Idag har skaffats

Ny vana. Träning. Helt oflashigt på Röda Korsets sjukgymnastik. Ingenstans annars får man så entusiastiska hejarop från medtränarna (Leif, 83, i rullstolen)
Ny fin blus. Faller fint. Perfekt färg. Urringad. J likes.
Ny digitalbox med inspelningsfunktion. Var har du varit hela våra liv?

It's a dirty job, but someone's got to do it

Tantaloran kommer och hämtar en sirlig, stor och grön herdinnekorg som blev över efter Loppisen. Vi har sällskap över Ö-torg - hon och jag och korgen. Tantaloran visar sig vara en hejare på kändisar - såna där doldiskändisar (från näringslivet och sånt). Herregud - jag kommer aldrig våga gå ut igen. De vimlar ju! Vi knatar över torget med korgen. Börje Salming hägrar inne på Lisa. Givetvis. Vi kikar nyfiket in på alla blonda människor med stora solglasögon som lojt halvligger i loungen och sippar på vad som ser ut som daiquiris. "Herregud", undslipper jag mig. "Har inte folk jobb att sköta!?". Vi stretar vidare med vår sirliga gröna herdinnekorg med ett skirt band som vajar i vinden. (Osökt kommer jag att tänka på ett visdomsord jag läst hos fru von Tän: "Man ska inte kasta sten i egen kuvös". Eller hur det nu var.)

GLÖM INTE: Veckans höjdpunkt Donald Sutherland som mr Darling i DIRTY SEXY MONEY i kväll på kanal 5. Sitter klistrad som aldrig annars.

What the F?

Jag är uppenbarligen inte frisk ännu. Hallucinationerna fortsätter. När jag 20 minuter efter det senste inlägget pep ut genom porten för att hämta Livia på dagis så stod Björn Gustafsson där och hängde.

Och på vägen hem från dagis svischade vi förbi Ian Wachtmeister. Han var parodiskt nog rivieranbrun i nyllet och stod och höll ett par cateringtråg med snittar. Såg ut som han väntade på någon. Hoppas inte på Bert. Då bleve det inte många snittar kvar.

My fancy hood eller My mysterious disease ...

Örat mot marken: Intressant att leva

Jag måste vara helt frisk nu. Not a celebrity in sight.

MEN: intressant rojalistiskt lunchskvaller om oäkta barn från runtikring i världen. OCH: på bussen hem en målande vittnesmålsskildring om svartsjukedrama (med polisingripande) mellan två Stureplansbimbos; att ragga på fel killar samt i samband med detta hälla rosévin på småväxta och ettriga blondiner är tydligen något man inte ska göra. (Antecknar detta i min kom-i-hågbok).

Lassie anfaller?

Kusinen kom ut ur hissen och vi gick in i dimman. Hela långa helgen har vi varit sjuka i omgångar. Magsjuka, feber, ont överallt. Sovit som murmeldjur så fort tillfälle givits. USCH. Men nu har det ljusnat. Livia åter på dagis. J på jobbet. Jag utsläppt på grönbete.

Vet inte om jag hallucinerat de senaste dagarna men jag har sett osedvanligt många kändisar. I söndags parkerade sig Brolle Jr med fotsid leopardklänningsflickvän brevid oss på en uteservering. Tyvärr valde Livia (vi trodde att hon var frisk då!) att i den stunden kräkas ner hela vagnen så jag tror inte deras aptit blev något vidare. Igår såg jag Eric Gadd smyga runt i haremsbyxor vid hörnet Kardellgatan/Sturegatan och Fares Fares stegade myndigt förbi min port. Om jag vore förföljelsemaniskt lagd så skulle jag kunna se ett konspiratoriskt mönster. Men jag är bara glad att ha blivit frisk. Nu ska jag ut på stan. Blir jag skuggad av Izabella Scorupco elller approcherad av Clint Eastwood så lovar jag att höra av mig.

Förvrigt så kan jag inte låta bli att undra hur Brolle Jr ser ut när det regnar.

Mamma vet bäst!?

Igår stannade hissen i vårt hus mellan två våningar. Tyvärr satt Brorsdotter H med kompis i den. De ringde till H:s mamma, tillika min svägerska, som kom ut i trappuppgången och såg dem sitta där i gallerburen mellan plan 0 och 1.

När Mamma Svägerska sedan ska in och ringa hissjouren ropar hon över axeln till tjejerna i hissen:

- Jag går in och ringer. Sitt kvar! Gå ingenstans.
Brorsdotter H: "Öh? Nä."

Herregud. Jag skrattar än!

Supertisdag med fläsk

Loppisen i söndags bjöd på en del guldkorn (förutom de materiella jag redan redogjort för).

En tant i 60-årsåldern står och betraktar en väska som jag har på mitt bord. En ganska anskrämlig väska fylld av applikationer, jättepärlor, tingel och tangel.

Hon: "Hur mycket ska du ha för den här?"
Jag: "20 kronor."
Hon: "20 - det var dyrt!"
Jag: "Tja, 10 då?" (Jag vill verkligen bli av med väskan. Plan A är att sälja, plan B är att skänka den till dagis, men jag är orolig för kvävningsrisken p g a alla förbannade applikationer. Plan C är att slänga.)
Hon: "10 kronor! Så billigt vill jag inte köpa. Tänk om det är barnarbetare ...?!"
Jag: "Ja - den kostade ju inte precis 10 kronor när JAG köpte den, så det är nog ingen fara." (Och om du tittar dig omkring, pappskalle, så ser du att hälften av alla loppisförsäljare är barn ... Barnarbetare.)

------------------------------------------------------------

Tisdagen har hittills bjudit på lunch med Fontänskan och Anonyma Karin. På ett ställe som var så fantastiskt att jag inte yppar namnet. Tisdagar raggmunk med fläsk. Torsdagar ärtsoppa och pannkaka. Fin gammal inredning. Uteservering finns. Det enda som inte finns är för mycket folk. Super.

Livia visar oroväckande svaga tendenser till att försöka lära sig läsa eller ens räkna. Så på väg till lunchen passade jag på att köpa en bordtablett med alfabetet på. (Nej - för att den var söt! Och för att vi behöver en tablett till hennes grisiga måltider.) Hon gillar när man räknar på fingrarna: 1 - 2 - 3 - 4 - 5. Men jag tror att det mest beror på att fingrarna fladdrar roligt.

Om 45 minuter ska vi på vårt första utvecklingssamtal på dagis. J flaggade för att dagisfröken Alice är lyrisk över Livia, eftersom hon är "glad och trevlig och INITIATIVRIK". Också en omskrivning för "BUSIG"!?

Ikväll blir det ugnsbakad lax med asiatisk glasnudelsallad. Och kanske den där Catenan som jag aldrig öppnade i fredags. Vi måste väl fira att the Shoe Queen/kompis H kinesar hos oss just nu!

Jag har hittat kameran

Nyss hemkommen från examensvisning för Nordisk Designskolas elever. Min begåvade och modiga kompis H går där. Jag åkte dit med polaren Mumli och hennes bebis, den ständigt förvånade (?) och bedårande baby M:

Jag gillade speciellt en kollektion med stickade kläder. En oversized, rosa, snedknäppt och draperad kofta. Fantastico! Men ingen anledning till oro, go' vänner. Detta kommer aldrig bli en modeblogg!


-----------------------------------------------------------------

Väl på hemväg hämtade jag upp Lyckokycklingen som var på bolagsstämma med sin pappa. Hem och i säng med henne. Sedan var jag bara tvungen att stå ett tag i den nedgående solens sken och glädjas åt mina loppisfynd ...

Numero uno - egentligen var den min hela tiden ...men jag hatade den när jag först hittade den i källaren. När den kom upp på gården såg jag den bokstavligt talat i ett annat ljus och jag beslutade mig för att behålla den. Den ska snart begåvas med en ny ram. Tills vidare hänger den här:

Och Numero Dos! Ett litet mästerverk som jag bytte till mig av Tantaloran (mot en trasig men söt målning gjord av min farfarsfar som egentligen var professor i hud- & sällskapssjukdomar). Hur som helst- jag gillar den skarpt. Ska bara få J att falla i farstun också :


Klart slut från Containerråttan, tillika Modeoraklet.

Loppisens baksida

I går gick den av stapeln - Loppisen! Vi hade tur med vädret och en ganska jämn ström av nyfikna besökare. Alla verkade gå med vinst, utom jag. Jag köpte för mycket grejor av de andra, och formligen hamstrade lotter (i lotteriet där 1:a-priset utgjordes av en upplevelse, skänkt av Box Experience). Jag vann inte - däremot kammade Livia av alla människor hem 2:a-priset (en delikatesskorg, skänkt av Tantaloran).

Jag försökte ju sälja möbler. Kanske inte direkt det man spontanshoppar på söndagspromenaden. Men en stor tavla och en fin, liten knubbig trapp-pall fick jag iväg i alla fall. Till trevliga hem och ordnade förhållanden.

Jag är lite för snäll ibland också - vilket talar mot min framgångspotential som säljare. Virvelvindens lilla kompis Betty fick köpa min DKNY-väska för 19 kr (jag betalade 1000 kr på rea). Men 19 kr var å andra sidan alla pengar hon hade.

Kul hade vi!

Trots att någon i ett obevakat ögonblick norpade hela kassan för våffelförsäljarna ...! På en barnloppis! Vart är världen på väg? Tangerar infernaliskheten hos den som häromveckan rånade en majblommeförsäljande liten scout på hela hans kassa. :-(

Solsidan upp

Idag är det APANAGE! Typ lön alltså. WIIIOUUU! Och på en fredag och allt. Och sol. Det blir nog en flarra Catena mot kvällningen för att fira dessa lyckliga sammanträffanden!

Kom ihåg att planera in ett loppisbesök på söndag 12-16. De av er som kommer får en guldstjärna. Och chans till riktiga fynd!

VM-mästarinna

... i Velighets-Mästerskapen 2008. Kanske blir jag copy igen ett tag. Känner mig i starkt behov av professionellt ansvar & framgång. Vet inte om det räcker att stå och måla för kråkorna just nu.

Men A i Långbroparken har fortfarande en vinnarlunch att casha hem. Den är inbokad.

---------------------------------------------

M.EHR - du måste sluta tracka mig för bilden! Pronto. Annars kan jag ju ALDRIG byta.

Et tu, Märta Stewart

I kväll blir det crispies. Husmors-Jante morrar på axeln, men jag framhärdar. Det ÄR gott. Och nog det enda pre-fab som jag serverar hemma (jaja, några attans köttbullar slinker väl fram ur frysen då och då).

Tävlingen avgjord!

Vad-ska-jag-göra-när-jag-blir-stor-tävlingen är nu avgjord. Jag har i princip bestämt mig och den som först kom in med den rätta lösningen var: A i Långbroparken (truddeluddilutt = fanfar)!

(Hennes motivering:
Du ska självklart satsa ett halvår på dina projekt! Ge det en chans helt enkelt. Måla, skriv och var kreativ. Antagligen lyckas du och då är det bara att fortsätta. Skulle det mot förmodan inte funka kan du ju hoppa på något annat sen. VÅGA SATSA!)

Ja! Snart är det dags för kreativitetskanonen att brisera. Men för att illustrera min genomgripande förvirring, alla kloka ord till trots, så kan jag berätta att jag för 5 minuter sedan skickade in ansökan om ett 50%-jobb som copywriter ...

A i Långbroparken: Vinnarlunch vid tillfälle? Kanske i Humleparken? Eller i krokarna.

LOPPIS!

När: söndagen 27 april kl 12-16
Plats: på min innergård
Varför: till förmån för Virvelvindens klassresa. På vår loppis hittar du: En salig blandning av källarskatter, nästan nytt, hembakt, lotteri, överraskningar, fult & snyggt ...

Alla som vet var jag bor är välkomna att låta nyfikenheten övermanna sig och komma och fynda!

Klagomuren, del II

Det har inkommit ett nytt klagomål. På gårdagens inlägg om klagomålet nr 1. För er som inte orkar öppna kommentarsfältet i förra inlägget:

"Fel adverb (du som säger att du alltid väljer rätt ord). Jag sade inte ARGSINT att du såg jätteplastikopererad ut på bilden. Möjligen SKARPSYNT. Efter 13 års positiva erfarenheter av dig vet jag ju hur du ser ut - det vill säga väldigt snygg, men inte som på bilden. Alls. Men du får givetvis välja vilken bild du vill. För övrigt gillar jag bara hur "sillisar" SER UT, inte hur de känns. /Förorättad M.EHR."

Mitt svar:
"Mina öron hörde nog en viss hätskhet i ditt uttalande, M.EHR. Kanske var det också skarpsynt det du sa. Men NU kan jag ju inte byta bild på ett tag - även om jag skulle vilja! :-)

Jag vet inte om du kan kalla dig förorättad. Kanske lite grann missförstådd. Eller raljerad med? Men du vet att jag gillar dig skarpt, hur argsint jag än tror att du är!

Vi kanske ska luncha allihop: anonyma Karin, anonyma M.EHR och Ankie! För att riktigt grotta ner oss i detta med utseendefixering/yttrandefrihet/konstnärlig immunitet eller vad vi nu pratar om!"

Jag gillar honom, delvis för att han är så välformulerad. Faktiskt den mest välformulerade jag känner. Och en litenliten debatt - det gillar jag. Som sagt var devisen: Alltid roar det någon!

Klagomuren, del I

Det har inkommit ett klagomål. Det är den inte så anonyme herr M.EHR som beordrar ett byte av min bild här till höger.

"Du ser JÄTTEplastikopererad ut!" säger han argsint. (Försöker dra mig till minnes om han någonsin tidigare uttalat sig negativt om plastikoperationer. Han gillar ju sillisar.)

Jag säger som många misstänkliggjorda och missförstådda vurpingar före mig: "Men jag ser ju ut så där! Ungefär."

Nu skyller jag kanske inte några FF-kupor på en graviditet för 10 år sedan (som Anna Nicole) - men kanske att något konstnärligt filter i Photoshop har dragits lite grann till sin maxnivå. Därav no-nose-big-mouth-high-cheekbone-effekten.

Jag vill se glad och vulgär och glamorös ut på min bild. Förmodligen bevisar M.EHR:s ilska att jag lyckats i mitt uppsåt. Kanske bör jag därför än mindre fundera på att byta bild ...?

Direkt från Märta Stewarts mun:

Kan förövrigt upplysa de besökare som vill åt mig för mina kulinariska kunskapers skull att jag piffade upp gårdagens vardagstrista köttfärssås med puy-linser (avsköljda från burk). Blev vrålgott. Åt det till lunch idag med, med ytterligare linser till. Tänker lägga det på min mat i kväll också.

Jag hoppas verkligen att intresseklubben antecknar.

Jag antar utmaningen från fru Fontän

• TRE namn jag går under: Mamma, Anna & Älskling
• TRE saker som skrämmer mig: Oregerliga fyllegubbar. Att tänka på att det kan hända barnen & min man något ont. Att livets enda säkra faktum är döden (det skrämmer mig inte direkt - men gör mig sorgsen).
• TRE saker jag har på mig: jeans, örhängen (alltid), behå,
• TRE sanningar: Jag är väldigt nöjd med min förmåga att hitta rätt ord i olika sammanhang. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad folk tycker om mig (fast jag blir ju glad när människor jag tycker om gillar mig tillbaka!). Operationen jag ska genomföra handlar om att ta bort onda åderbråck.
• TRE saker jag verkligen vill ha: En fortsatt kärleksfull relation. Välmående barn. Professionellt erkännande av något slag.

Jag sänder utmaningen vidare till: Livet mitt i livet & Saltistjejen

Var ska datanissarna kissa? eller Utsnitt ur min skittrista vardag

Jag och min bror har ett hus. Högst upp i huset (våningen ovanför min bror) hyr ett gäng datanissar ett kontor. I början av nästa vecka ska vi (inte jag!) grotta lite med rören, så under tre dagar kan inte datanissarna kissa i sin toalett. Då kläcker min bror (på distans från Hong Kong) den generösa men familjefientliga idén att de kan gå på hans familjs toalett. Ett helt kontor med datanissar och deras besökare ska alltså ha nyckel och gå in och skrota runt och kissa, i bästa fall i toaletten. Jag kan säga att min svägerska och de två tonårsdöttrarna inte riktigt såg det positiva i det upplägget. Min bror gav då mig och svägerskan i uppdrag att lösa problemet. Vilket är gjort. SMS:et till Hong Kong-brorsan ruvar: "Mission accomplished stop de får kissa i din hockeytrunk stop".

Fast nu blir det inte där de kissar, utan i källartoaletten som vi kom på att vi hade. Eller i en inhyrd frystoa. Spejsigt värre. Då kan de leka Star Trek - sånt brukar väl datanissar gilla?

--------------------------------------------

Fönstertvätten fortgår. Idag blev ytterligare åtta fönster möjliga att titta ut igenom. Imorgon de sista fem. Jag kanske är pervers - men jag gillar att tvätta fönster. Och min man är kanske också lite pervers - han gillar att se mig i chockrosa diskhandskar. Min devis denna vecka: Alltid roar det någon. I detta fall två. Bingo!

--------------------------------------------

Och jag frågar mig fortfarande: Var är glamouren?

I dag har jag:

1. Ägnat mig åt suicidial fönstertvättarverksamhet på tredje våningen. I ett anfall av snålhet kombinerat med husmors-Jante så bestämde jag mig för att göra det själv i år.
2. Smygtittat beundrande på min man. Som är nyklippt och jättesnygg.
3. Önskat att jag kunde ägna ännu mer tid åt Guldkusten av Nelson DeMille. En synnerligen välskriven och underhållande historia. Den kom ut i början av 90-talet och har världens pajigaste omslag. Med rätt grafisk design hade den haft alla chanser att bli en modern klassiker. Nu skulle man dissa den helt om man bläddrade förbi den på ett antikvariat. Tack och lov fick jag den tryckt i handen av en pålitlig vän. Se där vad ytan är viktig ändå.
   

I kväll ska jag laga köttfärssås och pasta. Vardagen är fullständig. Var är glamouren?

Månadens gästartist på bloggen: Tantaloran

Min väninna C/Tantaloran bidrar här nedan med recept på ett smarrigt påläggsgojs:

"Tantröra

Blanda en burk ansjovis med två löskokta ägg och en kvarts pressad citron. Mums på hård smörgås!Som ett litet tillägg måste särskilt påpekas att man kan skala äggen lite bättre och kanske låta vitan stelna lite, hälla av ansjovisspadet åtminstone till hälften och möjligen dela på ansjovisarna men blundar man och är riktigt hungrig och inte tänker på konsistensen så är det rätt gott. Toppa med nymalen svartpeppar."

Det är bl a C/Tantaloran som är med och ordnar LOPPISEN 27 april. Jag tror att vi kommer få riktigt kul.

Loppisen närmar sig - jag värderar min tillvaro

Precis så är det just nu. Allt mina blickar faller på hemma värderar jag sekundsnabbt. Är det värt att spara? Vad kan jag få på loppisen? Är det någon som kan tänkas köpa det?
Plötsligt har allt en prislapp och eftersom vi snackar loppis så blir den löjligt låg. Så ganska mycket får stå kvar.

En samling mycket manliga tjocktröjor ur Virvelvindens urvuxna hög hamnar dock i lådan - vad tror ni: 30-40 kr styck? En samling bra pocketböcker ska jag paketera på att attraktivt sätt - vad sägs: 15 kr styck, eller 8 för 100? I en källargång hittade jag riktiga loppisskatter i en hög med bråte som väntade på att kastas ... (Det är mina eller möjligen brorsans grejer så jag stjäl inte heller!)

I den allmänna fyndhysterin upptäckte jag (eller snarare svägerskan) igår att det finns ett bra gym i närheten - lika nära som Drönarklubben (= Sturebadet), och 8 papp billigare per år! 8000 är nästan halva den operation som jag snart förmodligen kommer göra och tvingas bekosta själv. Och det är inte något onödigt plastic fantastic-ingrepp, om någon nu trodde det.

Strålande värderingstider!

En ondare värld?

Vi tände ett ljus för Engla igår - i enlighet med det kedje-sms jag var med om att skicka och i enlighet med den alltmer framväxande känslan av att världen är helt ur led. Kanske är det så att ondskan ändå inte ökat, men att vi får ta del av den snabbare, mer detaljerat nu?

Hursomhelst går det inte att sätta ord på det som Englas mamma och andra anhöriga måste känna - så jag ska inte ens försöka.

Ett ljus i mitt fönster.

Jag har börjat rota reda på saker att sälja på Virvelvindens klassloppis 27 april. Idag vågade jag mig äntligen ner i källaren - i coola C:s sällskap. En månadsgammal mardröm har hållit mig borta därifrån hittills. Tack C - du är en riktig kompis! Och så ny. Hoppfullt i en mörk värld.

Uppfuckad sannolikhetslära?

Jag delar lägenhet med tre (3) personer - J, Lyckokycklingen och Virvelvinden. Dem träffar jag flera gånger om dagen på olika ställen i våningen.

Jag har uppskattningsvis genom åren köpt på mig ca 500 hårsnoddar. Jag har i skrivande stund en (1). Var är de övriga? (Med visst naturlig avräkning borde det vara uppåt 300 i alla fall.) Detta är i sanning ett riktigt mysterium.

A good piece of meat. Tankar vid skärbrädan.

Jag försöker bli smalare. Ingen ide att hymla om det. Jag kastar ondsinta blickar på mitt bukfett mest hela tiden. Det är helt enkelt äckligt. Mitt bukfett. Tycker jag.

Kom och tänka på det alldeles nyss - när jag stod och putsade en fläskfilé till middagen. På samma sätt som jag i alla lägen försöker vara en duktig flicka annars; en duktig patient när jag lämnar blodprover och har en bra åder att tappa ifrån; när jag föder barn utan bedövning; på samma sätt vill jag framstå som duktig om jag skulle råka dö snart och måste obduceras. Jag menar, jag vill ju inte att obducenten ska behöva gräva sig igenom decimetrar av fett och tycka att jag är äcklig. Eller snarare var.

Är det så farligt att bara vilja vara a good piece of meat, egentligen?

-------------------------------------------------------------------

Och var 17 är min köttklubba/köttyxa? Är säker på att jag hade den någonstans. När vissa saker, just såna redskap, försvinner blir jag lite nervös. I filmer har de en benägenhet att dyka upp på de mest otrevliga sätt ... Hursomhelst löser jag problemet tillfälligt med att dunka på filén med vår utmärkta WMF-kastrull. Fungerar säkert också bra att försvara sig med - mot den som dyker upp med köttyxan.

Spänning i tillvaron är bara en fråga om fantasi.

Borderline Liquorice

Idag ska vi på spaning i en ny butik, Lakritsroten. Spännande nog nästan i en annan stadsdel. Precis på gränsen till Vasastan ligger stans enda renodlade lakritsaffär (läste om den i SvD igår). Det är J som är familjens lakritstroll och nu ska han få sitt lystmäte. Påskägget med bara lakrits i är slut sedan länge (saligt i åminnelse).

Annars kan tipsas om Chokladfabrikens chokladdoppade lakritsstång med havssalt. T o m en lakritsskeptiker som jag har fallit.

Och det är som alltid nyttigt att vidga sina chihuahua- och minkpälsblinda vyer någongång emellanåt.

Later alligator

---------------------------------------------------

Post Lakritsutflykt:
Den var OK. Verkligen fylld med lakrits från golv till tak. Förmodar att helhjärtade lakritspuckon ser tjusningen mer. Jag stod mest och fantioserade om hur läckert man hade kunnat inreda den lilla lokalen ... svarta väggar, stora synliga rör målade i "engelsk konfekt-randigt". Medan jag sakta tuggade på en läcker lakrits/hallonkola.

Dagens guldkorn blev träffen med Bummeli och hennes mamma. Det blev en kaffestund och en parklekstund. SAKNAR mammagruppen!

Och så glädjs jag med Nisse med Pussen och hans familj, som precis köpt ett drömhus! Ett ROSA! It was meant to be.

Familjens advokat

... var jag och brorsan hos idag. Lite affärstugg. Jag blir alltid lika lugn av att vaggas i deras paragrafskyddade famn. Mystroll!

Och så blev jag full i skratt när jag jämförde dem och oss med gårdagens nytillskott på TV-tablån "Dirty Sexy Money" - som handlar om just en familjeadvokat. Fast hans klienter försätter sig dagligdags i helt sjuka situationer: vinner en stulen yacht på poker, blir stalkad av sin transexuella älskarinna, försöker begå självmord mitt under föräldrarnas bröllopsdagsfest osv. Vilken liten västanfläkt jag och brorsan är. Det känns som om busmarginalen är stor. Uppåt i alla fall!

Solig fredagspuss!

Någon som känner till något jättegott vitt vin - det ska vara smakrikt, goffigt, smörigt utan att vara FÖR sött? Snabbt nu!

Dagens sanning

"Om du tror att du kan, eller att du inte kan - så har du rätt."

Jahapp. Mer än så behöver jag inte veta just nu.

Fortfarande chans att tävla! Fantastiskt 1:a-pris att hämta!

Hjälp en tvehågsen Östermalmstant i hennes sökande efter en karriär (?) - klicka här.

ARG!

En jävla skitdag. Visste man från början när Livia valde att gå upp 05.30. Visste man också när man tittade ut och såg det vassa, kalla snögloppet utanför fönstret. Visste man framförallt när jag fick ett slingrande mail från idioten som vägrar betala fakturan för ett stort jobb jag har gjort. Jag som är så snäll - men nu är snart inkassogränsen nådd för hans del. Igår var jag och lämnade nio provrör med blod på Sophiahemmet - och nyss ringde de och sa att de hade glömt ett. Så nu måste jag dit igen. Ytterligare en timma försvann från det som ska föreställa min första arbetsdag. Idag får det bli jobb med att anordna en gårdsloppis till förmån för Virvelvindens klassresa. Herregud, både hemmafru och välgörenhetsarbete. Min mamma skulle nita mig om hon levde.

Imorgon är en annan dag (tack Christer Björkman). Förmodligen en bättre.

Ja - vad ska jag jobba med? Stor tävling utlyses!

Jag har fått frågan av många vänner och bekanta på sistone när jag pratat om Livias inskolning på dagis ... Vad ska jag jobba med? Saken är den att det jag gjorde innan Livia kom kan jag inte gå tillbaka till, eftersom webbyrån jag satt på nu diskret har plockat ner skylten (och envisas med att negligera mina fakturor - j-vla nötter!).

Kvarstår alternativen:

• Ha kontor hemma och bli väldigt aktiv i uppsökandet av nya kunder (copy, bildhantering, foto). Lära mig att fakturera i tid.
• Satsa ett halvår på mina egna projekt: Boken, måleri (som jag har vissa beställningar på). Om det går bra får jag fortsätta.
• Söka ett riktigt jobb på en normal arbetsplats.

Själv vacklar jag hit och dit varje timma. Men jag tror att det är avgörande för min framgång att jag väljer ETT alternativ.

Jag har tyvärr velandet i blodet. Min pappa var först playboy, sedan konstnär, sedan sjökapten ... Vid sextio års ålder deklarerade han glatt att han ännu inte bestämt sig vad han skulle bli. Sedan drunknade han.

Kära läsare - kan ni hjälpa mig att bestämma mig? Den som kommer med ett sådant förslag/motivering att jag känner mig klokare belönas med en god lunch!

Majs från himlen

På onsdag börjar jag jobba. Idag blogg-fikar-radiolyssnar-småpysslar jag. Och delar med mig av helgens STOOORA gastronomiska upplevelse:

2 burkar majs hälls i en het stekpanna. Låt vätskan koka in helt. Tillsätt en rejäl klick smör och rosta majskornen tills de har fin färg. Tillsätt en röd (urkärnad och finhackad) chili och slå på 2 dl grädde. Låt grädden koka in nästan helt. Hacka färsk koriander och tillsätt före servering. Smaka av med salt och peppar.

Galet gott till min J:s & Fontäns U:s chiligryta med svart bönsalsa. Se SvD:s Min Helg-bilaga i fredags.

I sockerchockens efterdyningar

Så var ännu ett kalas avklarat. Barnen verkade glada och nöjda - och höga som hus av socker när de studsade hem igår vid halv nio-tiden. Festprogrammet:

• Ankomst. Mingel med läsk och godisbuffé.
• Uppdelning i grupper. Lek på olika stationer: Playstation Bilrace-spel, Playstation Dansmatta, armbrytning, charadpåhitt (tema. aprilskämt). Godisätande.
• Apelsinleken: Två led där den längst fram får en apelsin under hakan som sedan skall transporteras hela ledet ner - hakledes. Mycket fnissig kroppskontakt mellan 10-åringarna ... (och OBS! Ingen behövde ÄTA apelsiner denna förtrollade afton. Vekligen inte!)
• Charaduppvisning. Godisätande.
• Kokosbollsätartävling. 1:a pris: godis.
• Plundring av godisbuffén ("ni får ta så mycket som ni kan få ner i fickorna").
• Utdelning av avskedspresent (avhuggna fingrar, lösnäsor, vattensprutande kameror etc).
  

Intressant och roligt att se att tjejerna var minst lika bra som killarna på armbrytning att alla älskade både dansmattan och bilkörande. Att det var en annars väldigt pimpinett tjej som totalt släppte hämningarna och helt kletig korades till vinnare av kokosbollsätartävlingen. Att fem bärkassar godis länsades till sista konfektbiten på två timmar. Att jag INTE ÅT EN ENDA GODISBIT. En karaktärsstyrka jag inte trodde jag hade.


Det är ändå rätt kul att vara klassförälder. Vi har samlat ihop en massa pengar som vi nu bränner på roliga aktiviteter till barnen. Det är klart att man skulle kunna hålla en lägre, mer politiskt korrekt profil - men i år är det vi som bestämmer och då blir det godis-vulgo-bombast-stilen. Nästa år kan ju några andra göra det de tycker är lämpligt, t ex växtfärgning av hemtovade strumpor för försäljning till förmån för Norrbottens blinda möss. Eller något.

Jag saknar er!

Vet inte om ni saknar nya inlägg från mig, men jag saknar dem i alla fall - och er, min kära läsare! Jag håller på att skola in Lyckokycklingen på dagis och övriga tiden låter hon mig inte sitta själv vid datorn en sekund. Just nu sover hon. Så jag har stressbetalat räkningar och ska snart springa ut och leta upp/köpa 21 roliga och skämtsamma presenter i 30-kronorsklassen - sedan hem igen och slå in dem (vi klassföräldrar ordnar Första april-fest för Virvelvindens klass i morgon).

Om 10 dagar ungefär bör kycklingen ha rättat sig i dagisledet och jag skall då tillbringa mina dagar som följer:
- förmiddag: i arbetsrummet: antingen vid staffliet eller vid skrivbordet: bloggandes eller skrivandes på Boken.
- luncher: roliga barnfria luncher med spännande vänner. Anmäl gärna intresse i kommentarsfältet
- eftermiddagar: varannan dag svettandes på Sturebadet, varannan i arbetsrummet.

Ses snart! Vårsolskram!

Påsksorger

Helt i linje med att man som kristnad (=döpt, inget annat) ska deppa sig igenom påsken lider jag i fulla drag.

#1: Idag var det goodbajs med mammagruppen. Buhu! Det känns som att sluta ett jobb och vinka av arbetskamrater med vilka man trivdes väldigt bra att gnagas mot i vardagen. Jag måste träffa dem snart igen! Men det blir ju inte samma sak. Sorgpoäng: Uppåt miljonen.

#2 (av mindre dignitet, men ändå): Jag har inte orkat/itts/hunnit påskpynta. Bad housewife!!! Nästa år ska jag ta igen det, jag lovar! Mitt hem ska explodera i gult, harar och äggformationer. Tills vidare får ni njuta här. Martha Stewart-poäng: - 25

-----------------------------------------------------------------------------


En allvarligt menad fråga: VARFÖR ända in i vällingträsket tinar frysta saker snabbare när de läggs (i plastpåse) i en skål med (kallt) vatten? Till skillnad från om de bara ligger på köksbänken, alltså. It's magic!? Allra helst om bunken står i diskhon under rinnande (kallvatten)kran ...

Livet tickar på - lyssna ...

Senaste veckan har ägnats åt nogsamt ömkande och pysslande med förkyld Lyckokyckling samt sedan mycket öppna-förskolan-besök med tillfrisknad liten näbbgroda. Idag är vi hemma och bara vilar.

Nästa vecka är sista veckan med mammagruppen, sedan börjar Livia, Nisse med pussen och the A&A Twins på dagis och Bummelis mamma börjar jobba ... En era är förbi. Visst ska vi försöka ses, men det kommer inte bli som det har varit, och det är ju alltid lite sorgligt.

Igår satt tre mammor uppkrupna på höga stolar på lunchhaket, med utsikt över barnen som snusade i vagnarna utanför fönstret. Vi kom att prata om livsöden. Någons faster som fick ett barn utan att vara gift - och adopterade bort det till barnets far och hans storsinta fästmö (!). Någons farmor som hade sin livskamrat inte i sin hela tiden närvarande man, utan i sin älskare - i 35 år. En skamlig släkthistoria om en förskjuten fosterdotter som kom att leva sitt liv som prostituerad. Det finns så många livsöden som snurrat, och såna som tickar alltjämt runtomkring oss; bara man upplåter sitt öra till den som vill berätta. Ni som har farmödrar, mormödrar, mammor - fråga ut dem (medan tid är). För det är oftast kvinnorna som för sådant här vidare, har jag märkt. Det är vi som är nyfikna, kanske öppnar ett samtal för ett förtroende ... Vi som lyssnar. Och vi som minns. Varje samtal kan vara lika fängslande som en spännande roman - jag lovar!

Hembestyr samt recept, del 2

Långa vackra mattan har kommit. Jag älskar den trots dess små skavanker. Det känns som om den alltid legat där i vår hall och makligt sträckt på sig. Ikväll ska jag på smartast möjliga sätt presentera den och J för varandra och hoppas att det klickar. Sedan får den åka en sväng till mattdoktorn.

Fast jag känner att jag skulle vilja veta mer om långa vackra. Det enda jag vet är att den är semiantik. Jag vet inte ens ursprungsland. Eller nåt. Kanske mattdoktorn vet.


Dagens husmorstips: När ni tillreder köttfärssås (givetvis med en skvätt rödvin) - kom i håg att pudra över en aning kanel. Det förstärker köttsmaken, gör såsen mustigare och tar fram sötman hos tomaterna. (Men ta inte för mycket - det är inte äppelkaka vi lagar här ...) *

*) Detta tips har jag fått av en av mina allra husligaste väninnor, som också råkar vara man.

Recept, del 1 - eller 'Alltid retar det M.EHR'

Denna blogg verkar - som av en demonisk inre kraft och på eget initiativ - ha blivit något av en hemmafrublogg. Men det är ju faktiskt det jag är just nu. Hemmafru. Sedan får "Anonym/M.EHR" vara hur retfull som helst. Han får förmodligen dåndimpen nu.

Nu ska jag slå ett slag för jordärtskockan. Denna gudomligt goda lilla knöl. Till fantastiskt pris på Ica Esplanad denna vecka. Jag gjorde en soppa på 75% jordärtskocka och 25% potatis, olivoljefräst lök och vitlök i botten av grytan först - sedan i med skivade knölarna. Vatten så att det blir lite soppigt (men inte för mycket). Hönsbuljongtärning(ar). Koka 20 minuter. Ta bort lite spad (spara). Mixa soppan. Liten slurk matlagningsgrädde. Lite spad i. Lite salt + peppar. En smutt äppelciderbalsamvinäger. En aning chilipulver (denna gång).Vispa upp.

Till detta halverade, lite grövre, baguetter, lätt urgröpta. Beläggs med en sträng olivolja och frästa kantareller med hackad vitlök, hackat brödinkråm, mycket grovriven parmesan. Skjuts in i ugnen i 8 minuter (230 grader).

Måste komma ihåg: Rivet citronskal hade nog varit en hit i soppan, eller lite sherry.

Sliten skönhet

Det blev nagelgnag av en annan sort. Innan auktionen drog igång upptäckte jag på bilderna på nätet att långa fina hallmattan var rätt sliten ... Och budet var redan lagt. Så jag hoppades i det längsta att någon annan skulle bjuda över mina tre lakan. Men nä.

Så nu är vi med defekt hallmatta. Men vacker. På grund av min impulsiva och småpuckade shoppingiver. Och J:s frånvaro. På fredag blir det lilla långa vackra miffot hemburet av föredömlig budfirma och jag får beskåda skadorna i lugn och ro.

Detta har jag grämt mig över ett tag. Men nu kommit till den insikten att väldigt få saker i denna värld är perfekta. Din partner, till exempel, var nog både lite sliten och skadad och märkt av tidigare relationer och upplevelser. Av vilken sort de nu än var. Ändå tog du honom till dig. Om någon bländar dig med sin inre skönhet - nobbar du honom då på grund av ett ärr över kinden eller ett finger för lite?

Jag tror att jag kommer älska min matta. Och man kan ju oftast laga det värsta. Precis som med människor.

Första, andra ... vår?

Nu är det dags igen. Jag - och denna gång Virvelvinden - drog till Stadsauktioner och la fulbud på några i varierande grad åtrådda pjäser. I denna sekund avgörs det om vi "får" en hallmatta jag kärade ner mig i. Virvelvindens tavlor gick för 5 gånger utrop så dem blev vi utan. Det är lite av gambling det här. Väldigt beroendeframkallande.

Nagelgnag!

Fake it 'til you make it

En dröm om lycka - om än ytlig - är att ständigt ha fräscha snittblommor i alla rum hemma. Det är inte möjligt. Om man lever i ett land där 10 rosor med självaktning kostar en tvåhundring och om man dessutom har fler än några få rum så kan man snabbt räkna ut att man skulle behöva ett extrajobb för att förse våningen med blomster. Och då hinner man ju inte springa på torget och välja blommor i alla fall. Så i väntan på att bli miljonärligare så ...

Jag har funderat på att skaffa dem i många år men blivit nedröstad av min närmaste omgivning. Men plötsligt finns de överallt - i inredningsreportage och chica affärer. Och nu ska jag fanimig kliva iväg och köpa några olika varianter av ... fuskblommor. Jag har fått ett väldigt listigt tips av inredningstanten vi hade hemma för en liten overksam evighet sedan: Stick ner riktiga blommor bland de fejkade - då doftar det lite grann, och ingen tänker ens på att kolla om det är äkta vara.

Och då kan jag på ett osökt sätt även lista ut vilka som smygläser min blogg. Nämligen de som kommer smyga fram till vaserna och kika ... Touché!

Tidsbesparing är livsvinst

Man kan göra annat med sitt dyrbara liv än att jaga runt i butikerna efter bodies i storlek 86 och större. Och man kan göra annat än att släpa hem tvättmedel från affären.

Smartaste tipsen från mig i detta ämne:

Pippilotta. Bodies i storlekar ända upp till 104 om någon skulle behöva. Vissa modeller 5 st för 99.-. Svårslaget. Dessutom en salig och rolig blandning av lågpris och coola designade barnkläder. Köpte också snyggaste gummistövlarna och märkislappar inför dagisstarten.

Nya världsförändrande produkter. Mojänger som joniserar vattnet vilket gör att tvättmedel inte behövs! Samt taggbollar till torktumlaren som kortar torktiden (och därmed minskar elåtgången). Från smartasaker.se.

Istället för att leta storbodies och bära tvättmedel kan man ägna sig åt att baka vackra muffins med hjälp av bakformar från formodesign.com. Och njuta av den tiden vi har här.

Till exempel.

Every day is a good shoe day

Fråga Livia. Igår lärde hon sig gå i skor. Hittills har det varit barfota-strumplästen-mockasinerna som gällt. Men igår var det dags att börja förbereda henne inför dagislivet. Bland annat. Det tog 20 sekunder av gåvägran med pjucken på. Sen var det full fart i livet igen. Klamp klamp klamp. Sedan ut i tamburen. Man måste ju BYTA skor. OFTA. Från vinterkängorna, till de rosa vårskorna i mocka, till finskorna i broderat siden, till fleecetofflorna. Sedan var vi tvungna att gå och köpa flera. Ett par gummistövlar och ett par sommarskor. (Och ett par Sorelkängor på rea, till mamma, slank ner i påsen också. För en eventuell framtida vargavinter.)

Jag har skapat ett litet Imelda Marcos-monster. Så snabbt gick det.

Tjenare Bojan!

Tjenaretjenare, svarar Bojan då. Bojan är min allra senaste bekantskap. Hon är en kortväxt och klämmig pensionär från Gärdet ("Eller Nya Östermalm. Lite fräschare än de där gamla stenålderskvarteren"). Alltid med en gyllenbeige keps på huvudet. Gärna skjutandes en varuvagn framför sig, glatt hejande på alla hon möter. Sådär speciellt energirik att man känner sig halvdöd i jämförelse. Bojan äter gärna delikatesser såsom dyr ost och pilgrimsmusslor ("goda fiskbullar, det här!"). Och hemma i lägenheten dansar hon gärna till MTV. Annars hänger hon mycket i Fältöversten, om inte annat för att kolla in folklivet. Och hälsa på folk hon ännu inte känner. Tjenaretjenare!

Omar är här!

Vår orientaliska lilla stora älskling bars precis innanför dörren av två raska herrar från budfirman. Se nedan hur Livia kärvänligt tog emot sin nye vän:

Plåster på Stålkvinnan

Livet är inte så himla klämkäckt jämt. Men musik, liksom en bra bok, kan gärna få lägga sig som sval, skön bomull kring det som för stunden känns sargat.

Idag lyssnar jag på denna låt. Mycket.

--------------------------------------------------------

Och till er som kanske tänkte fynda på Stadsauktioner snart och är likadana rookies som jag och J: Hetsa inte upp er över hemtransporten av föremålen i förväg. Invänta bara bekräftelsemailet från auktionsfirman. De samarbetar med Stadsbudsbolaget som tryggt lugnade mig i telefon och lovade att ömt och varsamt bära hem vår lilla stora matta imorgon förmiddag. Billigare än Lillebil. Snällare telefontant än nästan överallt annars.

Vi vann!

Long time, no blogging. Jag och J gjorde vår gemensamma auktionsdebut i helgen. Visningsrundan på Auktionsverkets Stadsauktioner kändes som lilla julafton och listan att lämna in blev längre och längre ... Vi la genomgående utgångsbudet på allt - och hut går tydligen hem:

Nu är vi plötsligt med matsalsmatta! En orientalisk parvel på 411x295 cm väntar ivrigt på sitt nya hem. Vi måste bara komma på ett sätt att få hem honom. Han väger nog sina modiga kilo. Vågar inte ens tänka på hur många.

Någon som är utrustad med gigantisk bil och/eller vrålstark man?

Kärlek i luften?

Måste bara säga detta: Idag har mina medmänniskor varit fantastiska. Är det dagen med STORT HJÄRTA som gör det?

- På lunchrestaurangen (som vanligt Gateau i Sturegallerian) stod jag i kö för att fylla mitt vattenglas. Hade Livia på armen. Paret som står framme vid kranen sneglar bakåt och ser mig. Tjejen frågar: "Ska du ta vatten - här ta mitt".

- 20 sekunder senare. Jag vinglar fram med min fyllda bricka. Nu med vattenglas också. Och Livia på armen. En gäst kommer fram och frågar om hon kan hjälpa mig att bära min bricka till bordet. (Det behöver hon givetvis inte.)

- En, i vanliga fall tokig, tandläkare i huset där jag bor insisterar på att bära Livias vagn uppför trapporna, genom porten - trots att jag försöker säga att jag gör den manövern tre gånger om dagen.

Vilka GULLEGRISAR! Puss på Valentin!

----------------------------------------------

Och Livia har fått sitt första Valentinkort. Från vännen Nils (Nisse med pussen). Kort nummer två kom från Virvelvinden. Barnens och J:s presenter väntar ännu på rätt tillfälle ....

The day of Löööve

Idag firar jag mina närmaste kära av flera anledningar:

- Jag gillar att ge bort presenter

- Det är svårt att undvika att märka att det är Alla Hjärtans Dag. Och om alla vet det och man ändå struntar i att uppmärksamma sina älsklingar så är man ju nästan taskig.

- Allt som kan firas ska firas

------------------------------------------------

Man kan göra nästan vad som helst. Här är det verkligen bara tanken som räknas, tycker jag. Det räcker med ett litet kort. En liten blomma. Ett gulligt sms. Ett fint paket. Ett stort lurvigt paket? Tre små ord ...?

------------------------------------------------

Det finns många som säger att "Jag firar aldrig Alla Hjärtans Dag, det är en högtid som handeln drivit fram - jag köper presenter så ofta ändå ..." Fast tänk efter - så många spontanpresenter blir det inte, eller hur. Bäst att passa på.

Dagisdax

Som en här av hunner drar Livia omkring i den byggdammiga lägenheten. Dagens räddning blir Öppna Förskolan. Där finns alltid något barn som är jobbigare. Där sitter Livia som ett tänt ljus och klappar händerna på sångsamlingen. Där äter hon som en liten duktig häst. Och där finns ju de gamla kompisarna Emelie, Nils (a k a 'Nisse med pussen'), Amanda och Agnes. Samt, icke att förglömma, deras mammor - utan vilka jag skulle blivit tokig för länge sen. Heja mammagrupper!

En ny känsla har smugit sig på mig på sistone; en känsla som nog betyder att det är dags för Livia att börja dagis snart: Vissa stunder under dagen tänker jag "Nä, om det här (= föräldraledigheten just nu) hade varit ett jobb hade jag A. sjukskrivit mig B. sagt upp mig C. begärt fet löneförhöjning". Flickebarnet är ju understimulerat. Jag menar, hur kul är en trött, gammal mamma jämfört med 15 presumtiva lattjolajbankompisar i ett kuddrum? Så i horisonten hägrar ...

26 mars!

Jag tror att hon kommer älska det.

-----------------------------------------------------

Förövrigt anser jag att TÅRTA är ett av svenska språkets trevligaste ord. Även avledningar såsom tårtspade, tårtkalas, tårtfat är vackravackravackra.

5-minutersmetoden som kom av sig

Känner att jag måste låta dem som hyser intresse för våra upppfostringsmetoder få veta hur det lilla experimentet avlöpte.

Det stannade helt enkelt på experimentstadiet. Vi körde 5-minutersmetoden (= fast nattningsrutin + eget insomnande under skrik och skrän + urskuldande förälder tittar i var 5:e minut och säger "nu ska du sova") på Livia i två veckor. Hon somnade visserligen fortare och fortare med tiden - men hennes uppvaknanden på natten blev riktigt ångestfyllda. Hon var SÅ ledsen/rädd/arg (?).

Så vi bestämde oss för att köra den lite mjukare varianten. Som funkade med en gång. Vi har samma fasta nattningsrutin som förut (bad, välling, pyjamas på, AD-droppar, tandborstning, läsa bok) sedan lägger man henne i sängen, säger go'natt och sitter i samma rum tills hon somnat. Ibland går det på 5 minuter, ibland 20 - men inget skrik och skrän. När hon vaknar på natten är hon inte panikslagen som under 5-minutersexperimentet. Och det händer att hon sover hela natten nu.

Det gäller att vara beredd att rucka på principerna ... Snart ska vi kanske testa att sitta längre och längre bort från sängen. Så småningom i rummet brevid. Lagom till studenten kanske. :-)

Fartig fredag

Doktor Frasse konstaterade att knakandet får jag stå ut med. Och mer eller mindre ordinerade yoga ... Så nu bär det iväg med lilla mattan under armen. Bäva månde yogalärarna.

Idag har jag haft en av mina lediga fredagar, vilket innebär att J då är hemma och passar Lyckokycklingen medan jag försöker få gjort allt det där som samlat sig på hög. Så jag vet inte om ledig är rätta ordet. Hursomhelst. Idag har jag:

- trilskats med Försäkringskassans webbtjänst, för att sen övergå till konspirerande med Försäkringskassans handläggare. Tillvägagångssätt egalt: Mission accomplished. Föräldrapenning i drivor på väg!

- ätit en god och förmodligen väldigt nyttig, men förvånansvärt icke mättande lunch, med söta Muffin, på Sturebadet. Guldmuffin!

- ställt en hittills icke betalande uppdragsgivare mot väggen lite grann (ovanligt för att vara mig. Klapp på axeln, lilla stora jag)

- ringt till dagisplatsutdelarmänniskan på Stadsdelsnämnden med ambitionen att tjata fram Livia i dagiskön - bara för att få beskedet att Livia IGÅR tilldelats en plats. På ett jättebra dagis, i en park, ganska nära hemma. Hurra!

- snackat badrum med vår proffsiga badrumsbyggargud. Sagt ja eller nej till ingående frågor om byte av rör här eller där, bu eller bä angående väggbeklädnad i tvättstuga, antal elkontakter. Det finns inget tak för antal val man skall göra när det byggs om men det är inget att gnälla över. Det är ett lyxproblem.

NU blir det helg. Lyckokycklingens kackel har tystnat i spjälsängen. Det doftar rött te och mörk choklad (med chili och körsbär) från vårt just nu kombinerade TV- & sovrum. Jag tror jag måste dit innan gottiset tar slut. Hasta la vista, babies.

Hjärndöda grisar i säcken?

Ojoj - nu får vi se om jag har gjort det igen ... köpt grisen i säcken. Nyss landade ett paket från CDON i brevlådan och med viss spänning sätter jag nu Lillasysters CD i datorn. Senast jag köpte en hårdrocksskiva var i början på 90-talet då jag ville ha Extremes låt "More than words". I den då iTunes-lösa dåtiden fick jag vackert köpa hela skivan (resten av låtarna var givetvis skit).

I övrigt innehöll CDON-paketet:
-Alla avsnitt av min älsklingsserie när jag var barn: Vilse i pannkakan. (Den är fantasifull och bra och det är mest åsiktslösa njä-sägare som säger att de haaatar den.)

- Lilla bonuspaketet med filmerna Ice Age & Ice Age 2 för 69:-. Går hem hos hela familjen. ´(Livia gillar framförallt empatiscenerna när djuren kramas eller ställer upp för varandra. Lilla snälla grodan.)

----------------------------------------------------------

Nu har CD:n snurrat ett tag. Hmmm - funkar nog bra att måla arga tavlor till. När J inte är hemma. Men den bästa låten är och förblir Umbrella (se tidigare inlägg). Favorit i repris:
http://www.youtube.com/watch?v=9PeEaNzg4os

Och Lillasyster har nog Sveriges snällaste PR-ansvarige. Förklaring följer senare.

Våga vela inför yoga - ett försvarstal

Mitt bäcken knakar betänkligt när jag rör mig lite oöverlagt (när jag försöker sova till exempel). Det låter som skrovet på en gammal skuta. Men det känns ganska bra igen när jag liksom sträcker ut hela långa skelettet. Så tänker jag en tanke som jag tänkt säkert 200 gånger: Det kanske vore bra med yoga?

Jag tror yoga skulle vara undergörande för mina gamla benknotor men jag är orolig för vad det skulle göra för min själ ... Jag har gått omvägar kring yogalokaler förr - har vänt mig mot tidsfenomenet: Åh, jag är så stressad, håller nästan på att gå in i väggen, jag pressar in yogalektionerna i mitt redan fullspäckade schema, stressar dit efter jobbet för att skynda mig att lära mig att SLAPPNA AV... Hallå?

Och så är jag lite rädd för att yoga verkar bli som en drog - om man nu låter sig dras med till att börja med.

Plus att många hängivna yogautövare får mig att känna mig som en grälsjuk, disharmonisk kossa.

Och sen verkar det som om alla yogis med självrespekt är vegetarianer. Jag som inte skulle kunna leva ett fullgott liv utan en god, medium rare köttbit och så knaperstekt bacon ibland.

Och så har jag faktiskt testat yoga en gång. En tokig yogatant röt åt mig när jag lite försynt påpekade att mina handflator gjorde ont av kroppstyngden efter tio minuter i ställningen Tillknycklade Tulpanen (eller ngt liknande): Det ska göra ont! Yoga handlar om att sätta sig över smärtan! Toppen - då kan jag ju ligga kvar hemma och sätta mig över smärtan i bäckenet.

På torsdag ska jag till doktor Frasse för att få veta vad röntgenbilderna utvisar. Om jag törs tar jag sedan min för flera år sedan inköpta (men snöpligt oanvända) yogamatta under armen och tassar iväg för att krokna i en lotusställning.

Hjärnmusik

Jag har en låt på repeat i huvudet och den stör mig inte det minsta. Den är världsabra för att uttrycka sig lite infantilt men på pricken. Gör mig glad.

Det bor ingen liten harmonisk fintant här.

Underskattad litteratur

Litteratur är som bäst och har sitt fullkomligt självklara existensberättigande (tycker jag!) när den är tankeväckande och (retfullt) intelligent.

Nuförtiden huserar hela familjen på Virvelvindens toalett (p g a badrumsrenoveringen) och där sitter vi gärna och läser den till toaletten hörande Dassboken. Citat i urval:

- Om Seven-Eleven är öppet dygnet runt, 365 dagar om året - varför finns det då lås på dörrarna?

- Varför bär kamikazepiloter hjälm?

- Får fiskar kramp när de har ätit?

- Varför är det så svårt att stava till dyslektiker?

- Hur vet du när det är dags att stämma din säckpipa?


Häpp!

Att välja glädje

När det byggs badrum får vi alla bidra med olika offer ... Livia fick sova i matsalen i förrgår natt, och i går natt i ett annat rum (sitt blivande egna rum), Virvelvinden stånkar över allt spring och det avstängda vattnet. Och jag och J har, ojojoj, flyttat sängarna till ... TV-rummet! Vekligen OK!
Med den Central Park-aktiga utsikten (med tillhörande pittoreskt trafikbrus), en stor plasmaskärm nedanför sängen och ett sprillans duschrum att tvaga sig i känns det nästan som att bo på hotell. Nu kan det nya badrummet få ta sin tid att bli klart.

Att njuta av livet är uppenbarligen en inställningsfråga.

Trevlig helg, önskar jag från hotellsängen (där det senare ska ätas ostbollar och ses på Let´s Dance med hela familjen)!

Pest eller kolera? Eller barnvakt

Jag vet inte vad som är mest oroande:

när badrumspolackerna grälar och skriker till varandra (på polska) inne i nya duschen ... Jag menar: Kanske har något blivit kapitalt fel och så skyller de på varandra? Nagelgnag.

eller

när de skrikskrattar på ett galet sätt (och på polska) inne i samma duschutrymme? Det kan bli ett väldigt konstigt slutresultat av kaklandet om de typ börjar sniffa kakelfix ... Nagelgnag igen.

Framför allt verkar de vara oerhört lynniga. Samt ha väldigt kul på jobbet. Och bråkigt. Av någon anledning tror jag plötsligt att Livia skulle passa där inne med sina humörsvängningar. Knack-knack.

Sur och dammig bortavaro

Jag är på ett fruktansvärt humör. Sömnbristen gör sitt. Plus att all tid gå åt till att hålla ställningarna gentemot det feta badrumsbyggdammet som smygande breder ut sig i våningen. Och så den krypande Livia mitt i allt - och snart ingen tvättmaskin i tre veckor framöver. Ni kanske hajar.

Så bloggandet får bli när dammet få, korta stunder ligger stilla här hemma, när Livia sitter lugnt och leker och när datorn inte hänger sig hela tiden.

Det kan bara bli bättre!

Sur och dammig bortavaro

Korten på bordet

Livet mitt i livet har lite vänskapligt nyfiket utmanat mig i att berätta sju sanningar om mig själv. Den utmaningen måste jag ju bara anta. (Varför? Se #1.) Utan inbördes ordning:

1. Jag är väldigt snar med att anta utmaningar, vadslagningar och sånt. Tävlar gärna - men bryr mig i slutändan inte jättemycket om att vinna. Hemma har vi en vandringspokal som vinnaren i våra vadslagningar får ha i sitt rum. Den står nästan alltid hos Virvelvinden.

2. Jag är något av en expert på hundraser. I alla fall om man går efter 1982 års rasinventering från Svenska Kennelklubben (då hade min bästis fått en hund och vi memorerade hela raslistan). (Jag försöker hålla koll på alla nya raser också men jag är inte lika bra på att banka i mig saker utantill längre.)

3. Jag är rädd för nyckelpigor. Tycker de är superläbbiga - inte alls söta eller lämpliga som föremål för barnsånger eller barnklädesapplikationer. De bits (faktiskt!) och bajsar alltid på ens hand om man låter dem krypa på den. Usch!

Var tidigare om inte rädd för, så i alla fall reserverad i förhållande till, fjärilar. Skumma djur som är så lätta som fjädrar, inte kan vidröras utan att tappa flygförmågan och så utvecklas de i kokonger - som mumier ... (?) Fast jag har kommit över det där nu - de är vackra och intressanta.

4. När jag äter något riktigt gott (första gången) viftar min högerfot frenetiskt.

5. Jag ångrar massor av saker. Det jag inte gjort, och sådant jag gjort - i lika stora portioner.

6. När jag är i stan går jag aldrig ut osminkad. I princip, och av princip.

7. Jag tycker nunnor är väldigt spännande. En gång i tiden ville jag bli nunna och ta del av deras avskalade, trygga, enkla liv. Det föll på att jag inte är särskilt religiös alls. Och att det skulle bli svårt att avstå från män. En speciell man i alla fall.

Nuförtiden yttrar sig min nunnevurm så att dagar då jag ser en nunna på stan blir turdagar. (Vi har ett litet nunnekloster i kvarteret. Det är tur. :-) )

----------------------------------------------------------

Så - det var det. Utmaningen går vidare ... till mina kända läsare och de som ännu inte gjort något väsen av sig: Vilka är dina sju sanningar?

Mitt hem är min borg - fast just nu mer som Drottninggatan en lördag

Hela jag är upppfylld av obehagskänslor (gårdagens otroliga middag till trots). Vårt hem är belägrat av en badrumsbyggarfirma. Vi har visserligen själva såväl önskat oss nya badrum som bokat in deras arbete, men inte desto mindre är jag stressad.

Det är det här med min katastrofberedskap. Jag är alltid beredd på att det värsta ska hända. Så nu kommer det bli översvämning, elproblem och i värsta fall en kombination av detta så att lägenheten kommer fyllas med strömförande vatten. Livia kommer tugga på kakelsågar och kliva på spikmaskiner. De tre veckorna vi inte kommer ha tvättmaskin kommer hela familjen få kräksjuka och näsblod om vartannat. För att inte tala om att de utlovade fyra veckorna kommer tänjas till det dubbla innan allt är klart. OM det blir klart. Och vi kommer ALDRIG hitta några handdukstorkar.

Som tur är har jag en bra man som halar in mig till jordens yta igen när katastrofsnurren fått mig att fara iväg. Allt ordnar sig, intalar han mig. Tar kommando och är min sköld mot horderna av hantverkare. Tack.

Jag längtar tills att vårt hem är min borg igen.

Guldkorn!

Det finns glädjeämnen i livet som inte ska underskattas. Att gå ut och äta på tu man hand med mannen i sitt liv är ett. Att samtidigt bli serverad den mest perfekt tillagade bläckfisken är ett annat. Och att sitta och viskande hitta på historier om de andra gästerna är ju också helt fantastiskt kul. Vilken onsdagskväll!

Meny (för mig):

Stekt sepia (vitlök, citron, persilja) serverad med svart aioli
Grillat bröst av unganka (bovetenudlar, ingefära, vårlök)
Ugnsbakad vild choklad från Bolivia, nötkolacreme, färskostsorbet

Plötsligt händer det

I lördags blev jag upptäckt. Nej, det var ingen modellscout som hoppade på mig på gatan och viftade med ett fetingkontrakt (those glory days are over). Det var roligare än så. En konsthandlare i min krets såg mina målade alster för första gången och ville beställa ett gäng småtavlor. Väldigt stort för mig! När jag var 18 var jag helt inställd på att bli konstnär - men sen kom en massa andra saker ivägen, typ livet. Men nu? Lite grann? Jag är glad!

En fredag i rörelse

Lilla, blåa, onda vickevire har fått hänga med på en hel del begivenheter idag. Först studsade jag omkring i behå och trosor hos doktor Frasse - för att visa upp bland annat min onda rygg. Det var framgångsrikt; han formligen sprutade ur sig remisser till olika ställen.

Sen lockades vi utanför tullarna av Happy Muffin. Vrålgod vegolunch på Ulriksdals trädgårdscafé. Och snokrunda i växthuset/butiken. De icke gröna fingrarna kliade inspirerat. Maltemannen fick sin lilla promenad också.

Sen en expressröntgen på Sophiahemmet (ryggen - den ständiga onda följetongen). Och så hem, invänta Virvelvinden, shoppingräd (jakt efter kalaspresent för morgondagens kändisbowling på Svea Bowlinghall). fredagsmiddagsshopping på Hallen. Kvällspasset vidtar: barnmiddag, lek, vuxenmiddag, läggning av ett stycke barn (välling, bad, nattning), Let's Dance med andra barnet ...

En bra dag på det hela taget. Aktiv, effektiv. Lunchen med Muffin i topp.

And the winner is .... (*trumvirvel*)

Efter några dagar med gnuggade geniknölar och mer eller minde fantasifulla och skandalösa gissningar från er, mina kära läsare, kan jag nu berätta:

Ingen gissade helt rätt!

Men en hittills okänd förmåga vid namn "Marieiskogen" var snubblande nära. Så det är hon som vinner! Grattis! Och kul att du ville vara med och tävla! Jag ska fundera ut en lämplig vinst (och ett sätt att förmedla den eftersom vi inte känner varann :-) ) ...

Sanningen om Britt Eklands, Virvelvindens farmors och min klubb är denna: Vi är alla uppväxta på samma speciella gata i Stockholm. Det är en erfarenhet som sätter sina spår och därför blivit något av en egenskap om ni förstår vad jag menar. Eller som Virvelvindens farmors pappa (hänger ni med?) röt i telefon till SVT:s klagomur efter Per Oscarssons striptease i Hylands hörna på 60-talet: "Jag bor på XX-gatan så det är någon mening med det jag säger!"

Så det så.

Gissningsrespit

OK, era tröttmössor - ni får till i morgon på er att gissa. I morgon avslöjar jag den rafflande sanningen samt utser en vinnare om det roar mig. I så fall tjusig vinst att hämta!

Nu ska jag klä på nakenfisen Livia, utfodra henne med näringsrik sötpotatis + ärter + torsk samt glida iväg på lunch med lill-Fritzen. Hasta la vista, babies!

Vickevire Blues

Jag har stukat lilltån. Eller fått en spricka i den. Eller brutit den. Oklart vilket; blå och svullen är den i alla fall. Och gör vansinnigt ont.

Lilltån. Vilken fånig liten skada egentligen, på en fånig liten kroppsdel som ändå är på tillbakabildande i evolutionen. Men hur fånig den än är så hindrar den mig nu i mitt värv som promenerande lattemorsa. Jag får omskola mig till stillastående parkmorsa (med kaffemuggen i lattehållaren på vagnen). Och förr eller senare så blir väl tån bra igen, eller blir blåare och trillar av.

Och hörni, det är INTE detta med lilltån som förenar Britt Ekland, Virvelvindens farmor och mig. Ni är dåliga på att gissa! Bäst hittills har "A i Långbroparken" varit (inte rätt men tankeväckande intelligent).

Britt Ekland och jag

... är inte så lika. Men vi har en grundläggande sak gemensamt; en sak som gör att vi nästan har en liten klubb - tillsammans med andra människor med samma ... låt oss kalla det "erfarenhet" eller "egenskap". Virvelvindens farmor är också med i klubben. Visst är det spännande! Tänk om ni visste vår minsta gemensamma nämnare! Kan ni gissa?

Vad nu, har jag missat något?

Någon som såg Grammisgalan igår kväll? Jag häpnade plötsligt hemma i TV-soffan när jag trodde att Motörhead fått en ny trummis (se bild). Trodde det var Pernilla Wahlgren som kickat i gång en ny karriär. Men det var den gamla vanliga - Mikkey Dee. Lika som bär.

Ljuvligt doftande ytlighet

Glömde höja min parfym till skyarna. Denna lilla guldflaska (i dubbel bemärkelse)! Me and husband like.

Agent Provocateurs Maitresse (vilket rymmer lite komik i sig)

Ytligheter

När motvinden är stark och tillvaron känns sur så kan man (läs jag) fundera på hudvård och smink ett litet tag. Ibland känns det bättre då.

I morse sände jag efter en stunds kontemplation tacksamhetstankar till mina topp tre favoritprodukter vid handfatet:

• Krämernas kräm. Dag & natt. Jabu'she (Soft). Även ögonkrämen regerar.
• Krämernas krämkräm - typ dagen efter. Clarins Beauty Flash Balm. Den stramar till på ett bra sätt och fräschar upp den mest utvakade hy. Jag vann ett vad en gång på Menorca tack vare den ... Minns du det, H? Men hur blev det med Basil och kyssen?
• Den lilla räddaren i nöden - trollar bort plitor innan de ens blivit ett problem: Shiseido Pureness Blemish Targeting Gel.

Det var hudvård, det - nu ska jag gå och fundera lite på smink ... Auf Wiedersehen!

Och dagens empatipris går till ... Virvelvinden!

Vi håller - sent omsider, vi vet - på att lära Livia somna själv på kvällarna, med hjälp av den hederliga gamla 5-minutersmetoden. I går kväll hade vi precis börjat och satt framför TV:n och tittade på klockan. Livia skrek som en gast med tandvärk (stående i sin säng). Då kom Virvelvinden infarande, mycket upprörd och med tårar i ögonen:

- Men ska ni inte ta upp henne?
(Vi: Nej, hon ska lära sig att somna själv, så hon får skrika.)
- Men VAD TASKIGT! Tänk er själva om ni inte kunde gå och inte prata och blev instängda i en bur ... I MÖRKRET! (med darr på rösten)

Väldigt dåligt samvete fick vi. För att Livia var ledsen. Och för att vi inte hade förklarat metoden för Virvelvinden ordentligt innan vi började. Men hon fick skrika. Var femte minut gick vi in och välte omklull henne och sa Go'natt, go'natt, lila gumman. Och efter 45 minuter sov hon faktiskt. Med fötterna på huvudkudden visserligen, mitt i ett flyktförsök - men ändå.

Upp och ner

Det kommer verkligen inte gå helt smärtfritt förbi, mitt nyårslöfte. Det blixtrar både här och var, vilket gör att blogghumöret dippar just nu. Hoppas ni hänger kvar ett tag och inte raderar mig ur RSS-läsaren eller var ni nu har mig.

Ut på andra sidan

En veckas Liviagnäll senare. Magsjukan gick över fort men gnället blev bara värre och värre. Matproblem och sömntrams. Igår tänkte jag på allvar att hon måste ha fått en psykisk störning. Men i natt sov hon 12 timmar och vaknade som en ny bebis. Eller snarare som den gamla vanliga Lyckokycklingen. Hej! :-)

Förövrigt: Mitt oskyldiga lilla nyårslöfte rör om i grytan. Och får saker att hända. Nu är vi en osorterad gammal fotokartong lättare. Några sanningar och insikter rikare. Denna triumf toppades igår kväll med TV-filmen av Jane Austens "Övertalning". Hisnande romantiskt. Och han är världens bästa man som tittar lika inlevelsefullt som jag. Det lät nog som om vi snarare tittade på en landskamp i fotboll. Nästan i alla fall: "Aaaargh, nej - inte han!"; "Åh - pussa honom då!"; "Neeej - SÄG nånting till henne för bövelen!".

Och sen kom vi fram till att vår lilla historia nog skulle ha gjort sig i en roman den också.

Jäklar vad skönt det känns att säga ifrån

se nyårslöfte

Nyårsritualernas mysterier del 1 av 1

Det kan börja redan på juldagen: smällandet i parken utanför. Jag har alltid undrat hur de tänker, de som går ut i parken och smäller smällare och skjuter fyrverkerier - i förväg ... Inte på själva nyårsnatten, utan kanske fredagen 28 december klockan 14.10. Varför? Det är ju (väl?) tillnärmelsevis inte lika festligt. Ingen runtomkring bryr sig, tittar inte ens (ja, utom jag då). Mitt på dagen ser man knappt de små rökpuffarna och stjärnsvansarna. Varför? Varför? Varför?

Dessutom vill jag tillägga att jag anser fyrverkerier vara ett i grunden omoraliskt slöseri med pengar. Så länge man inte är perverst intresserad av att sätta fyr på saker så kan väl inte upplevelsen av ett litet hobbyfyrverkeri uppväga en kostnad på, vadå, några tusen? Som Rädda Barnen FAKTISKT hade kunnat få istället.

Vänner av fyrverkerier: Kommentera gärna och förklara för mig exakt vad som är så hejsansvejsan!? Det enda argumentet jag kan förstå är att det är för barnens skull. För egen del tänker jag då på när mammagruppen (eller snarare papporna) så när tuttade eld på en (i och för sig imponerad) skara fyraåringar.

Einstein och jag

Jag blir så glad när jag bländar mig själv med matematiska lösningar på mina livsproblem. Jag stökade i garderoben och surade över alla kläder som jag inte är snygg i längre eftersom jag blivit lite fet. Tänkte på hur dyrt det blir att köpa nytt. Plötsligt stod det som i eldskrift framför mig:

Kostnad för träningskort på Sturebadet = Summan för inköp av ny fetgarderob

Alltså har jag nu logiskt resonerat mig fram till att jag får börja träna där jag helst vill träna. Att ha riktigt nära till gymmet är enda sättet för mig att verkligen komma iväg.

Genomförd träning = avsmalnade effekt = inget eller i alla fall mindre behov av ny garderob. Fabulous!

Nya friska tag

Nä, julstämningen kom aldrig, däremot en liten elak förkylning. Nu har den snart segat sig förbi och det är dags att börja tänka på NYÅR! Menyn är klar, gästlistan fix och färdig; vi blir åtta till för- och varmrätt (inkl. Livia) och sedan, intressant nog, 15 eller 16 till desserten och efterföljande firande (17 inkl. hunden Mira).

Och i min hjärna har det sakta mognat fram ett nyårslöfte. Min kusins man berättade på annandagskalaset att hans löfte var att bli trevligare mot människor. Mitt blir nog snarare tvärtom; jag kommer uppfattas som besvärlig - av vissa. Jag är nämligen snäll och ibland fånigt följsam, ofta till men för min egen sinnesfrid. Det är inte långsiktigt smart att jamsa med för att vara artig först, och sedan gräma mig i dagar efteråt. Men det sitter djupt rotat, det där väluppfostrade icke-ifrågasättandet. Nu ska jag börja sätta ner foten, i alla fall försöka. Ska ge mig i kast med de Rätt Uppenbart Ohyfsade först.

Jag misstänker att den uteblivna julstämningen berodde på att Virvelvinden inte var här. Han firade jul med sin pappa i år. Tidigare år har jag liksom kunnat tänka bort hela barnbiten när han inte varit hos mig, för att skona mig själv - men sedan Livia kom så går ju inte det. Hon är ju här hela tiden. Så saknaden efter Virvelvinden har blivit än större. Men snart är han mitt ibland oss igen - på nyårsafton!

GOTT NYTT ÅR-kram till alla!

Julens sista mysterium - och det största

Jo, det finns faktiskt en mystifikation till. Var är min julstämning? Trots herr Granlund, glöggdrickande, julklappsinköp och Virvelvindens julavslutning i kyrkan har den inte infunnit sig. Igår blev jag desperat och laddade ner 68 stycken julsånger från iTunes. Bing Crosby och Josh Groban i smörsöt blandning. Inte blev det bättre för det. Lite mysigare, javisst - men ingen julstämning. J är oroad.

Idag ska vi köpa de sista julklapparna och börja fixa med julmaten - trilla köttbullar, lägga in sill och koka skinka, knäck och kola. Och så ska jag göra årets edition av mina praliner.

Hallå, julstämningen ... Koooooom?! *Mjuk, lockande röst*

Julens mysterier, del II

Jag har förebådat, grunnat och väntat - men inga fler mysterier verkar dyka upp inför mitt julfirande. Pappstjärnan hänger på sned - som den alltid gjort - men lyser fint ändå. Flugsvamparna lyser rött och vackert i mossan i adventsstaken - men på söndag är det sista advent så sen är det ajöss med den i alla fall.

Den här julen verkar bli märkligt smärt- och stressfri. Julklappar syskon och syskonbarn emellan är bortrationaliserade. Vi firar julen borta (fast tar med oss lite smått & gott) och -kanske framför allt - J har tagit semester för att julmysa/julfixa med oss.

OCH jag har släppt på Christmas Nazi-tendenserna. Adventsljusstakens ljus måste INTE längre brinna i en perfekt tripp-trapp-trull-formation. Numera får man tända ljusen även till vardags. Granen (förlåt - herr Granlund, menar jag) får rentav ha lite dagisproducerat pynt bland köpeglittret. Julklapparna behöver INTE ligga i en antik tvättkorg under herr Granlunds kjolar (utan kan kanske ligga lite utspridda därunder). Men papperskruset på skinkgaffelskaftet kommer jag inte släppa i första taget. Det är min sista bastion.

Transan är här

Nu är vårt hem redo för julen. Den genommysige och oförskräckte transan herr Granlund har flyttat in. Med sin stickiga skäggstubb och sina glittrande bijouterier, omisskännligt härliga doft och rejäl stålhätta på skon har han kommit för att hjälpa oss att fira jul på rätt sätt. Han stannar till i januari, då han vinkar adjö efter väl förrättat värv.

Livia är betagen. Men lite blyg såhär i början. Med lysande ögon kryper hon närmare för var timme som går. Herr Granlund får nog hålla hårt i sina smycken såsmåningom. Som tur är sitter hans glammiga guldtomteluva för högt för att nås av klåfingrarna.

Vi hoppas han kommer trivas hos oss i år, herr Granlund. Det har varit lite si och så med det genom åren. En gång när jag var liten stannade han ända till i maj. Ingen hade hjärta att slänga ut honom, eftersom han frodades i vårt sällskap och nästan slog rot. Måttet var dock rågat, tyckte både herr Granlund och vi, när han fick på sig påskkostymen. Han gillar inte kycklingar och påskrosetter - och gult var definitivt inte hans färg, meddelade han oss innan han drog. Numera har han vett att tacka för sig efter någon månad. Han har väl annat att göra än att stå hemma hos oss i ett hörn och vara snygg.

Vardagens obetydligheter rymmer världens visdom

Eller!? När jag var ute och promenerade med Livia i vagnen i dag retade jag nästan upp mig till vansinne på folk. Folk som obekymrat kommer knatande, ser sig över axeln - bakåt - men fortsätter framåt, mot mig och vagnen. Vilket betyder att JAG måste väja. Sur som ättika var jag tills jag insåg att jag gör likadant fast på ett annat plan. Jag grottar gärna ner mig i oförätter från förr, historiska klavertramp som inte går att göra något åt nu. Min åthutning till de förvirrade fotgängarna gäller även mig: "Du kan inte titta bakåt och gå framåt!". Nej, just det.

Visserligen är framåtblickande bättre än tillbakaältande - fast det bästa är att leva i nuet. Jag och J drabbas ibland (varannan dag) av åldersångest och panik över att tiden/åren rullar förbi i allt snabbare takt. Men det är ju så att det enda sättet att hejda farten/njuta av tiden är att leva just här och nu.

Om man behöver träna på att njuta av stunden kan man skaffa sig en ettåring av Livias typ och en säck med klossar. Bygg ett torn. Nu har du mellan 1 och 5 sekunder på dig att njuta av din skapelse, innan Baby Godzilla känner vittringen och kommer för att slå tornet i bitar. Upprepa tills njutningsreflexen sitter i ryggmärgen. Man kan behöva många klossar. (Här är en länk till några väldigt snygga).

Virvelvinden vill tillägga att tornet på bilden är hans verk. Jag vill tillägga att det kan tänkas vara fusk att fotografera det eftersom man då kan njuta i efterhand ...

Mössan på, och sedan av ...

... för Nils och hans mamma som ordnar luciamyskalas idag för mammagruppen. Så kul ska det bli! Måste komma ihåg kameran för att föreviga en liten värdtomte och de fyra små gästande luciorna och tomtenissan. Och några mammor med av lussekatter bågnande kinder. Härligt-med-jul-insikt!

Bröllopsannons med förhinder

Det finns många hinder på vägen till den perfekta och publicerade bröllopsannonsen. Förutom den mest påtagliga obstruktionen i form av en uppmärksamhetsorienterad ettåring som gnager mamman i vaden varje gång mamman sätter sig med datorn har vi två problemområden:
1. Välja/fixa foto 2.Få iväg annonseländet till tidningen.

1. Fotot. Av fotografen fick vi 500 bilder - som till annonsen ska kokas ner till en ... Många går fetbort eftersom vi där ser ut som glada och galna kaniner i motljus (OBS! INTE duktiga fotografens fel!). Sen har vi bilder där jag är någorlunda nöjd med min uppsyn, medan J gnäller över att hans öron är genomskinliga - alternativt är han nöjd, men jag på något sätt tycker att det inte är lämpligt att jag plötsligt ska ha tre dubbelhakor och k-rufs på fotot i tidningen. Nåväl: Så småningom väljer vi kort. Då vidtar retuscheringen ... Det är så mycket man kan greja till nuförtiden - genomskinliga öron kan bli ogenomskinliga, t ex. Skuggor mindre påtagliga, plitor försvinna ... När jag börjar flytta mina ögonbryn så att jag inte längre ser ut som jag, hejdar jag mig.


2. Dags att få in den lilla rutan i tidningen. Det kan man hålla på med ganska länge. Man säger till varandra: "Du i kväll måste vi sätta oss ner och skriva annonsen". Minst fyra-fem veckor kan fördrivas på det sättet. Till sist börjar vänner och bekanta fråga om de missat annonsen. Slag i saken. Då går man in på annonssidan på Morgontidningens hemsida. Hittar ett webbverktyg där man ska bygga sin egen annons. Detta ägnar jag två dagar åt. Det funkar inte. Och jag är hyfsat teknisk (ni som vill testa - försök skapa en annons här, klicka på länken uppe till höger med det glada brudparet). Det slutar med att jag mailar text och bild till redaktionen så får de fixa. Men summan av kardemumman är att annonsen kommer nu - snart. Bäva månde ... ja vilka? Gamla ex, kanske. Till alla andra: Den som väntar på något gott ... :-)

Bilden ovan till höger kan även användas som korsstygnsmönster för den händige.

Den långa dagen

Det här blir en lång dag - det kände jag redan när jag vaknade. Inledde trist nog med ett surt gräl med J. Förmiddagen har fördrivits - lååångsamt. Med en allt kinkigare Livia i kölvattnet. Nu sover hon äntligen i vagnen på balkongen och jag sitter vid skrivbordet. Lägenheten förefaller härjad av hunner, och framförallt deras elefanter. Otroligt, men sant, är att det är en enda liten ynkebebis som orsakat all oreda. Välta papperskorgar - utslängd tvätt (från både rena högen och smutskorgen) - ett köksgolv konstfärdigt strösslat med majskorn, pasta och stekta äggslamsor. Förutom alla leksaker då. På något sätt känns det meningslöst att plocka undan - för snart vaknar hon igen.

Så jag surfar. Jag läser en bok som handlar om mat och i boken nämns en exeptionellt god krydda - den måste jag få tag i. Och så har jag bestämt mig för att köpa en miljard delar av min barndoms älsklingsservis och riktigt gotta mig i den. Så det finns lite googlingspyssel att sätta tänderna i ...

... för att distrahera mig från det faktum att det just idag är 5 år sedan min mamma dog. 6 december klockan ett. Jag satt där tillsammans med min bror och såg hur hon bara slutade andas. Hon som alltid funnits, hon som gjort så att vi fanns, hon som varit min spegelbild, mitt facit, min måttstock och min strängaste kritiker. Ibland min allra bästa kompis. Rolig, knivskarp, egensinnig, snäll, envis och tyvärr väldigt sjuk.

Jag saknar dig.

Lyckan har många ansikten

När Livia var ett par veckor gammal satt jag och Virvelvinden och pratade om henne.

Jag: "Undrar hur hon kommer bli - hon kanske kommer gilla djur ...?!"

Virvelvinden: "Jaaa ... hoppas bara att hon inte tvingar oss att skaffa katt. För då måste du flytta!" (allergi)

Nu har det gått en tid och Livias personlighet börjar utkristalliseras. Hon älskar djur. Stora som små. Tråkiga (typ fiskar) som roliga (typ katter). Men mest av allt älskar hon hundar. Alla raser, utan urskiljning; hett och passionerat - och högljutt. Det är "(V)off" med en stegrande/skenande volym när de visar sig - på gatan, i parken, på tv, i boken.

Idag var vi och handlade, bland annat speciella små svarta påsar att lägga äckelblöjor i. "Off!" hörs det från vagnen. Livia stirrar intensivt ner i varukorgen. "Off!". Och snäll som jag är låter jag henne sitta med paketet med hundbajspåsar ömt tryckt till kinden, hela vägen hem.

Julens mysterier, del I

När det lackar mot jul plockar vi fram pyssel- och boaregenskaperna från ryggmärgen någonstans. Även jag ... men det finns en del detaljer som jag ställer mig frågande inför:

• Hur ända in i glödheta GÖR MAN EGENTLIGEN för att få den stora papperstjärnan att hålla sig utvecklad på ett snyggt sätt och hur gör man för att - estetiskt - fästa eländet i lampsladden? Jag känner att jag HELT missade den lektionen på hushållskunskapen i skolan. Eller handlar det om en kosmisk hemmafrukunskap som av okänd anledning gått mig förbi?


• Man har adventsljusstakar. I dem ofta mossa. I mossan inte alltför sällan ... flugsvampar? Varför blev flugsvamparna en julsymbol? Liknar de tomtar (på långt håll, med dålig syn)eller är det så att de små giftiga skivlingarna ska mana till eftertanke när det gäller julsnapsens verkningar?

Jag har bara precis börjat julpynta & julfira ... så fortsättning följer i julmysteriernas tecken.