknar av skratt när han "upptäcker henne". Ja – listan kan göras lång, men ni fattar nog. Hon är helkul nu.

För ett år sedan: Jag minns mest förvåningen och glädjen när de smackade upp henne på min mage (med rumpan först – jag kunde således själv med all önskvärd tydlighet se vad det var för sort). Glädjen över att hon mådde bra och faktiskt för att det var en hon (vilket jag i hemlighet önskat). Förvåningen över att jag hade fått precis vad jag velat ha. Jag minns den första natten på BB när hon låg mittemellan oss. Innan jag somnade såg jag hur hon låg alldeles tyst och stilla på sidan och bara tittade på mig med sina mandelformade nyfödingsögon. Som om hon försökte lista ut var hon hamnat och vem jag var. Jag tror det var då den riktigt stora kärleken kom.

Från BB har vi ju jobbiga minnen också. Dagen innan vi skulle åka hem fick hon problem med hjärtat. Jämförelsevis inte så farligt men det fattade ju inte vi. I ett fullkomligt nattsvart ögonblick trodde jag att hon skulle dö (vad ska man annars tro när fyra-fem personer kommer rusande, sätter ekg på en dygnsgammal bebis och trycker krossad is mot henne ögon). Men det gick bra. Takykardi hette åkomman och hon har fått förebyggande medicin varje dag sedan dess. Nu vid ett år borde problemet växt bort så i tisdags slutade vi med medicinen. Skönt, på samma gång som lite läskigt. Min oro får lägga sig på ett annat plan. Medan glädjen över henne bara växer. Vi har ätit tårta i sängen, öppnat hälften av paketen och prasslat med pappret. Länge leve Livia!