Se upp i backen … Eller snarare brevid

På söndag bär det av till fjällen. En veckas samkväm och friluftsliv väntar. Och alla väntar sig att jag ska åka skidor. Inte minst jag. Jag skulle verkligen vilja lära mig – men det är något som bär emot att glida runt i liftkön som en överdimensionerad, påtänd Bambi VID MIN ÅLDER … Denna gång har jag visserligen en räddningsplanka i form av ständigt amningskrävande, tremånaders Livia – men samtidigt VILL jag ju komma över skidskräckströskeln …

För några år sedan tog jag min hittills första och enda skidlektion – i ett påsksolgassande Duved slirade jag omkring en timma i barnbacken. Av detta lärde jag mig:

1. Våga kräva att din kostbara skidlärare INTE är utklädd till påskkärring (!).
   
2. Man lär sig inte bromsa på korrekt sätt i barnbacken. Här var det snarare så att jag fick kasta mig omkull för att inte massakrera skidskolan ”Små Snöbollarna” om och om igen.
   
3. Om du till äventyrs missar att bromsa genom att kasta dig platt till marken så är det lika effektivt att styra ut där snön smält bort. På barmark kan man inte åka skidor. (OBS! Funkar bara framåt april när vårsolen gjort sitt.)
   
4. INTE att svänga till höger. Bara till vänster. Vilket kan förklara vissa av mina svårigheter i övrigt.
   

Nåväl – det som inte tar kål på en gör en starkare … Jag lärde mig också att jag visserligen åker skidor som en veritabel kratta, men det viktigaste är inte hur mycket eller lite snö man får innanför byxlinningen, utan hur stolt man är efter att ha antagit en ny utmaning ... Jag SKA lära mig åka skidor! Men kanske inte i år.

Oväntad reaktion

I fredags var det dags för Livias första vaccination - den härliga cocktailen mot polio och diverse andra tråkigheter, för dagen även spetsad med Hepatit B-vaccin. Man kunde vänta sig kinkighet, febergnäll och allmänt elände. Det var väl en viss baby S som var olycklig ända till tvåtiden på natten ... ? Bävande och fyllda av ovisshet mottsåg vi fredagskvällen.

Och visst reagerade Livia. Hon blev ännu gladare än vanligt. Fnittrade och fnissade sig igenom en uppspelt eftermiddag och en tydligen hysteriskt underhållande kväll, för att sedan somna som vanligt - lycklig - i sin säng ... Så kan det också gå.

Zonkad och zänkt

Jag är förkyld och orkar inte tänka långa tankebanor och framförallt inte formulera mig. Ska ägna de närmaste dagarna åt att kurera mig och ta hand om lilla friska, pigga Livia. Hörs efter helgen!

Atjooo & snorkel på er!
/Ztureplans-zombien alias Snoriga Mamman

Jag mötte Lassie!

I fredags var jag på Östermalmshallen och gnuggade päls med de andra Östermalmstanterna, en lite coolare än de andra - Knubbsälen! Med vänligt plirande ögon, silvervitt hår och sälpälsjacka stod denna människa ut från mängden. Helt plötsligt är jag grymt imponerad . Jag såg "Ett herrans liv" med honom som gäst igår. Stor integritet, mycket humor och intelligent självdistans. Och en intressant karriär!

Men det jag nog - just nu - är allra mest imponerad av när det gäller Jan Guillou är att han så självklart lämnade plats åt mig och Livia i fredagsträngseln på Hallen. En av få! Gulle dig, Guillou.

Detta inlägg är en fristående fortsättning på tidigare publicerade "Medmänsklighet hallå?". Efter en tids empiriska studier kan jag konstatera att män är bättre på att lämna plats åt mig och min vagn, medan kvinnor surt tacklas och stönar när jag kommer rullande. För att spä på Lassiedosen ytterligare vill jag ge Noppe (Lewenhaupt) en eloge för snygg parering och ett trevligt "ursäkta" häromsistens. Och för ett par grymt snygga öron (och jag är inte alls ironisk!).

Man undrar ...

... ju vem som ägnar sig åt att skriva en långlång lista med väldigt fula ord på italienska som kommentar till långkalsongsinlägget ... Nåväl - nu är den kommentaren borta. I min stora lilla värld är det i alla fall JAG som bestämmer :-)

Pinsamma Mamman gör entré

I och med att man blir förälder hamnar man i farozonen för att åtminstone någon gång bli den där pinsamma föräldern som man själv minns från sin barndom … Jag har gjort min blunderdebut.

Än är Livia för liten för att tycka att jag är något annat än underbart rolig och härligt mjölkdoftande. Men hon har en bror, en fartig sak i 9-årsåldern, vi kan kalla honom Virvelvinden. Han går på fritids och en dag när jag skulle hämta honom hade jag varit på H&M innan och handlat lite … Sådär spralligt shoppinghög som man kan vara hojtade jag glatt när jag hittade honom i fritidstamburen: ”Hej – titta vad jag har köpt till dig!” – och slet upp två par LÅNGKALSONGER för att visa honom. Och hans kompisar. Hallå, hur pinsam kan man vara?

Och jag minns att jag precis då, när jag började vifta med kallingarna i luften, insåg hur genant det var … Undrar om våra föräldrar, liksom jag, insåg pinsamhetsvidden i det de gjorde när det begav sig?

Virvelvinden har förlåtit mig nu. Jag bad om ursäkt direkt efteråt (ens innan jag packat ner kallingarna igen) och lovade att försöka lägga band på mig i fortsättningen. Så förhoppningsvis är detta Pinsamma Mammans första och sista inlägg.

(Även om jag inte kunde låta bli att redan dagen efter, när jag hämtade på fritids, rota i påsen och säga: ”Och nu ska jag visa de fina stringkalsongerna jag har köpt till dig!”. På skoj. Och det hajade han. Han har ärvt min humor, Virvelvinden, och det är bra.)

Det dåliga samvetet …

… stavas AD-droppar. Är det bara jag på hela jordklotet som har svårt att komma ihåg att mata bebis med de fem små rackarns dropparna VARJE DAG?

Hade jag inte barn själv så skulle jag nog tänka: ”Hur svårt kan det vara?”. Men med ackumulerad sömnbrist och ett minne som ett urkärnat körsbär så är det uppenbarligen hur lätt som helst att glömma. Skärpning, Slarviga Mamman!

(Och är det någon mer som ljuger för sin BVC-sköterska? "Javisst får hon AD-droppar!"; "Oh ja, jag tränar min bebis att ligga på mage minst tre gånger om dagen!")

Special price for you, and you, and you …!

För sex år sedan råkade jag ärva en blå skinnsoffa. Den har stått i en lägenhet som nu ska tömmas – jag måste således bli av med den. Den är av jättebra kvalitet och i hur bra skick som helst. Men den är blå. Väldigt blå. Om den skulle annonseras ut skulle det låta ungefär såhär:

”Soffa, design by Gargamel, säljes till fyndpris mot avhämtning. Annorlunda stilmöbel. Mycket exklusiv – 200 smurfer har fått sätta livet till!”

Så om ni känner någon som gillar väldigt blått väldigt,väldigt mycket och behöver en soffa – be dem kontakta mig och ange kampanjkoden: SMURFSOFFA så kan dom få den till ett väldigt attraktivt pris (närapå ingenting).

(Och ja, jag har en annons på Blocket!)

Utveckling pågår

Häromdagen tänkte jag skriva ett stolt inlägg om att vår bebis – den lyckligt leende Livia – aldrig skriker. Givetvis började hon i samma stund skrika … Och har varit sig ganska olik sedan dess. Som tur var hade jag precis läst en väldigt grundlig holländsk bok om spädbarns utveckling och misstänker att hon tar ett utvecklingssteg just nu. I boken illustreras den perioden med ett åskmoln. Mycket talande!

Min dotter Gnölande Molnet - jag gillar dig i alla fall! :-)

Snälla doktorn, min sprayburk har tagit slut!

Årets märkligaste situation (men det är fortfarande bara januari):
Jag har ont i ryggen. Jag går till husläkaren. Min husläkare visar sig vara gammal klasskompis till min storebror. Jag får ta av mig tröjan. Där står jag i bara behå inför Frasse som jag bombade stan med när jag var tolv (eller snarare: Brorsan och Frasse sprayade och jag fick vara med); Frasse som hade skrotklubb med brorsan i vårt förråd; Frasse som inte vågade vara med på Ryska Posten. Sen ska doktor Frasse känna på min rygg när jag står rakt, när jag böjer mig framåt och när jag ligger ner. Obekvämt och pinsamt som sjutton till en början – men sen inser jag hur jag ska hantera det hela: Det är ju bara en läkare och han bara råkar heta Frasse.

Frasse som köpte en femöring av mig för femtio öre. Han blev läkare. Jag borde ha blivit försäljare.

Mitt andra liv

J kommer hem från jobbet och pratar om Second Life – ”den virtuella världen där allt händer just nu”. De har blivit uppmanade på jobbet att kolla runt där, i affärsstrategiskt syfte. J föreslår att jag också ska bli medborgare i Second Life-landet Linden – så att vi kan träffas där … Låter kul! Jag ägnar halvannan timma åt att installera programvara och registrera mig med mitt ihopknåpade hitte-på-namn.

Dags att göra entré i en ny verklighet. Mitt virtuella jag landar på en kulle och uppmanas att gå nerför en stenlagd stig och söka information … Bara det en utmaning, upptäcker jag. Mina piltangenter funkar inte riktigt som de ska. Min Virtuella Bimbo kan bara gå framåt och till vänster, vilket gör att hon mest står och stångar mot klippblock alt. snurrar runt på ett förvirrat sätt.

En svettig kvart senare har jag äntligen, med kramp i fingrarna, kommit någonvart och kommer på att jag ska modifiera Bimbons utseende något. Det tar en timma! Det ska väljas pannform, vinkling på mungipor, örsnibbsutseende … Jag försöker i möjligaste mån efterlikna mitt verkliga utseende – verkar enklast jämfört med att hitta på något alldeles nytt … Under den här knepiga timman blir jag ständigt störd av manliga Linden-medborgare med namn som liknar porrskådisars. Stud Ames står och rycker mig i den virtuella armen medan jag funderar på vilken typ av nästipp jag har egentligen. Hunk Bertolucci tjatar sitt ”Hi” tills jag skriker av irritation. Har inte tid med dom! Dessutom är J måttligt road av alla som limmar på mig. När jag väljer om Bimbons kläder mumlar han: ”Har du hört talas om burka?”…

När mitt nya jag väl är klart flyger jag runt en stund. Sen orkar jag inte mer. Hur ska jag klara av att hantera ett second life när jag knappt mäktar med mitt first life? Loggar ur och går och pussar på J. In Real Life.

Värsta präktiga mamman

Åt skogen med de glamorösa resorna - ur askan reser sig ... inte Fågel Fenix men väl Präktiga Mamman. Här är mina tips för varande och blivande mammor:

• Mot skorv: Nya salvan Borago (Apoteket). Inget skrapande läskigt nära lilla fontanellen behövs. Skorven ska enligt uppgift rasa bort av sig själv. Äntligen!



• Världens bästa filt - värmer när det är kyligt, lagom sval när det är varmt: Gallerfilten! Jag köpte mitt (eller snarare Livias) exemplar på Minimundus webbshop, men samma filt finns på Kiddies på Kommendörsgatan/Nybrogatan. Jag önskar att den fanns i vuxenstorlek.

Väl mött i baby-shopping-djungeln!

/Präktiga Mamman

Medmänsklighet hallå?

Jag kör barnvagn. Det är ett dj-a meck. Vad är det med Folk egentligen? När jag (både med och utan barnvagn) möter ett svårmanövrerat ekipage på trottoaren så ställer jag alltid in mig på att lämna plats om det skulle behövas. Det tror jag de flesta gör, så länge det gäller rullstolar, stackare på kryckor, människor som bär tunga, stora paket … Men INTE barnvagnar. Nej, barnvagnar står tydligen längst ner på rangskalan; det är barnvagnar som ska väja, stanna och tvingas ut i körbanan för att vanligt Folk ska kunna gå som de vill. Ni med barnvagn, glöm inte: Alltid på helspänn, alla känselspröt ute!

I min del av stan står barntillbehörsaffärer som spön i backen och barn anses väl allmänt vara gulliga … men kommer de åkande i vagn så ska Folk inte gå åt sidan. Det är som om de tycker att vi får skylla oss själva, vi som SKAFFAT barn och som tydligen måste köra omkring med dom PRECIS när Folk ska strosa på trottoaren. Att vi med barnvagn dessutom ibland kan ha bråttom och en tid att passa … HERREGUD, fnyser Folk, det är till att jäkta!

Jag vet att det finns en brigad av barnvagnsförare som kanske är roten till det onda – nämligen Barnvagnsidioterna. De som forcerar och knuffas, kör över tåhättor och parkerar barnvagnar mitt i överallt, i affärer och på kaféer. Antingen är de självgoda totalegoister, eller så är de det jag kommer förvandlas till om jag behöver tampas med Folk ett tag till. Från uppmärksam, smidig och medveten gångtrafikant till Barnvagnsidiot – hur lång tid kan det ta?

Nytt år, ny blogg - med mer frekventa inlägg ...

Jag dumpar reseperspektivet nu och ett tag framöver. Vi får se om det gör att jag skriver oftare, att jag blir friare i tanken. Är vi inte (in)låsta redan så är vi ganska duktiga på att bomma till själva … Tack för nyckeln (= rådet), Karin!

Från och med nu handlar bloggen om min värld i smått och stort – om irritationsmoment, lyckorus och livet i synnerhet. Välkomna igen!

Veckans napptrixare!

Bara fyra veckor och redan en nappekvilibrist. I brist på intryck från den stora, vida världen så ägnar vi oss just nu åt navelskådande Liviabejakande utan dess like. Hon ler, pratar med oss och nya bästisen Kristallkronan, vevar med armarna på ett kommunikativt (och trafikpolisliknande) sätt, är årets bubblare i "SM i skiftande grimaser" ... Hon är rolig att vara med helt enkelt. Lilla världen rules!

Ridå för resor ...

Nu har jag smält det hela, och börjat inse att livet kanske ibland tar sina vändningar för att göra det tydligt för en vad som är viktigt. På riktigt. Min – vår – bebis är givetvis perfekt. Men lite medicinskt defekt, såtillvida att hennes hjärta kan rusa iväg ibland, till uppåt 300 slag i minuten. Det heter takykardi och är inte jätteakut, men man måste få ner hjärtrytmen inom rimlig tid, annars kan det bli farligt. Problemet kan växa bort (vi hoppas ju det) och hon ska äta förebyggande medicin hela sitt första år.

Detta har fått mig att landa med en duns. Inte vill jag resa bort med henne. Till något främmande land där de kanske inte vet vad de ska göra med henne och hennes skenande hjärta. Där språket kan göra att vi missförstår varandra - sjukhuspersonalen och vi. Där sjukhuset ligger långt bort och kanske inte har den expertis som behövs. Till och med Italien i sommar känns skrämmande. Nästan vad som helst utanför en svensk storstad känns oöverkomligt läskigt.

Plötsligt är inte resorna så viktiga längre. Förr kunde jag längta bort, och verkligen resa dit, till nästan vilket pris som helst. Men nu skulle resan förmodligen kosta mer än den skulle smaka. Om inte annat så i valutan ORO.

Förmodligen kommer jag känna annorlunda när det gått en tid, när och om hennes hjärtrusningar inte kommer tillbaka. Kanske börjar jag längta ut då; till de nya vyerna; längta att visa henne världen – den tuffaste sandstranden, roligaste lekplatsen, godaste frukterna, snällaste elefanterna ... Men till dess slutar horisonten vid vårt lilla hjärta och hennes lilla hjärta. Och så får det bara vara nu.

Tittut: Livia!

Så här ser hon ut, vår nya medresenär - Livia. Imorgon blir hon tre veckor. Nästa vecka tar hon studenten. Känns det som.

Tillbaka!

Nu är vi tillbaka från vår lilla resa. Den blev längre än planerat - en vecka istället för en weekend - och med oss i bagaget har vi en ny liten person, typiskt mandelögd med borstig hårtofs i nacken och omisskännlig sötvarm doft. Hon har ännu inte berättat för oss vad hon heter - men det är vår bebis, ingen tvekan!

Hon verkar vara en sympatisk och humoristisk liten människa den här. Det känns som om vi kommer ha mycket roligt ihop, inte bara hemma och på våra promenader utan även i flygplan, på djungelfärder och paradisiska stränder, i orientaliska basarer och på shoppingraid i SoHo.

Men först måste vi landa i landet hemma. Packa ur väskan ordenligt - så att säga. För första gången i modern tid är det riktigt roligt att komma hem!

Väntan ...

Det är som att sitta på en tågperrong i Indien och vänta på ett tåg. Där kan tågen nämligen vara rejält försenade. Och då snackar vi inte minuter eller timmar, utan dagar - så liknelsen är inte helt fel.

The Baby Train är nu sex dagar sent ... Men som tur är har jag sällskap i min väntan. Barnets far verkar minst lika otålig som jag. Den framtida storebrodern tar det hela med jämnmod men väntar likväl. Och snart kommer de blivande farföräldrarna och ställer sig på perrongen för att hålla storebror sällskap om och när vi måste kliva på tåget. Vänner och bekanta ringer, mailar och sms:ar: "Hur går det?". Intet är som väntans tider, och inget är bättre än att vara fler som väntar - tillsammans!

Samtidigt är det inte alls som att vänta på ett tåg - såklart. Att vänta på ett barn som dröjer gör konstiga saker med ens hjärna - även denna min andra gång börjar jag övertyga mig själv (och det går lekande lätt) att det inte kommer bli någon bebis. Nähä. Hade ett tåg varit sex dagar sent hade jag för länge sedan börjat fundera på alternativa färdvägar från punkt A till punkt B. Eller åkt någon annanstans. Men i väntan på babytåget så finns det liksom inget annat att göra. Än att vänta - tillsammans.

Resa med fördröjd avgång

Long time - no see. No write. No birth. No nothing. Har varit lite handlingsförlamad de senaste veckorna och bara väntatväntatväntat på det där lilla tecknet som skulle få oss att börja vår lilla stora resa till Danderyds Förlossningsavdelning. Men signalerna uteblir och jag får väl börja pyssla med annat.

En gång satt jag vid gaten på flygplatsen i Trivandrum (Indien) och väntade på att få gå ombord. Det hände ingenting. Sedan ingenting. Ingenting. I sju timmar. Sedan fick vi veta att planet som vi skulle åka med tyvärr gått sönder lite när det landade. Så att flyga hem just den dagen gick inte. Lite av det tålamodet önskar jag att jag hade nu. Men jag läste ut min bok igår och det brukar ta ett tag innan jag hittar en ny som jag känner att det är OK att ersätta den gamla bekanten med ...

Men jag kan ju till exempel planera sommarens begivenheter. Resor! Det blir nog Italien igen! Vi fick ett förslag från kompisar igår om att vara med och dela på att hyra ett slott. Det behövde vi inte fundera så länge på ... Taget. Men eftersom det ändå bara handlar om en vecka så behövs det ju planeras, drömmas, tänkas en massa om sommaren i övrigt. Samtidigt som det känns fruktansvärt tidigt att börja med det nu - i november. Men vad ska man göra annars?