Korten på bordet

Livet mitt i livet har lite vänskapligt nyfiket utmanat mig i att berätta sju sanningar om mig själv. Den utmaningen måste jag ju bara anta. (Varför? Se #1.) Utan inbördes ordning:

1. Jag är väldigt snar med att anta utmaningar, vadslagningar och sånt. Tävlar gärna - men bryr mig i slutändan inte jättemycket om att vinna. Hemma har vi en vandringspokal som vinnaren i våra vadslagningar får ha i sitt rum. Den står nästan alltid hos Virvelvinden.

2. Jag är något av en expert på hundraser. I alla fall om man går efter 1982 års rasinventering från Svenska Kennelklubben (då hade min bästis fått en hund och vi memorerade hela raslistan). (Jag försöker hålla koll på alla nya raser också men jag är inte lika bra på att banka i mig saker utantill längre.)

3. Jag är rädd för nyckelpigor. Tycker de är superläbbiga - inte alls söta eller lämpliga som föremål för barnsånger eller barnklädesapplikationer. De bits (faktiskt!) och bajsar alltid på ens hand om man låter dem krypa på den. Usch!

Var tidigare om inte rädd för, så i alla fall reserverad i förhållande till, fjärilar. Skumma djur som är så lätta som fjädrar, inte kan vidröras utan att tappa flygförmågan och så utvecklas de i kokonger - som mumier ... (?) Fast jag har kommit över det där nu - de är vackra och intressanta.

4. När jag äter något riktigt gott (första gången) viftar min högerfot frenetiskt.

5. Jag ångrar massor av saker. Det jag inte gjort, och sådant jag gjort - i lika stora portioner.

6. När jag är i stan går jag aldrig ut osminkad. I princip, och av princip.

7. Jag tycker nunnor är väldigt spännande. En gång i tiden ville jag bli nunna och ta del av deras avskalade, trygga, enkla liv. Det föll på att jag inte är särskilt religiös alls. Och att det skulle bli svårt att avstå från män. En speciell man i alla fall.

Nuförtiden yttrar sig min nunnevurm så att dagar då jag ser en nunna på stan blir turdagar. (Vi har ett litet nunnekloster i kvarteret. Det är tur. :-) )

----------------------------------------------------------

Så - det var det. Utmaningen går vidare ... till mina kända läsare och de som ännu inte gjort något väsen av sig: Vilka är dina sju sanningar?

Mitt hem är min borg - fast just nu mer som Drottninggatan en lördag

Hela jag är upppfylld av obehagskänslor (gårdagens otroliga middag till trots). Vårt hem är belägrat av en badrumsbyggarfirma. Vi har visserligen själva såväl önskat oss nya badrum som bokat in deras arbete, men inte desto mindre är jag stressad.

Det är det här med min katastrofberedskap. Jag är alltid beredd på att det värsta ska hända. Så nu kommer det bli översvämning, elproblem och i värsta fall en kombination av detta så att lägenheten kommer fyllas med strömförande vatten. Livia kommer tugga på kakelsågar och kliva på spikmaskiner. De tre veckorna vi inte kommer ha tvättmaskin kommer hela familjen få kräksjuka och näsblod om vartannat. För att inte tala om att de utlovade fyra veckorna kommer tänjas till det dubbla innan allt är klart. OM det blir klart. Och vi kommer ALDRIG hitta några handdukstorkar.

Som tur är har jag en bra man som halar in mig till jordens yta igen när katastrofsnurren fått mig att fara iväg. Allt ordnar sig, intalar han mig. Tar kommando och är min sköld mot horderna av hantverkare. Tack.

Jag längtar tills att vårt hem är min borg igen.

Guldkorn!

Det finns glädjeämnen i livet som inte ska underskattas. Att gå ut och äta på tu man hand med mannen i sitt liv är ett. Att samtidigt bli serverad den mest perfekt tillagade bläckfisken är ett annat. Och att sitta och viskande hitta på historier om de andra gästerna är ju också helt fantastiskt kul. Vilken onsdagskväll!

Meny (för mig):

Stekt sepia (vitlök, citron, persilja) serverad med svart aioli
Grillat bröst av unganka (bovetenudlar, ingefära, vårlök)
Ugnsbakad vild choklad från Bolivia, nötkolacreme, färskostsorbet

Plötsligt händer det

I lördags blev jag upptäckt. Nej, det var ingen modellscout som hoppade på mig på gatan och viftade med ett fetingkontrakt (those glory days are over). Det var roligare än så. En konsthandlare i min krets såg mina målade alster för första gången och ville beställa ett gäng småtavlor. Väldigt stort för mig! När jag var 18 var jag helt inställd på att bli konstnär - men sen kom en massa andra saker ivägen, typ livet. Men nu? Lite grann? Jag är glad!

En fredag i rörelse

Lilla, blåa, onda vickevire har fått hänga med på en hel del begivenheter idag. Först studsade jag omkring i behå och trosor hos doktor Frasse - för att visa upp bland annat min onda rygg. Det var framgångsrikt; han formligen sprutade ur sig remisser till olika ställen.

Sen lockades vi utanför tullarna av Happy Muffin. Vrålgod vegolunch på Ulriksdals trädgårdscafé. Och snokrunda i växthuset/butiken. De icke gröna fingrarna kliade inspirerat. Maltemannen fick sin lilla promenad också.

Sen en expressröntgen på Sophiahemmet (ryggen - den ständiga onda följetongen). Och så hem, invänta Virvelvinden, shoppingräd (jakt efter kalaspresent för morgondagens kändisbowling på Svea Bowlinghall). fredagsmiddagsshopping på Hallen. Kvällspasset vidtar: barnmiddag, lek, vuxenmiddag, läggning av ett stycke barn (välling, bad, nattning), Let's Dance med andra barnet ...

En bra dag på det hela taget. Aktiv, effektiv. Lunchen med Muffin i topp.

And the winner is .... (*trumvirvel*)

Efter några dagar med gnuggade geniknölar och mer eller minde fantasifulla och skandalösa gissningar från er, mina kära läsare, kan jag nu berätta:

Ingen gissade helt rätt!

Men en hittills okänd förmåga vid namn "Marieiskogen" var snubblande nära. Så det är hon som vinner! Grattis! Och kul att du ville vara med och tävla! Jag ska fundera ut en lämplig vinst (och ett sätt att förmedla den eftersom vi inte känner varann :-) ) ...

Sanningen om Britt Eklands, Virvelvindens farmors och min klubb är denna: Vi är alla uppväxta på samma speciella gata i Stockholm. Det är en erfarenhet som sätter sina spår och därför blivit något av en egenskap om ni förstår vad jag menar. Eller som Virvelvindens farmors pappa (hänger ni med?) röt i telefon till SVT:s klagomur efter Per Oscarssons striptease i Hylands hörna på 60-talet: "Jag bor på XX-gatan så det är någon mening med det jag säger!"

Så det så.

Gissningsrespit

OK, era tröttmössor - ni får till i morgon på er att gissa. I morgon avslöjar jag den rafflande sanningen samt utser en vinnare om det roar mig. I så fall tjusig vinst att hämta!

Nu ska jag klä på nakenfisen Livia, utfodra henne med näringsrik sötpotatis + ärter + torsk samt glida iväg på lunch med lill-Fritzen. Hasta la vista, babies!

Vickevire Blues

Jag har stukat lilltån. Eller fått en spricka i den. Eller brutit den. Oklart vilket; blå och svullen är den i alla fall. Och gör vansinnigt ont.

Lilltån. Vilken fånig liten skada egentligen, på en fånig liten kroppsdel som ändå är på tillbakabildande i evolutionen. Men hur fånig den än är så hindrar den mig nu i mitt värv som promenerande lattemorsa. Jag får omskola mig till stillastående parkmorsa (med kaffemuggen i lattehållaren på vagnen). Och förr eller senare så blir väl tån bra igen, eller blir blåare och trillar av.

Och hörni, det är INTE detta med lilltån som förenar Britt Ekland, Virvelvindens farmor och mig. Ni är dåliga på att gissa! Bäst hittills har "A i Långbroparken" varit (inte rätt men tankeväckande intelligent).

Britt Ekland och jag

... är inte så lika. Men vi har en grundläggande sak gemensamt; en sak som gör att vi nästan har en liten klubb - tillsammans med andra människor med samma ... låt oss kalla det "erfarenhet" eller "egenskap". Virvelvindens farmor är också med i klubben. Visst är det spännande! Tänk om ni visste vår minsta gemensamma nämnare! Kan ni gissa?

Vad nu, har jag missat något?

Någon som såg Grammisgalan igår kväll? Jag häpnade plötsligt hemma i TV-soffan när jag trodde att Motörhead fått en ny trummis (se bild). Trodde det var Pernilla Wahlgren som kickat i gång en ny karriär. Men det var den gamla vanliga - Mikkey Dee. Lika som bär.

Ljuvligt doftande ytlighet

Glömde höja min parfym till skyarna. Denna lilla guldflaska (i dubbel bemärkelse)! Me and husband like.

Agent Provocateurs Maitresse (vilket rymmer lite komik i sig)

Ytligheter

När motvinden är stark och tillvaron känns sur så kan man (läs jag) fundera på hudvård och smink ett litet tag. Ibland känns det bättre då.

I morse sände jag efter en stunds kontemplation tacksamhetstankar till mina topp tre favoritprodukter vid handfatet:

• Krämernas kräm. Dag & natt. Jabu'she (Soft). Även ögonkrämen regerar.
• Krämernas krämkräm - typ dagen efter. Clarins Beauty Flash Balm. Den stramar till på ett bra sätt och fräschar upp den mest utvakade hy. Jag vann ett vad en gång på Menorca tack vare den ... Minns du det, H? Men hur blev det med Basil och kyssen?
• Den lilla räddaren i nöden - trollar bort plitor innan de ens blivit ett problem: Shiseido Pureness Blemish Targeting Gel.

Det var hudvård, det - nu ska jag gå och fundera lite på smink ... Auf Wiedersehen!

Och dagens empatipris går till ... Virvelvinden!

Vi håller - sent omsider, vi vet - på att lära Livia somna själv på kvällarna, med hjälp av den hederliga gamla 5-minutersmetoden. I går kväll hade vi precis börjat och satt framför TV:n och tittade på klockan. Livia skrek som en gast med tandvärk (stående i sin säng). Då kom Virvelvinden infarande, mycket upprörd och med tårar i ögonen:

- Men ska ni inte ta upp henne?
(Vi: Nej, hon ska lära sig att somna själv, så hon får skrika.)
- Men VAD TASKIGT! Tänk er själva om ni inte kunde gå och inte prata och blev instängda i en bur ... I MÖRKRET! (med darr på rösten)

Väldigt dåligt samvete fick vi. För att Livia var ledsen. Och för att vi inte hade förklarat metoden för Virvelvinden ordentligt innan vi började. Men hon fick skrika. Var femte minut gick vi in och välte omklull henne och sa Go'natt, go'natt, lila gumman. Och efter 45 minuter sov hon faktiskt. Med fötterna på huvudkudden visserligen, mitt i ett flyktförsök - men ändå.

Upp och ner

Det kommer verkligen inte gå helt smärtfritt förbi, mitt nyårslöfte. Det blixtrar både här och var, vilket gör att blogghumöret dippar just nu. Hoppas ni hänger kvar ett tag och inte raderar mig ur RSS-läsaren eller var ni nu har mig.

Ut på andra sidan

En veckas Liviagnäll senare. Magsjukan gick över fort men gnället blev bara värre och värre. Matproblem och sömntrams. Igår tänkte jag på allvar att hon måste ha fått en psykisk störning. Men i natt sov hon 12 timmar och vaknade som en ny bebis. Eller snarare som den gamla vanliga Lyckokycklingen. Hej! :-)

Förövrigt: Mitt oskyldiga lilla nyårslöfte rör om i grytan. Och får saker att hända. Nu är vi en osorterad gammal fotokartong lättare. Några sanningar och insikter rikare. Denna triumf toppades igår kväll med TV-filmen av Jane Austens "Övertalning". Hisnande romantiskt. Och han är världens bästa man som tittar lika inlevelsefullt som jag. Det lät nog som om vi snarare tittade på en landskamp i fotboll. Nästan i alla fall: "Aaaargh, nej - inte han!"; "Åh - pussa honom då!"; "Neeej - SÄG nånting till henne för bövelen!".

Och sen kom vi fram till att vår lilla historia nog skulle ha gjort sig i en roman den också.

Jäklar vad skönt det känns att säga ifrån

se nyårslöfte

Nyårsritualernas mysterier del 1 av 1

Det kan börja redan på juldagen: smällandet i parken utanför. Jag har alltid undrat hur de tänker, de som går ut i parken och smäller smällare och skjuter fyrverkerier - i förväg ... Inte på själva nyårsnatten, utan kanske fredagen 28 december klockan 14.10. Varför? Det är ju (väl?) tillnärmelsevis inte lika festligt. Ingen runtomkring bryr sig, tittar inte ens (ja, utom jag då). Mitt på dagen ser man knappt de små rökpuffarna och stjärnsvansarna. Varför? Varför? Varför?

Dessutom vill jag tillägga att jag anser fyrverkerier vara ett i grunden omoraliskt slöseri med pengar. Så länge man inte är perverst intresserad av att sätta fyr på saker så kan väl inte upplevelsen av ett litet hobbyfyrverkeri uppväga en kostnad på, vadå, några tusen? Som Rädda Barnen FAKTISKT hade kunnat få istället.

Vänner av fyrverkerier: Kommentera gärna och förklara för mig exakt vad som är så hejsansvejsan!? Det enda argumentet jag kan förstå är att det är för barnens skull. För egen del tänker jag då på när mammagruppen (eller snarare papporna) så när tuttade eld på en (i och för sig imponerad) skara fyraåringar.

Einstein och jag

Jag blir så glad när jag bländar mig själv med matematiska lösningar på mina livsproblem. Jag stökade i garderoben och surade över alla kläder som jag inte är snygg i längre eftersom jag blivit lite fet. Tänkte på hur dyrt det blir att köpa nytt. Plötsligt stod det som i eldskrift framför mig:

Kostnad för träningskort på Sturebadet = Summan för inköp av ny fetgarderob

Alltså har jag nu logiskt resonerat mig fram till att jag får börja träna där jag helst vill träna. Att ha riktigt nära till gymmet är enda sättet för mig att verkligen komma iväg.

Genomförd träning = avsmalnade effekt = inget eller i alla fall mindre behov av ny garderob. Fabulous!

Nya friska tag

Nä, julstämningen kom aldrig, däremot en liten elak förkylning. Nu har den snart segat sig förbi och det är dags att börja tänka på NYÅR! Menyn är klar, gästlistan fix och färdig; vi blir åtta till för- och varmrätt (inkl. Livia) och sedan, intressant nog, 15 eller 16 till desserten och efterföljande firande (17 inkl. hunden Mira).

Och i min hjärna har det sakta mognat fram ett nyårslöfte. Min kusins man berättade på annandagskalaset att hans löfte var att bli trevligare mot människor. Mitt blir nog snarare tvärtom; jag kommer uppfattas som besvärlig - av vissa. Jag är nämligen snäll och ibland fånigt följsam, ofta till men för min egen sinnesfrid. Det är inte långsiktigt smart att jamsa med för att vara artig först, och sedan gräma mig i dagar efteråt. Men det sitter djupt rotat, det där väluppfostrade icke-ifrågasättandet. Nu ska jag börja sätta ner foten, i alla fall försöka. Ska ge mig i kast med de Rätt Uppenbart Ohyfsade först.

Jag misstänker att den uteblivna julstämningen berodde på att Virvelvinden inte var här. Han firade jul med sin pappa i år. Tidigare år har jag liksom kunnat tänka bort hela barnbiten när han inte varit hos mig, för att skona mig själv - men sedan Livia kom så går ju inte det. Hon är ju här hela tiden. Så saknaden efter Virvelvinden har blivit än större. Men snart är han mitt ibland oss igen - på nyårsafton!

GOTT NYTT ÅR-kram till alla!

Julens sista mysterium - och det största

Jo, det finns faktiskt en mystifikation till. Var är min julstämning? Trots herr Granlund, glöggdrickande, julklappsinköp och Virvelvindens julavslutning i kyrkan har den inte infunnit sig. Igår blev jag desperat och laddade ner 68 stycken julsånger från iTunes. Bing Crosby och Josh Groban i smörsöt blandning. Inte blev det bättre för det. Lite mysigare, javisst - men ingen julstämning. J är oroad.

Idag ska vi köpa de sista julklapparna och börja fixa med julmaten - trilla köttbullar, lägga in sill och koka skinka, knäck och kola. Och så ska jag göra årets edition av mina praliner.

Hallå, julstämningen ... Koooooom?! *Mjuk, lockande röst*

Julens mysterier, del II

Jag har förebådat, grunnat och väntat - men inga fler mysterier verkar dyka upp inför mitt julfirande. Pappstjärnan hänger på sned - som den alltid gjort - men lyser fint ändå. Flugsvamparna lyser rött och vackert i mossan i adventsstaken - men på söndag är det sista advent så sen är det ajöss med den i alla fall.

Den här julen verkar bli märkligt smärt- och stressfri. Julklappar syskon och syskonbarn emellan är bortrationaliserade. Vi firar julen borta (fast tar med oss lite smått & gott) och -kanske framför allt - J har tagit semester för att julmysa/julfixa med oss.

OCH jag har släppt på Christmas Nazi-tendenserna. Adventsljusstakens ljus måste INTE längre brinna i en perfekt tripp-trapp-trull-formation. Numera får man tända ljusen även till vardags. Granen (förlåt - herr Granlund, menar jag) får rentav ha lite dagisproducerat pynt bland köpeglittret. Julklapparna behöver INTE ligga i en antik tvättkorg under herr Granlunds kjolar (utan kan kanske ligga lite utspridda därunder). Men papperskruset på skinkgaffelskaftet kommer jag inte släppa i första taget. Det är min sista bastion.

Transan är här

Nu är vårt hem redo för julen. Den genommysige och oförskräckte transan herr Granlund har flyttat in. Med sin stickiga skäggstubb och sina glittrande bijouterier, omisskännligt härliga doft och rejäl stålhätta på skon har han kommit för att hjälpa oss att fira jul på rätt sätt. Han stannar till i januari, då han vinkar adjö efter väl förrättat värv.

Livia är betagen. Men lite blyg såhär i början. Med lysande ögon kryper hon närmare för var timme som går. Herr Granlund får nog hålla hårt i sina smycken såsmåningom. Som tur är sitter hans glammiga guldtomteluva för högt för att nås av klåfingrarna.

Vi hoppas han kommer trivas hos oss i år, herr Granlund. Det har varit lite si och så med det genom åren. En gång när jag var liten stannade han ända till i maj. Ingen hade hjärta att slänga ut honom, eftersom han frodades i vårt sällskap och nästan slog rot. Måttet var dock rågat, tyckte både herr Granlund och vi, när han fick på sig påskkostymen. Han gillar inte kycklingar och påskrosetter - och gult var definitivt inte hans färg, meddelade han oss innan han drog. Numera har han vett att tacka för sig efter någon månad. Han har väl annat att göra än att stå hemma hos oss i ett hörn och vara snygg.

Vardagens obetydligheter rymmer världens visdom

Eller!? När jag var ute och promenerade med Livia i vagnen i dag retade jag nästan upp mig till vansinne på folk. Folk som obekymrat kommer knatande, ser sig över axeln - bakåt - men fortsätter framåt, mot mig och vagnen. Vilket betyder att JAG måste väja. Sur som ättika var jag tills jag insåg att jag gör likadant fast på ett annat plan. Jag grottar gärna ner mig i oförätter från förr, historiska klavertramp som inte går att göra något åt nu. Min åthutning till de förvirrade fotgängarna gäller även mig: "Du kan inte titta bakåt och gå framåt!". Nej, just det.

Visserligen är framåtblickande bättre än tillbakaältande - fast det bästa är att leva i nuet. Jag och J drabbas ibland (varannan dag) av åldersångest och panik över att tiden/åren rullar förbi i allt snabbare takt. Men det är ju så att det enda sättet att hejda farten/njuta av tiden är att leva just här och nu.

Om man behöver träna på att njuta av stunden kan man skaffa sig en ettåring av Livias typ och en säck med klossar. Bygg ett torn. Nu har du mellan 1 och 5 sekunder på dig att njuta av din skapelse, innan Baby Godzilla känner vittringen och kommer för att slå tornet i bitar. Upprepa tills njutningsreflexen sitter i ryggmärgen. Man kan behöva många klossar. (Här är en länk till några väldigt snygga).

Virvelvinden vill tillägga att tornet på bilden är hans verk. Jag vill tillägga att det kan tänkas vara fusk att fotografera det eftersom man då kan njuta i efterhand ...

Mössan på, och sedan av ...

... för Nils och hans mamma som ordnar luciamyskalas idag för mammagruppen. Så kul ska det bli! Måste komma ihåg kameran för att föreviga en liten värdtomte och de fyra små gästande luciorna och tomtenissan. Och några mammor med av lussekatter bågnande kinder. Härligt-med-jul-insikt!

Bröllopsannons med förhinder

Det finns många hinder på vägen till den perfekta och publicerade bröllopsannonsen. Förutom den mest påtagliga obstruktionen i form av en uppmärksamhetsorienterad ettåring som gnager mamman i vaden varje gång mamman sätter sig med datorn har vi två problemområden:
1. Välja/fixa foto 2.Få iväg annonseländet till tidningen.

1. Fotot. Av fotografen fick vi 500 bilder - som till annonsen ska kokas ner till en ... Många går fetbort eftersom vi där ser ut som glada och galna kaniner i motljus (OBS! INTE duktiga fotografens fel!). Sen har vi bilder där jag är någorlunda nöjd med min uppsyn, medan J gnäller över att hans öron är genomskinliga - alternativt är han nöjd, men jag på något sätt tycker att det inte är lämpligt att jag plötsligt ska ha tre dubbelhakor och k-rufs på fotot i tidningen. Nåväl: Så småningom väljer vi kort. Då vidtar retuscheringen ... Det är så mycket man kan greja till nuförtiden - genomskinliga öron kan bli ogenomskinliga, t ex. Skuggor mindre påtagliga, plitor försvinna ... När jag börjar flytta mina ögonbryn så att jag inte längre ser ut som jag, hejdar jag mig.


2. Dags att få in den lilla rutan i tidningen. Det kan man hålla på med ganska länge. Man säger till varandra: "Du i kväll måste vi sätta oss ner och skriva annonsen". Minst fyra-fem veckor kan fördrivas på det sättet. Till sist börjar vänner och bekanta fråga om de missat annonsen. Slag i saken. Då går man in på annonssidan på Morgontidningens hemsida. Hittar ett webbverktyg där man ska bygga sin egen annons. Detta ägnar jag två dagar åt. Det funkar inte. Och jag är hyfsat teknisk (ni som vill testa - försök skapa en annons här, klicka på länken uppe till höger med det glada brudparet). Det slutar med att jag mailar text och bild till redaktionen så får de fixa. Men summan av kardemumman är att annonsen kommer nu - snart. Bäva månde ... ja vilka? Gamla ex, kanske. Till alla andra: Den som väntar på något gott ... :-)

Bilden ovan till höger kan även användas som korsstygnsmönster för den händige.

Den långa dagen

Det här blir en lång dag - det kände jag redan när jag vaknade. Inledde trist nog med ett surt gräl med J. Förmiddagen har fördrivits - lååångsamt. Med en allt kinkigare Livia i kölvattnet. Nu sover hon äntligen i vagnen på balkongen och jag sitter vid skrivbordet. Lägenheten förefaller härjad av hunner, och framförallt deras elefanter. Otroligt, men sant, är att det är en enda liten ynkebebis som orsakat all oreda. Välta papperskorgar - utslängd tvätt (från både rena högen och smutskorgen) - ett köksgolv konstfärdigt strösslat med majskorn, pasta och stekta äggslamsor. Förutom alla leksaker då. På något sätt känns det meningslöst att plocka undan - för snart vaknar hon igen.

Så jag surfar. Jag läser en bok som handlar om mat och i boken nämns en exeptionellt god krydda - den måste jag få tag i. Och så har jag bestämt mig för att köpa en miljard delar av min barndoms älsklingsservis och riktigt gotta mig i den. Så det finns lite googlingspyssel att sätta tänderna i ...

... för att distrahera mig från det faktum att det just idag är 5 år sedan min mamma dog. 6 december klockan ett. Jag satt där tillsammans med min bror och såg hur hon bara slutade andas. Hon som alltid funnits, hon som gjort så att vi fanns, hon som varit min spegelbild, mitt facit, min måttstock och min strängaste kritiker. Ibland min allra bästa kompis. Rolig, knivskarp, egensinnig, snäll, envis och tyvärr väldigt sjuk.

Jag saknar dig.

Lyckan har många ansikten

När Livia var ett par veckor gammal satt jag och Virvelvinden och pratade om henne.

Jag: "Undrar hur hon kommer bli - hon kanske kommer gilla djur ...?!"

Virvelvinden: "Jaaa ... hoppas bara att hon inte tvingar oss att skaffa katt. För då måste du flytta!" (allergi)

Nu har det gått en tid och Livias personlighet börjar utkristalliseras. Hon älskar djur. Stora som små. Tråkiga (typ fiskar) som roliga (typ katter). Men mest av allt älskar hon hundar. Alla raser, utan urskiljning; hett och passionerat - och högljutt. Det är "(V)off" med en stegrande/skenande volym när de visar sig - på gatan, i parken, på tv, i boken.

Idag var vi och handlade, bland annat speciella små svarta påsar att lägga äckelblöjor i. "Off!" hörs det från vagnen. Livia stirrar intensivt ner i varukorgen. "Off!". Och snäll som jag är låter jag henne sitta med paketet med hundbajspåsar ömt tryckt till kinden, hela vägen hem.

Julens mysterier, del I

När det lackar mot jul plockar vi fram pyssel- och boaregenskaperna från ryggmärgen någonstans. Även jag ... men det finns en del detaljer som jag ställer mig frågande inför:

• Hur ända in i glödheta GÖR MAN EGENTLIGEN för att få den stora papperstjärnan att hålla sig utvecklad på ett snyggt sätt och hur gör man för att - estetiskt - fästa eländet i lampsladden? Jag känner att jag HELT missade den lektionen på hushållskunskapen i skolan. Eller handlar det om en kosmisk hemmafrukunskap som av okänd anledning gått mig förbi?


• Man har adventsljusstakar. I dem ofta mossa. I mossan inte alltför sällan ... flugsvampar? Varför blev flugsvamparna en julsymbol? Liknar de tomtar (på långt håll, med dålig syn)eller är det så att de små giftiga skivlingarna ska mana till eftertanke när det gäller julsnapsens verkningar?

Jag har bara precis börjat julpynta & julfira ... så fortsättning följer i julmysteriernas tecken.

Visste väl att veckan skulle sluta bra ...!

Natten gick och småningom kom tiden för att åka och ta bort Livias hjärtslagsdosa. Om man frågar henne själv har sjukvården nu förbrukat förtroendekapital för lååång tid framåt. Fastguckade klisterlappar skulle tas bort och hon klamrade sig fast vid sin pappa som en vettskrämd apunge ... Och jag var inte där!

Jag var någonannanstans. För att det var bestämt sen länge - och för att jag utan att veta om det gått och behövt just detta ... i evigheter. Tack söta H för initiativet! Lunch, ångbastu (med eucalyptus - och något annat ... botox i ångform?), simtur i varma poolen. Och hela tiden: småprat. Sedan 80 minuters exklusiv spa-massage. Det finns ett ord: divine. Efteråt ett glas bubbel hemma i mitt vardagsrum. Det finns ännu ett ord: välbefinnande. Kroppen är alldeles mjuk och varm och doftar av goda oljor, och bubblet gör sitt. Nu har H farit vidare till sitt julbord och jag hoppas hon mår lika bra som jag!

Nu ska jag ägna några timmar åt att gnossa Livia i halsgropen.

Trevlig helg, min kära läsare. Vissa av er kommer jag träffa innan måndag! Puss!

Råddig dag

Min dag startade med att Liva väckte mig genom att skalla min näsa så att det knakade. I nästa ögonblick kom Virvelvinden farande in i sovrummet vrålandes, med ett anklagande tonfall: "Klockan är SJU!!! Och idag ska man ha med sig en julklapp till skolan. Den ska kosta 30 kronor. Jag måste ha den när jag går!".

Jag får lätt dåligt samvete och prestationsångest när det handlar om allt som har med Virvelvindens skola att göra. Så jag for upp och började rota i gömmorna, febrilt funderande på vad vi kunde tänkas ha hemma att slå in och ge bort ... Det löste sig, någorlunda. Hittade ett pennskrin och en fin linjal. Båda splitt nya och inplastade i alla fall. Tur att man är en hamster.

Sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Livia. För hon skulle få sig en holterdosa på magen. Hon var sådär nöjd med det tilltaget. Hem igen. Äta. Gnälla (både Livia och jag). Ha lite panik över Skattemyndighetenas nyvaknade intresse för mina privatekonomiska tilltag. Skyffla över bördan på familjeadvokaten. Beställa kakel till köket (det är ju inte riktigt klart än - men det har ju bara gått 7 månader). Tramsa med kakelförsäljare vs hantverkare om leveransen. Snart försvinner J på styrelsemöte och jag och Virvelvinden ska ensamma försöka bemästra kvällen och Livia - som med sin dosa fasttejpad/surrad på magen makabert nog påminner om en liten självmordsbombare. Det gäller nog att hålla henne på väldigt gott humör ... Bemöta alla krav och önskningar med ett leende. Annars?

Dagens bästa: En expressdejt med M & Å som lunchat på Vapiano. De ringde och jag och Livia sprang ner och träffade dem i en kvart till kaffet. Guldkorn.

Årets tillkännagivande

Egentligen tycker jag det är helcorny med vuxna som skriver önskelistor, men i mitt allmänna självrannsakningstillstånd insåg jag att jag faktiskt går och längtar efter vissa saker. Här är min önskelista inför julen:

1. Armband se Brommabos handled
2. Tidningsprenumeration
3. Sjal Missoni. Eller väska, eller strumpbyxor. Eller i princip vad som helst ur accessoarkollektionen höst/vinter 07.
4. Päls – vit eller nougatbrun. Kort.
5. En snygg korsett. J vet vilket material och vilken färg.
   

Jag hyser inte mycket hopp om att bli bönhörd på alla punkter - men det var kul att skriva listan. Lite drömskt sådär.

Sakta tuggar bebin

Måltidskarusellen som jag gnällde över för ett tag sedan har avstannat. Nu ska Livia äta själv. Då är ätandet underhållning i sig. Vi har nyss avslutat en 45 minuters sittning inmundigandes brässerad, smörslungad kycklingfilé, avocadobitar samt potatismos. Lyckligt babblande slukade hon alla bitar. Potatismoset fick hon i sig stora delar av tack vare att hon noga rullade varje kyckling- och avocadobit i det innan hon åt den. Till denna delikata måltid: vatten ur en allt potatissträvare pipmugg. Sedan: sittande på diskbänken sköljandes kladdiga knubbeben och dito armar. Krafsa bort lite potatismos ur lyckokycklingshårtofsen. Det går som tåget, detta! :-)

Livia måste dessutom ha cred för att hon gnager på så bra - med sina endast två undertänder. Och att det tar 45 minuter gör inget alls. Vi har all tid i världen nu.

Motvind och småkakor

Man ska tänka gott om sig själv, det är positivt och energigivande. Men det är viktigt att känna till sina svaga punkter. Av någon anledning tycker jag nu att det är dags att även ni känner till mina svaga punkter (om inte annat så för att jag då har svårare att bortse ifrån dem):

• Jag har lätt att hänfalla åt melankoliskt tillbakablickande. Ältande, skulle nog J kalla det. Det finns inget positivt i det. På något sätt tror jag att jag kollar av om ett själsligt sår har läkt eller ej; oftast har det inte det. Eftersom jag pillar på det hela tiden.


• Småkakor. Jag är en sucker på småkakor. Det blev en del över efter Livias tårtkalas. Än så länge. Det blir mycket häng i skafferiet. Ajsing, bajsning lilla Tanten!


• Jag HATAR när det blåser. Verkligen hatar. Håret flyger i ansiktet på mig, det blir otäckt kallt och ordningen rubbas på ett irriterande sätt. Jag känner mig motarbetad och personligt förolämpad. Men - under över alla under - det här börjar lätta. Jag har nämligen begåvats med en liten ny person som ÄLSKAR att ha vinden i ansiktet. Hon bara skrattar. Det är (nästan - snart) så att jag glädjs med henne. Hon blir nog en seglartjej. Och det är ju faktiskt jag också någonstans hur märkligt det än kan låta. Det är väl på sjön det får blåsa.


• När jag blir riktigt arg eller riktigt ledsen så kan jag inte prata. Jag säger fel ord utan rim och reson och utan inbördes sammanhängande betydelse. Väldigt irriterande för en verbal människa. Och förmodligen väldigt förvirrande för motparten.


• Min kropp kan inte ta instruktioner. Säg att jag ska testa bågskytte - jättekul, verkligen. Det går inte så bra. Experten glider upp och säger hur jag ska hålla bågsträngen och att något finger ska ligga vid hakan och så vidare. Jag hör vad han säger men jag KAN INTE översätta det till motorik. Skumt. Jag har inte körkort.

Nog om detta. Nu vill jag att ni som kommenterar tar fasta på mina STARKA punkter. Tack.
:-)

Efterlyses: Hopp-Ragnar

Som del två i serien "mytiska Ragnars vi minns" (se del 1) har vi kommit till Hopp-Ragnar. För 12 år sen pluggade jag etnologi på Stockholms Universitet. En av mina kurskompisar var Ragnar. Ja, han var kanske inte där så ofta, men han gjorde ett oförglömligt intryck. Ragnar gillade att hoppa. Han var en kortväxt skejtaraktig kille med ljust bockskägg, och som sagt verkade hans hobby vara oväntade hopp. Han gjorde någon sorts stagedive-hopp på Melody - vilket kanske inte låter så djärvt, om man inte betänker att Melody var en nattklubb i två plan, inrymd i en gammal bio på Birger Jarlsgatan. Ragnar hoppade från "balkongen" ner på parkett.

Ragnar var också ute på en promenad på räcket till Västerbron tillsammans med en likasinnad kompis. De blev approcherade av en kvinnlig poliskonstapel som tyckte att de skulle hoppa ner från räcket och gå som folk på trottoaren istället. Då tittade de på varandra, nickade, och hoppade - åt andra hållet, ner i vattnet. Från Västerbron. Det hade kunnat gå fullständigt åt fanders - men de hade tur och spräckte bara trumhinnorna.

Det är min uppfattning att Ragnar hade hoppandet i blodet; hans pappa skulle en gång ta säsongens sista skärgårdsbåt från landet, insåg att han var sen, sprang i vild galopp över ön och kom fram till bryggan när båten lagt loss och börjat glida ut. Vad gör Ragnarpappa? Hoppar.

Ragnar hade en tvillingbror som jag träffade en gång. Han kan ha hetat Gunnar? Han verkade säreget nog betydligt lugnare till sinnet. Vad jag nu undrar är om någon därute vet hur det har gått för Ragnar? Jag minns tyvärr inte efternamnet för då hade jag kunnat googla. Jag hoppas (haha!) verkligen att han mår bra, sin hobby till trots.

Personen på bilden har naturligtvis inget med Ragnar att göra. Tror jag. Men kanske är det just så han ser ut nuförtiden: Hoppandes på 5th Avenue?

Myten Ragnar Haaansson

Mina föräldrar levde loppan innan de träffades och jag och min bror kom till världen. De möttes under ett bord på en fest hemma hos någon som hette Knutte. Min mamma hade kommit till partyt tillsammans med sin kille, en hornbågad herre vid namn Ragnar Hansson. Innan de gick in så sa han till henne: "Du, på den här festen behöver vi väl inte hänga varann i kjolarna hela tiden". Som en följd av detta, även om omständigheterna ändå inte är helt klara, hamnade min mamma under bordet och träffade min pappa. Detta var 12 december 1964. I januari 1965 var de gifta.

På något sätt måste min pappa ändå ha stört sig på den här Hansson. Och så gillade han att retas. Under hela min uppväxt nämndes mannen med viss periodicitet och hans namn skulle nödvändigtvis uttalas Ragnar Haaansson - med ett väldigt långt och nasalt a. Min inre bild av denne mytiske man var en välklädd och glasögonprydd dunderloser.

Min mamma dog för fem år sedan. Och för två jular sedan ringde det på min hemtelefon och en man frågade efter min mamma. Jag sa ju som det var - att hon tyvärr inte fanns längre och då började han gråta. Det var Ragnar Haaansson, som blivit krasslig på ålderns höst och börjat blicka tillbaka. Vi pratade en ganska lång stund. Ingen loser - men en artig, trevlig, sorgsen man, som någonstans ville ställa saker till rätta. Det är intressant när myter faller sönder och blir något annat.

Ett år i dag HURRA!

Trumpetfanfarer! Livia ett år idag. Det har gått absurt snabbt samtidigt som det varit kolasegt emellanåt. Men nu är hon ett och det händer saker hela tiden. Nya ljud, nya roliga moves. Bara hennes galna aptit på intryck och människor är inspirerande. Hon kan säga gack, gack (tack, tack – samtidigt som hon bockar lite), da, da (god dag, god dag – samtidigt som hon bockar lite) tidda dä (titta där). Och hon kan morra som tigern, vinka som en prinsessa, klappa händerna, göra slängpuss (nästan i alla fall). Hon gömmer sig bakom pappas rygg och kiknar av skratt när han "upptäcker henne". Ja – listan kan göras lång, men ni fattar nog. Hon är helkul nu.

För ett år sedan: Jag minns mest förvåningen och glädjen när de smackade upp henne på min mage (med rumpan först – jag kunde således själv med all önskvärd tydlighet se vad det var för sort). Glädjen över att hon mådde bra och faktiskt för att det var en hon (vilket jag i hemlighet önskat). Förvåningen över att jag hade fått precis vad jag velat ha. Jag minns den första natten på BB när hon låg mittemellan oss. Innan jag somnade såg jag hur hon låg alldeles tyst och stilla på sidan och bara tittade på mig med sina mandelformade nyfödingsögon. Som om hon försökte lista ut var hon hamnat och vem jag var. Jag tror det var då den riktigt stora kärleken kom.

Från BB har vi ju jobbiga minnen också. Dagen innan vi skulle åka hem fick hon problem med hjärtat. Jämförelsevis inte så farligt men det fattade ju inte vi. I ett fullkomligt nattsvart ögonblick trodde jag att hon skulle dö (vad ska man annars tro när fyra-fem personer kommer rusande, sätter ekg på en dygnsgammal bebis och trycker krossad is mot henne ögon). Men det gick bra. Takykardi hette åkomman och hon har fått förebyggande medicin varje dag sedan dess. Nu vid ett år borde problemet växt bort så i tisdags slutade vi med medicinen. Skönt, på samma gång som lite läskigt. Min oro får lägga sig på ett annat plan. Medan glädjen över henne bara växer. Vi har ätit tårta i sängen, öppnat hälften av paketen och prasslat med pappret. Länge leve Livia!

Help!

Jag saknar bloggen och er mina kära besökare men just för tillfället är jag förhindrad att blogga. En terrorist (364 dagar gammal) har tagit min dator i besittning på det sättet att så fort jag närmar mig den så måste hon vara med och trycka på knapparna. Annars FLYGLARM. Hon verkar ha slutat sova dagtid (i alla fall sover hon inte längre tid än det tar för mig att gå på toaletten). Jag skriver detta i hemlighet (hon leker tillfälligt med en barnleksak). Känns som ett gisslandrama.

Tillbaks i verksamhet a s a p. I värsta fall får jag blogga på toa.

Insikt samt älgklappare - the New Generation

Nej, jag är inte bra på att shoppa. Framför allt blir jag inte på bra humör av det. Under min husmorssemester i lördags var det brunchen som lyste mest. Mycket riktigt god mat, sitta länge, prata hela meningar med C som också övergivit man och barn ett par timmar. Det ska vi göra om!

Däremot har jag (nästan) besatämt mig för att börja handla kläder på postorder istället. Det är ingen njutning att hetsa omkring i affärerna och stångas med provhyttsdraperier och den egna kantstötta kroppsuppfattningen (va, är det jag som är så där grönblek?). Dock köpte jag 4 toppar och 1 par byxor, 2 par tights och lite småpryttel så jag var rätt duktig. Duktig, men småsur.

Förövrigt bjöd helgen på helbra mat. På fredagen lagade vi egensinnige Per Morbergs senaste lilla TV-meny: Torsk i äggsås, till dessert lingonkokta päron med chokladkolasås. På lördagen: den sjyssta brunchen samt på kvällen godgod middag i Bromma (köttgryta med kanel i, bland annat).

I går gjorde Livia sin Skansendebut. Inga lemurer dessvärre (de tycker det är för kallt nu), men de svenska djuren kan man lita på. Fåren, getterna och de två trötta korna har aldrig varit roligare. Och så var det älgen då. En liten kalv som snällt stack fram sin mule till den glädjeskriande Livia att klappa på. Succé är rätta ordet. Skansen äger.

Börjar bli lite nervös. Min favorit Christoffer röstades ut ur Idol i fredags. Nu är det bara fem kvar. Jag har sedan länge avlagt ett löfte att om medelmåttan Andreas tillåts vinna så ska jag flytta utomlands ...

Fri som fågeln

... är jag imorgon. Jag har ansökt om, och fått beviljat, husmorssemester i bästa 50-talsstil och ska ägna dagen åt:

• 11-12 Affärscanning, ev lite mjukshopping


• 12- 14 Brunch med väninna på hotel Kung Carls bakficka. Samtalsämnen: förmodligen babysar, kläder, sex samt relationer (inte många killar som kvalar in till den brunchen)


• 14 - ? Hard core shopping i utvalda affärer

Det ska bli så vansinnigt skönt att glida runt utan barnvagnen! In i alla affärer med trixiga entréer (såsom trappsteg och trånga, tunga dörrar). Bara två orosmoln på min himmel:

1. Jag har ingen aning om vad jag ska shoppa.


2. Hårdshoppingen börjar efter brunchen = efter alkoholintaget, vilket kan innebära risk för en mindre kritisk inställning till kläderna i butikerna, samt plötsligt, imaginärt no limit-förhållningssätt till det egna bankkontot.

Men känner jag mig själv rätt så kommer jag komma hem med max en ny sjal till mig själv (om jag har riktig tur kommer den från Missoni), samt några saker till Livia & Virvelvinden. Men spelar roll. I morgon är jag fri - som påfågeln.

Gröna inre rum

Nej, jag är faktiskt ingen riktig tant. Jag är nämligen hopplös på blommor och krukväxter. Jag köper dem. Jag får dem. De dör. Utan urskiljning. Nu senast lustmördade jag en hortensia på bara ett dygn (hur är det ens möjligt? Den måste ha varit defekt när jag fick den). Hemma hos oss finns följande:

• en liten kaktus (Virvelvindens. Fast den står i matsalen. Har inte fått vatten på ca ett halvår. Är misstänkt mjuk i konturerna)


• en liten orkidé (som jag köpt själv för ca två månader sedan. Badar den varannan söndag. Fast jag missade nu senast. Den har tappat två av fem blommor. Ska köpa en ny)


• en liten S:t Paulia i en tuff brun filtkruka (Den har under över alla under överlevt två månader i min vård. Men nu har Livia fått korn på den så vi får se hur länge den har några blad)


• två jättegulliga minikrukisar med orangea blommor (Fick dem i lördags och de lever än. Enligt givaren är de väldigt lättskötta. Jo, jo)

Men inombords är jag en trädgårdsälskare med gröna fingrar. En riktig hippietjej som drömmer om prunkande palmer i vrårna och av blomster översållade fönsterbänkar. Det är bara det att hon aldrig når ut till vattenkannan. Stackars flicka. Med den sladdriga kaktusen.

Östermalmstanten proudly presents: Gästskribenten

Vissa saker på Internet är beroendeframkallande - ett forum som jag hänger i, till exempel. Min favorittråd i det forumet handlar om barn - att vänta och att föda barn. Och själva anskaffandet/produktionen, svårigheter i konsten att bli gravid. I tråden finns en humoristisk stjärna vid "namn" Nenne. Hon är min gästskribent idag (saxat från tråden, givetvis med Nennes godkännande):

"Jag är sjukt trött på mina vänner som envisas med att säga att det är mina tankar som ställer till det för mig. Jag 'tänker fel'. 'Mental spärr'. 'Slappna av så ska du se att det ordnar sig'. 'Tänk på annat'. OK. Som att följande händer om man är för barnproduktionsfixerad:

1) ägget vägrar släppa och håller krampaktigt tag i foliklerna eller vad fan det heter, tills ägget förstår att det inte blir något nuppa på några dagar och lugnt kan segla ut i det mörka.

2) Ägget har redan släppt och märker till sin fasa att det stormar en massa spermier emot det, men känner då av denna önskan från moderkortet att man önskar att det bidde något, så det kastar ut spanska ryttare och retirerar snabbt tillbaka till utgångsläget alternativt smiter ut bakvägen och förintas bland tarmar och annat crap.

3) Spermierna känner av den hätska stämningen inuti och blir alldeles förvirrade, cirkulerar lite rädda utanför livmodertappen innan de bestämmer sig för att blöta ned sängkläderna och spela poker.

4) ägget och spermierna möts trots allt men pussar bara på kinderna och åker vidare åt var sitt håll utan att låtsas som någonting.

Kan min kropp alltså välja att INTE bli gravid pga att jag tänker så borde man ju använda det som preventivmetod."

citat Nenne

Lika som bär?

Är det någon mer som tycker att Lyckokycklingen (vänster) och hennes leksakskloss är väldigt lika?

Och tycker ni i såna fall att vi ska begära royalty från leksakstillverkaren?

Desperado Ducks

Vi tog en liten promenad idag, Virvelvinden, Livia och jag. Fyllda med goda avsikter traskade vi längs med Strandvägen glatt svängande en påse gammalt bröd. Det var inte ens mögligt, bara lite torrt. Vi skulle gå och mata änderna i Nobelparken, vid Djurgårdsbrunnsviken. Vad vi inte visste var att de väntade på oss.

Vi hann inte ens parkera vagnen ordentligt vid stranden förrän de kom emot oss. Stumt och själlöst gloende i en klunga om flera hundra. Närmare, närmare. Sen började de kvacka ondskefullt. Vi rev panikslaget brödet i allt större bitar - kastade det långt ifrån oss för att de skulle sluta komma närmare, och närmare ändå. Jag kände giriga nafs i byxbenen. Till sist ropade jag till Virvelvinden: "Släng sista mackan så sticker vi!". Pust!

Och Livia fattade inte ens vad vi gjorde från första början.

Sen gick vi hem och åt bullar. Det är förunderligt hur tröstande en klump av vetemjöl, smör, socker och kanel lägger sig i magen. Som Sobril.

Andarnas helg i Andarnas hus

Vi har en drös av dem i vår familj - döingarna. Om ni ursäktar uttrycket - det är ganska avdramatiserat för oss, eftersom vi tyvärr blivit så vana. Man kan kalla dem Andar, Människor att minnas, Förfäder - det spelar inte så stor roll. De är och förblir döda.

Hösten är inte bara vackra gula löv och krispiga promenader för mig - den är också den tiden mina släktingar brukar trilla av pinn (givetvis INTE den egensinniga Gammelfastern (juni), men de andra). Och mitt i alltihopa kommer Allhelgonahelgen. Det är då man ska defilera ute på kyrkogårdarna, tända ljus och minnas. Jag vill inte förringa någon annans sorgeritualer men för egen del känns det beteendet inte helt naturligt. Mina döingar är, så att säga, levande för mig året om. I stort och smått låter jag dem sitta på min axel, fladdra förbi i ögonvrån, eller göra sig påminda på andra sätt. När jag är vid havet är det min pappa jag tänker på; i solsken min mamma. När jag känner en doft av svartvinbärste gör mormor entré. Ibland tänker jag att det är väldigt sorgligt att min mamma aldrig fått se Livia (hon dog ens innan Livias pappa gjort ordentlig entré i mitt liv) - men sen tänker jag att hon nog sett henne ändå. De är liksom runtomkring hela tiden. Gammelfaster (död sen 12 år) är rätt missnöjd med min tomgångskarriär - hon hade trott mer om mig. Ja, ja - jag ska! :-). Och allt underlättas kanske av att jag bor i samma hus där de flesta av dem också bott. De finns i golvknaket, solens gång över väggpanelerna, bruset från gatan, hissens knirrande. Det är som att de bor kvar fast inte just i min lägenhet.

Blev just uppringd av två kompisar till min pappa som undrar EXAKT VAR hans grav är eftersom de skulle dit och tända ett ljus, gråta en skvätt och få en anledning att dricka gravöl. Lite rörande tycker jag, med två gamla sjökaptener som sladdar runt på Norra Begravningsplatsen och letar efter sin väns grav ... Så jag googlade lite och lotsade dem rätt tack vare en praktisk internetsida. Har jag vägarna förbi någon kyrkogård där jag har en döing så hälsar jag på - jag är inte dogmatisk på något sätt.

Trevlig Allhelgonahelg, alla - levande som döda!

Nä, vänta nu ... Vem är den där tanten?

En oroande insikt har skrapat mig på axeln ett par veckor nu ... Den där lilla bulliga magen som vägrar försvinna trots bra magmuskler och viktnedgång i övrigt ... skrap, skrap. Plötsligt en dag känner jag att jag måste dricka mitt kaffe i en kopp i stället för det sedvanliga stora glaset ... skrap, skrap. Jag blir ofta så arg på folk på stan (som står i vägen, spottar på trottoaren eller bara är allmänt slappa) att jag har lust att bita dem, eller säga något riktigt mördande ... skrap, skrap.

Rackarns bananer - har jag blivit TANT!? När hände det? Är det oåterkalleligt? Kan jag mota bort det med hiphopmusik och kortkorta kjolar? Eller ska jag helt enkelt ta och bli kompis med henne, den där tanten - och försöka uppfostra & fiffa henne lite, så hon blir en trevlig och snygg tant och jag inte behöver skämmas för henne ...?

Full rulle i tomheten

Härliga dagar, vädermässigt. Vårvarmt och soligt, fast det är november. Men det är något som saknas i våra liv just nu: Pappan, J, maken, LOML är bortrest för att förkovra sig i Birmingham av alla ställen. Det är fasligt tomt. Mest för mig; Virvelvinden och Livia är väldigt upptagna av att hänga på Virvelvindens rum och bonda.

Det gäller att fylla dagarna med väsentligheter:

• 7.30-9.30 någongång. Visa elkillen var elmätaren sitter (skulle underlättas av att jag själv visste var den är. Jag har hört rykten om att den kan sitta i källaren någonstans.)
• Gå ut och handla mat med båda barnen. (Mycket färdiglagat blir det - speciellt till lunch. Dåliga Mamman.)
• Gå hem till Virvelvindens farmor och dricka te. (Försöka koppla bort att det står porslinstrudelutter och kristallmojänger överallt i Livias klåfingerhöjd. Mantra: "Detgårsäkertbradetgårsäkertbradetgårsäkertbra")
• Fixa en näringsrik och lätt- & snabblagad middag. (Exakt vad?)
• Min och Virvelvindens högtidsstund på hela veckan: IDOL! (Christoffer rules.)

Jag gillar inte att vara gräsänka. Samtidigt så känns det lite futtigt att klaga på 3 dagar. Min pappa var sjökapten och borta ett halvår i taget. DET måste ha varit pest för min mamma (det var ju inte direkt roligt för mig och min bror).

The show must go on

Vi har en amerikansk kryssningsturist hemma. Det är Livia. För att överhuvudtaget få i sig tillräcklig mängd mat kräver hon avancerad underhållning vid matbordet. Jag lackar ur. Hennes far däremot har en ängels (eller kanske en kryssningsvärds) tålamod och matar henne glatt samtidigt som han har färgglada metallmuggar uppträdda på öron och näsa, han sjunger och skramlar med nappar och ankor i nämnda muggar. Ibland sitter de med varsin bok uppslagen på huvudet också ... Och Livia äter. Så länge underhållningen pågår. I lönndom funderar jag och Virvelvinden på att flytta in en tv med video i köket och låta den roa henne. Om hon går på den lätta. Misstänker att vi inte får lika mycket dricks som pappa dock.

Dunkla dagar för Drönarklubben!

Blev det någonsin ljust idag? Jag måste ha missat den sekunden i såna fall. Men jag tycker det är mysigt!

Vi var på utflykt till A, L & C:s mysiga lägenhet i Långbroparken i Älvsjö (rätta mig om jag har fel, A!). Jag är måttligt terränggående, av födsel och ohejdad vana, så jag blev lite blöt på vägen. Men det gör inget! Man torkar ju.

Och medan dunklet blev till mörker satt vi och kurade i arbetsrummet hemma. Gick runt och tände lite lampor. Åt avocado (Livia), drack te (jag). Ingen enda TV-sekund än så länge idag. Duktiga Mamman! Som gillar hösten skarpt. Den är soft.

Statusrapport - FREDAG

Det går ganska bra i vårt lilla hemmaföretag:

• Husmor i skolmatsalen blidkad (vem kan skälla på någon med ledsna hundögon, som dessutom har en Lyckokyckling i famnen? Jag tror också Carolines azalea gjorde susen).
• Dagisvisningar avklarade (måste bara utröna huruvida det är en psykmottagning som huserar i lokalen brevid ett av dagisen - sedan kan vi finslipa kö-ordningen).
• Badumsskåpet lockar fortfarande med sin stora utmaning. Vi får ta det när Livia vaknat (utmattad efter dagisvisning) och ätit lunch. Hon får väl sitta och gaffla på golvet medan jag rensar och slänger. Kan alltid muta henne med en bomullstops att gnaga på.

DOCK: Streck i räkningen (för Livia): Hon kommer INTE få leka med min telefon något mer. Igår satt hon och fipplade med PIN-kodsfunktionen så pass att hon låste hela mobilen och jag behövde PUK-koden för att låsa upp eländet igen ... Tack, kundtjänsten på Tele2!

Så tyvärr - alla fans av Livias nydanande mobil-action-konströrelse (Camera Obscura) - inga fler bisarrfilmer skickade till fel personer. Vi får se vad hon hittar på härnäst istället.

Trevlig (hångel)helg till alla!

Veckans TO DO-list

Jag saknar nog arbetslivet lite (mycket). Kanske framför allt chefens praktiska TO DO-listor, som han oförtrutet mailade ut. Eftersom jag är min egen (och Livias) chef nu så får jag skriva listorna själv.

TO DO-lista, vecka "?" (i alla fall slutet på oktober):

• Gå på dagisvisning - torsdag & fredag. (Kom ihåg: Ställ intelligenta och intresserade/intressanta frågor så att de minns oss, och Livia därmed kanske kan komma före i kön.)
• Kl. 14, torsdag: Gå till Virvelvindens skola och "göra en pudel" i matsalen. Husmor är rasande på oss som ordnade klassfesten igår. Någon hade tydligen använt pentryt. Och skurit upp en ananas!!! (Kom i håg: Inta krypande, ursäktande hållning. Ta med blomma.)
• Städa badrumsskåpet. Innehåller 2 kubikmeter av lämningar från fem års hudvårdsproduktshamstrande. Borde få en feng shuist att rulla bak ögonen i ögonhålorna. Det vill vi inte vara med om. (Kom i håg: Slängslängsläng!)
• Fredag, kl .17 - gå på en timmes himmelsk fotvård. (Kom i håg: Läs så många skvallertidningar du hinner, svara enstavigt på fotvårdarens babbel, inta ursäktande och lögnaktig hållning: "Jo, jag har visst smörjt in hälarna varje dag sen sist!?")
• Helgen: vrålhångla med J - i varje tänkbart läge. (Kom ihåg: Snart är det vardag igen.)

Brain meltdown

I kväll ska Virvelvindens klass ha en liten fest (med FN-tema) och eftersom jag är en av klassföräldrarna så är det en del förberedelser att fixa med. Så jag skrev en kom-i-håg-lista:

Köp & ta med:
Tejp
Pennor t tipspromenaden
Bröd
Smör
Tomater
Mozzarella
Basilika

Ta med:
Vinstboken med band runt (+ påse)
Hushållspapper
Virvelvindens "Italienkläder": Kavaj, rosa t-shirt, solglasögon
CD-spelare
Skivor: Eros, Kibariye, Euroschlager?

Skriv ut & ta med:
Tipspromenadlappar, fyll-i-lappar + facit + kom-i-håg-listan

För sjutton - det är riktigt illa om man skriver upp kom-i-håg-listan på själva kom-ihåg-listan! Det är ganska oroväckande att jag anförtros uppdraget att ordna delar av en fest. Hur ska detta sluta!?

Mitt spännande Hollywoodliv

Haha - jag har nog sett för många action- och terroristspäckade filmer på sistone ... Gick och plockade upp posten i tamburen och hittade ett mycket mystiskt paket. Lite knöligt och med Hong Kong-frimärken. Ingen tydbar avsändare. En bomb! tänkte jag. Eller mjältbrand! Varför just till mig?

När jag vidtagit försiktighetsåtgärden att sätta ner babyn på golvet först, öppnade jag och fann till min stora förvåning: min högst beställda vara från eBay - min lattehållare!

(För er som inte vet vad det är: en drickahållare till barnvagnen.)

I dag är människan gladare

Man är inte mer än människa. Och ibland lyser de mindre smickrande sidorna fram - som i mitt kryptiska inlägg igår, färgat av ful, gröngul avundsjuka och ett stänk bitterhet. Det är inte min stil att radera inlägg i efterhand, men jag har god lust.

Idag är en annan dag - för att nästan-citera den missförstådde schlagerkungen Christer Björkman - och allt känns lättare. I like Tuesdays! Mammapromenad. Vi har funderat på att träffas inomhus och låta kiddisarna lattja på golvet och lära känna varandra mer fysiskt - men än så länge framhärdar vi med våra promenader. God motion och mycket mammaprat, även om barnen oftare och oftare hänger ut från vagnarna åt olika håll och vrålar av leda. Förmodar att vi snart når en skärningspunkt då promenaderna är ett minne blott.

Livia lever livet övervägande lycklig - just nu med hjälp av sina nya maraccas. Det är klart man blir glad när man har så snygga grejer att jobba med (se bild).

Jag gillar rekord: Jag har förmodligen Stockholms sämsta mobilkamera. Borde använda de andra, riktiga kamerorna istället.

Mental allergi

Kan hon bara lägga ner?

Utan vidare kommentar.

En fotograf är född ... och en livslång oro för otillbörlig exponering

Hennes käraste leksak är min mobil. Ibland får hon hålla på och greja med den relativt oövervakad. Det har medfört att jag fått kontakt med gamla arbetskompisar (som Livia råkat ringa upp) och att vagt bekanta fått obskyra, gutturalt stavade SMS. Dagens nyhet är att hon hittat kamerafunktionen. Se hennes första bild här brevid. Helt OK komposition och ljus-tänk för att vara 11 månader, tycker jag.

Efter att hon tagit den bilden råkade hon dessutom skicka iväg en 1,5 minuter lång video på mina fötter i rosa tofflor - till familjens advokat ... Kan bli farligt det här.

Uppåttjack

Med en snorig Lyckokyckling i knät hamnade jag i TV-soffan (hoppsan!). TCM visade Anchors Aweigh (Säg det med en sång). Hur hade jag kunnat glömma att jag älskar såna filmer? Gene Kelly i full prakt hoppsandes omkring i en vackert kolorerad Hollywood-värld, då och då utbristande i spontana sång- och dansnummer. Har jag undertryckt en väldigt viktig del av mig själv när jag förnekat den kärleken? Måste genast ta itu med detta identitetsproblem genom att frossa i filmer som Singing in the Rain, Mary Poppins, Wizard of Oz. Icke att förglömma svensk films högvattenmärken: filmerna med Sickan Carlsson och Hasse Ekman (mon amour) - där en av favoriterna är Sjunde Himlen.

Hasse - hade jag varit 60 år äldre (och du inte död) ... då du!

Nätdimman skingras

... och en ljusglimt syns vid den virtuella horisonten! Jag har hittat något att göra på Internet: ebay. Jag TROR faktiskt inte att jag kommer handla så mycket - men jag kan sitta länge och klicka mig fram bland förunderliga varor som finns att få hemskeppade ... Trädgårdsdvärgar, maskeradkostymer för bebisar, konstgjorda rosenbuskar, peruker till hundar, böcker om allt och lite till. Konsumtions- och populärkulturbrus när det är som bäst!

Skillnader i fascinationen över dörrar på glänt

Det fanns en tid i mitt liv då jag hade intrikata internationella kontakter. Det var i sanning en uppgiven och frustrerad tid - eftersom den jag egentligen ville ha inte var tillgänglig då. Så jag försåg mig med några tröstpris; tröstpris som jag länge höll kvar kontakten med - för under lång tid visste jag inte hur mitt liv skulle gestalta sig ens veckan efter. Då var dessa kontakter - dessa dörrar på glänt - livsviktiga för mig. Som möjligheter till omedelbar bekräftelse. Som löften om att livet kanske kunde fortsätta någon annanstans, i värsta fall ... Nu är ju allt annorlunda. Men ett av tröstprisen - Geschäftsführern - hörde precis av sig och vill bjuda på invigningsparty då hans företag ska öppna ett Sverigekontor. I samma stund som jag får hans SMS så vet jag att jag inte kommer gå på den festen. Jag har givetvis inget behov av den dörren längre. Visste inte att han hade lämnat den på glänt. Härmed stänger jag den för gott. Jag vet utan tvekan att jag har mitt liv med J nu.

Livias liv går just nu väldigt mycket ut på att hålla koll på när dörrar till spännande ställen lämnas på glänt - kylskåpet, skafferiet, badrummet, Virvelvindens rum, gästtoaletten ... Om hon hinner dit på sina trinda små ben så är himmelriket nära. Ibland låtsas vi glömma att stänga en dörr, låter henne pinna in i skafferiet och sitta där på golvet och bara vara lycklig. Hennes fascination över halvöppna dörrar är helt klart mer sund än min var förut.

Nättrött

Jag har försatts i ett märkligt tillstånd; aldrig tidigare upplevt på mina breddgrader ... Internetapati. Jag läser min mail (på alla mina fyra olika adresser) och kollar mina favoritbloggar - men sen tar det stopp. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med Internet sen. Det är tomt i skallen. Jag hoppas det går över, innerligt.

Höstlunk

Den är rätt soft, denna allt mörkare och murrigare raksträcka mot julen ... höstlunken. Ett löst hållet schema styr min och Livias tillvaro - måndag: ensampromenad runt Djurgården med "Knattetimmen" i öronen (mammas). Tisdag: mammakompisträff. Onsdag (varannan): babysång på biblioteket. Torsdag och fredag öppna för spontaniteter. Riktigt bra dagar så lyser solen på alla orangea träd, luften är hög, klar och kall och man kan inte annat än njuta. Om det regnar kan man stanna inne, utan att skämmas för det (man kan ju alltid ljuga för pappan och SÄGA att man har varit ute på promenad oavsett ruskväder). Då tänder vi ljus, dricker kaffe (mamman) och myser genom att till exempel dra ner alla fjärrkontrollerna på golvet (Livia).

När vi är hemma skrotar Livia runt på golvet och lurpassar på att kylskåp, skafferidörr eller badrumsdörr öppnas ... Hon pratar och skämtar rätt mycket just nu. Hon går mig på nerverna ibland och vi skäller på varann. Men vi blir sams igen. Jätttesams. Och som hon äter!

Den här hösten är min och Livias och aldrig kommer den åter.

Lyckokycklingens favoritmat:

Lammfärs (kokstekt)

Mos kokat på lika delar potatis och sötpotatis. Hackad vitlök samt saltfri buljong (hälsokosten) i kokspadet. (Spadet hälls av och rotsakerna grovmosas med grädde och en skvätt rapsolja + lammfärsen.)

Dagen D

Vi var ju i Normandie, och då givetvis på en av landstigningsstränderna - Omaha Beach. Promenerade runt, begrundade historien, människors öden. Lågmälda. Respektfulla. Det är en mäktig syn: Den amerikanska kyrkogården med sina 9000 vita marmorkors i snörräta rader. Men det som grep mig starkast var ett kors i utkanten. Jag vet inte vem som ligger där men eftersom hans kors står ute i hörnet - mot den vitputsade villan och grönskan runtomkring, det vanliga livet - föreföll det mig som om han nästan klarade sig. Och det är ju jättesorgligt.

Hemma hos oss är det Dagen D på ett betydligt lättsammare sätt; i kväll ska Virvelvinden och jag äntligen får gå på Idol-inspelning på TV4. Som han längtar - det härligt att se. Livfullt.

Stort och smått. Glädje och sorg. Det är ju så det är.

Nyrest

Himla trevlig resa. Sjyssta hotell, god mat, goda drycker, mys med nya släkten. Faktiskt trevliga infödingar(!). Livia sov i sin vagn alla middagar(!). Två under på raken.

Några aha-upplevelser:

• Bayeuxtapeten var oväntat underhållande – inte bara värd att se för att den är 1000 år gammal. Imponerande samtidigt som burlesk. Jag fnissade alla 68 metrarna.
• Alla vackra hus. Runt en krök utanför Creully dök det plötsligt upp, huset vi ska bo i när vi blir äldre. I detta liv eller nästa.
• Måste komma ihåg att sluta beställa in maträtter vars ingredienser jag inte kan översätta. I detta fall var det Andouillette jag föll på. Smakade rentutsagt helvete.
  

På hemresan fick SAS så många minuspoäng att jag snart bojkottar dem också (Ryanair är bannlysta sedan förut). Planet överbokat. De uppmanade två personer att byta till senare plan (= nästa dag i detta fall). Tiden gick. Vi fick inte boarda. Jag började känna mig gisslantagen, med en alltmer övertrött (= skrikande) Livia i famnen. Till slut anmäler sig ett killgäng som frivilliga att bli akterseglade. Men de är fyra stycken och SAS’ "erbjudande" gäller bara de två platser som är överbokade … Nya förhandlingar. Killgänget (TACK, hjältar!) offrar sig och två av dem stannar kvar. Funderar på om SAS överbokningar/utpressning/kvarhållande kan falla under ”olaga frihetsberövande”? Någon jurist som vet?

Snigelpaus

Nu mina kära vänner försvinner jag över helgen. Vi ska till Normandie och vältra oss i kulturella kvarlevor från en vackrare tid, samt krafsa i sanden på Omaha Beach. Äta ostron, sniglar, möglig ost och andra skumma delikatesser, dricka calvados, bli nonchalerade/förolämpade av infödingarna ... Det vill säga, helt enkelt RESA. Vilket är lika med att leva. See you soon!

Inredningsmiffona kryper till korset

Visst ska väl en riktig kvinna kunna inreda sitt eget hem på ett smakfullt sätt ...? Det är i alla fall den alltmer tyngande tron jag har haft sedan vi flyttade. Men nu erkänner jag: Det är helt omöjligt att få någon rätsida på detta hav som är mitt hem. Det dyker ständigt upp nya katastrofhörn och rumslösningar som skulle kunna få Feng Shui-trogna att börja kräkas på ett Exorcist-likt sätt. När dessutom J vill vara delaktig i alla beslut så är det bara att ge upp: vi kommer ingen vart. Vi måste ha hjälp!

Och hjälp får vi. Kvittrande Marita kommer som en frisk höstvind och flyger genom rummen ... Ser. Pekar. Tipsar. Utan köptvång. Det är ju enkelt detta ...!

När hon flugit vidare står vi omtumlade i hallen, med en lapp med en tid inför nästa vecka då gardinmätartjejen ska komma. (Hon får saker att hända, Marita. Att hitta någon att sy gardiner hade tagit oss minst ett år. Till.) I huvudena har vi massor av bilder av hur våningen skulle kunna se ut. Men på ett osökt sätt så kommer nog transformeringen börja med att vi köper den där blekrosa Howard-soffan.

Summa summarum: Småsur

Festen med exet gick rätt bra. Men allt som har med henne att göra ÄR ganska traumatiskt. Massor av trista minnen väcks till liv och måste ventileras med J – som inte vill ventilera alls. Hmmm. Har haft bättre helger. Jag är duktigt trött på hela ex-paketet. Hon måste flytta ut ur vårt liv och det börjar med kartongen med deras gamla bröllopsbilder(!). Den ska bort.

Pissig dag

Sömngångartrött. Livia far omkring som en genmodifierad iller - rycker i sladdar, tömmer papperskorgar, bänder upp öppna spis-spjället så askan flyger runt i luften. Hon vägrar äta mer än miniportioner och gnäller sen på ett hungrigt sätt. Vi går ut på stan; jag hittar inte det jag ska köpa, allt är fult och för dyrt eller för billigt. Livia börjar vråla, vi går hem och försöker äta mellanmål. Det är tråkigt. Vi går och lägger oss och försöker vila. Det är väldigt svårt att sova när man är tio månader och sprätter runt i sängen som en gräshoppa. Får ligga i sin säng i stället. Skriker - med vissa avbrott för att snällt låta sig klappas på huvudet - i fyrtiofem minuter. Jag har inte druckit kaffe än. Till slut tar jag upp henne och vaggar henne i famnen (en aktivitet hon inte har accepterat sedan hon var två månader). Hon snyftar dramatiskt ett par gånger och somnar som klubbad.

Nu kan jag dricka kaffe.

Ex-faktorn – No more drama

Alla har dem, och alla hanterar dem olika. Exen. Vissa träffas och lunchar, vissa tål inte varann, vissa tassar på tå för att inte såra, vissa låtsas att den andre inte finns. Jag har varit med om alla dessa varianter, med mer eller mindre lyckade resultat för den pågående relationen.

Jag orkar faktiskt inte dribbla längre. För mig är det EN sak som gäller nu: Avdramatisering. Egentligen är det inte mina ex som är problemet; för mig är de just ex som jag valt att inte längre vara tillsammans med. Det är hans ex som spökar.

J:s ex och han var tillsammans i över 10 år. De har gemensamma vänner som också blivit mina vänner. Det tackar jag för. Däremot är jag lite störd över J:s och exets fortsatta kontakt och deras luncher. Visserligen – han kommer ju hem till mig sen. Det är ju vi nu. Men det skaver någonstans … förmodligen på samma ställe som där det känns för honom när jag har kontakt med någon man från förr. ”Vad är människan ute efter ...?”

Till helgen ska vi alla tre drabba samman på en fest, J och jag – och hans ex. Nej, nej – ingen sammandrabbning var det ju. No more drama. Det går bra, intalar jag mig. Faktum är dock att hon nog anser att jag, oförtjänt, fått det som borde tillhört henne. Och jag anser att hon stod i vägen för min lycka ganska länge. Men nu är nu. Hon har gått vidare. Jag måste bara se till att vara rackarns snygg (och blunda för mördande blickar och parera flygande dolkar – eller martiniglas).

Det är vi nu. Han och jag. Exen är just ex …

Grön puré

Plötsligt finns den där: Ekologiska Barnmatsbutiken. Det är klart jag går in. Och det är klart jag shoppar loss. Det finns ju liksom inga motargument när en snäll person står och vill sälja ekologisk puré utan socker, men med smak, för min lilla lyckokyckling att äta. Någon sorts risifrutti med äpple- & kanelsmak.

Det är klart jag går tillbaka och köper halva lagret. Det handlar ju mer om att Livia glupar i sig den och gillar den benhårt, snarare än att den är ekologisk. Fast det är ju en bra bonus, förstås.

Rekommenderar ett besök! Och ett provköp av ovannämnda puré. Om ni har barn i den åldern. (Fast det händer att jag mumsar i mig en bägare ibland också. Den är ju ekologisk.)

Oväntad shoppingkompis

Min bror är två år äldre än jag, har alltid varit en sportkille (medan jag är tjejen som satt inne med ritblock och böcker). Han är snäll och sjysst och alltid på språng. Jag har aldrig liksom fått audiens hos honom - tid att umgås, komma inpå livet.

Nu, sen sommaren, bor han två trappor upp i vårt hus och vi ses plötsligt hela tiden. Speciellt på fredagar för då är han ledig. Idag har vi fikat hos honom (han dricker inte kaffe men är barnsligt förtjust i att göra kaffe åt andra i sin superduperkaffemaskin) och sedan gick vi och fyndade på BOSS' utförsäljning tvärsöver parken. En ny shoppingkompis - lite oväntat.

Även Livia är förtjust. Hon kan inte se sig mätt på vare sig honom eller hans högst intressanta hund, Mira. Min bror är nämligen något av en barnmagnet - alla småttingar älskar honom. Och hunden ... för vissa räcker det att vara hårig, vänligt ordlös och gå på fyra ben för att göra succé hos Lyckokycklingen.

Vikten av att komma bort

Jag har aldrig upplevt samma befrielse förr - som nu i helgen då J och jag gjorde en Här och nu och lämnade Livia hos faster och farbror och drog till Strängnäs för att sova. Nja, inte bara sova förstås. På det något bedagade hotellet badade vi (fnissande, i ett dånande) jacuzzi, drack inkluderat bubbel, gonade oss framför öppna spisen och hade sedan en sån där vråltrevlig middag - bara vi två. Lagom på snusen somnade vi klockan 11 och sov hela natten.

Ett dygns bara-vuxen-liv gör under för tvåsamheten mitt i familjekarusellen.

Djupdykning i verkligheten

För två veckor sedan rodnande brud - i dag hanterar jag TVÅ livliga 10-månaders. Mammakompisen ska flytta så jag bidrar med barnpassning så inte lilla E. hamnar under en flyttkartong. Det går ganska bra - just nu sover de - men man vet att man lever. Innan de somnade bitchade de runt på golvet och kivades om samma leksak (redan!). Jag sitter redan och försöker tänka ut hur matningen ska gå till ... Det gäller att hela tiden ligga ett steg före, med tanke på att man är i numerärt underläge.

Tideräkning E. Br. (Efter Bröllopet)

Nu är det gjort. Vi har stressat, fnissat nervöst, bröllopsriggat oss, tagit en styrkesmutt ur fickpluntan och njutit oss igenom vigsel och ett härligt party efteråt. Det skulle kunna kännas tomt, men det känns bara rikt. Rikt på minnen, skratt, pirr och upplevelser.

Det blev inte alls som jag hade trott – utan bättre. Och den mest överraskande delen i det hela: jag var alls inte nervös i kyrkan. Jag bara njöt av musiken vi valt och prästens ord om kärleken och äktenskapet. Och den plötsliga insikten vid altaret: det gamla ”singeljaget” som jag ömt vårdat minnet av och ibland längtat lite tillbaks till – poff! Borta. Nu är det VI, han och jag. På gott och ont. I vått och torrt. I glädje och sorg. Dörren till det där gamla är stängd nu. Äntligen.

Jag njöt också av det magiska i alla man tycker om stod där i kyrkan och väntade på oss, hade klätt sig fina och ville fira allt med oss. För ett firande blev det: Från lite sofistikerat bubbelmingel, via en uppknäppande förrättssnaps, gulliga tal, kaffe- & tårtamys och med ett avslutande vråldisco.

Och nu är vi gifta. Förvånande nog är skillnaden betydande. Han är min man. Jag hans fru. Inga omskrivningar som partner, kille, sambo (har aldrig gillat det ordet!), fästmö ... Bara man och hustru. Så enkelt, till sist.

Och ni som råkat se tröttmösseintervjun i TV4 om min brudbukett – buketten (se bild) blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag är nöjd ändå. Egentligen – vem bryr sig om det är några rosor för mycket och några gröna blad för litet? Den var något att hålla i handen när jag gick uppför altargången. :-)

Nyhippad

Som en blixt från en klar himmel slog de ned på mig igår - möhippekompisarna!

Det spelade liksom ingen roll att de styrde ut mig i töntig orienteraroutfit eftersom de hade lyckats pricka in allt sånt jag länge velat göra: Bågskytte (jag var definitivt sämst - men hade nog absolut roligast), sminkning med lösögonfransar och kastmärke (har aldrig ens vågat försöka själv) och magdans (jag är ungefär lika böjlig och rytmisk som en bokhylla - men nyfiken. Och jag tror faktiskt att min rygg mådde bra av dansen!). Sedan härlig orientalisk buffé och en målande kavalkad av "män jag mött" ... Med ens framstod jag som en riktig mansslukerska och det var ju lite uppiggande.

Så roligt jag hade - tack alla snälla, smarta, snygga, roliga och coola kompisar!

Jag är numera även känd från TV. Imorse kl 08.50 stod jag i Ulriksdals Slotts orangeri och uttalade mig om brudbuketter. Det hade jag aldrig trott - att mina två minuter i rampljuset skulle handla om just ... brudbuketter :-)

Jag vill tacka ...

Hej mitt i semestern! Hittills denna första bebbissommar med Livia har det mesta gått bra - förflyttningar, nya sovställen, förändrade matvanor. Delvis för att Livia är en ganska enkel unge men också tack vare vissa livsförenklande uppfinningar:

• Elektroniska babyvakten (av Livias pappa kallad Fjärrkontrollen). Utan den inga mysiga pratnätter på Italienska uteplatsen, inga små kvällsturer till badberget ...
• Majskrokar. Överdimensionerade ostbågar utan salt och ostsmak. Eminenta humörhöjare för liten, glupsk och otålig kökskompis.
• Andra mosboken. Inspirationskälla för mig som tar mina första trevande steg som babymatskock (efter det traumatiskt långdragna köksbygget). Genialiskt namn. Tack Suzz!
• Våtservetter. Ni hajar.

Den tiden på dygnet som Livia inte är en lätthanterlig bebis är tyvärr nätterna. Hon är galen. Vi blir galna. Hon skriker i mardrömspanik och verkar, när vi väl bevekats att lyfta över henne till oss, träna för den svenska uttagningen till "OS för ormmänniskor" med sina liggande krumsprång. Somnar gärna om med en fot i min halsgrop och ett vasst finger i sin pappas ögonhåla. Tips för nattro någon?

Dessutom har vi denna sommar hesökts av det ambulerande spöket Virvelvinden. Han går i sömnen. Kan bli ganska skrämmande i italienska slottstrappor nattetid till exempel.