Jag försöker bli smalare. Ingen ide att hymla om det. Jag kastar ondsinta blickar på mitt bukfett mest hela tiden. Det är helt enkelt äckligt. Mitt bukfett. Tycker jag.
Kom och tänka på det alldeles nyss - när jag stod och putsade en fläskfilé till middagen. På samma sätt som jag i alla lägen försöker vara en duktig flicka annars; en duktig patient när jag lämnar blodprover och har en bra åder att tappa ifrån; när jag föder barn utan bedövning; på samma sätt vill jag framstå som duktig om jag skulle råka dö snart och måste obduceras. Jag menar, jag vill ju inte att obducenten ska behöva gräva sig igenom decimetrar av fett och tycka att jag är äcklig. Eller snarare var.
Är det så farligt att bara vilja vara a good piece of meat, egentligen?
-------------------------------------------------------------------
Och var 17 är min köttklubba/köttyxa? Är säker på att jag hade den någonstans. När vissa saker, just såna redskap, försvinner blir jag lite nervös. I filmer har de en benägenhet att dyka upp på de mest otrevliga sätt ... Hursomhelst löser jag problemet tillfälligt med att dunka på filén med vår utmärkta WMF-kastrull. Fungerar säkert också bra att försvara sig med - mot den som dyker upp med köttyxan.
Spänning i tillvaron är bara en fråga om fantasi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar